Äntligen barn och barnbarn i Brüssel!

Viktigt meddelande till alla med dåligt lokalsinne:

  1. KÖR INTE bil i Brüssel!
  2. OM ni måste köra bil i Brüssel: GÖR DET INTE i rusningstrafik!
  3. OM ni måste köra bil i Brüssel i rusningstrafik: GÖR DET INTE en fredag!

Been there. Done that… Vid närmare eftertanke:

Viktigt meddelande till ALLA: KÖR INTE BIL i Brüssel! Alls.

Det var ett tutande och trängande av bilister och cyklister. Bussarna utnyttjade sin storlek på ett direkt hotfullt sätt. Med uppbådande av alla krafter lyckades vi länge hålla oss på rätt väg – men JUST när vi började känna oss trygga (Gör aldrig det!) slog det till:

Enkelriktat! IGEN! GAAAH! 😠

Värre än att köra huvet i väggen.

Men till slut hade vi ändå lyckats ta oss fram till barn och barnbarn.

Pustade ut, fick hjälp med att hitta P-plats som inte kostade mer än en övernattning…

Gjorde ett försök att boka hotell, men det gick först till nästa kväll. Så det blev nödövernattning i bäddsoffan. Efter dagens strapatser sov vi ovaggade, kan jag säga.

Det sista jag såg var barnbarnets strålande leende mellan spjälsängens ribbor: DÄ! Och så pekfingret, förstås: ”Där ligger dom! Va roligt det här var! Nästan synd att sova.” Han var vaken mycket längre än vi… Och nästa kväll kom han kånkandes på sängkläderna och tyckte att vi skulle börja bädda “vår” soffa igen. Så välkomnandet var det inget fel på. 🙂

Det roligaste med besöket tyckte han nog ändå var att vi hade med oss så mycket intressant packning att dona med. Sånt som ju barn(barn) kan bäst.

Dessutom hade mamma packat en flyttlåda som skulle med till Sverige. Också uppskattat av den hjälpsamme lille uppackaren. Så fort han fått veta att den var (och skulle förbli!) packad övergick han istället till att komplettera med diverse bra-att-ha-saker. (Mest tomkartonger blev det.)

Och när han fick använda vår dator i lugn och ro tyckte han nog att de där gamla människorna verkade ganska lydiga. Och förstod att man ju måste få träna: Det ska böjas i tid… Sladden var som synes också beredd, om det skulle behövas.

Dagen efter vågade vi oss ut på promenad i omgivningarna, mest i den närbelägna parken. Ensamma och tillsammans med den unga familjen.

Man höll på med diverse förberedelser för en musikfestival.

Småningom lyckades vi ta oss till hotellet – vi var ju tvungna… 😒 Men föredrog att återkomma med taxi för kvällens gemensamma middag.  Min tunga hade tydligen blivit så van vid att prata tyska att taxichaffisen inte förstod min engelska i gatunumret “193” –  ”på grund av min accent”??? Så påstod han i alla fall – hur mycket accent man nu kan pressa in i tre siffror?

Och hur gick det med vår hemgjorda midsommarstångskvist? Njaa, vädret var inte RIKTIGT sånt – här heller. Och i den flotta parken kändes det inte heller riktigt rätt…

Inte kunde vi dansa “Små grodorna” i lägenheten heller, det hade den folkilskna grannen aldrig pallat för… Så den luckan i barnbarnets uppfostran får fyllas senare.  Av dansanta mormor (se nedan 😉 )

Mot Nederländerna går vår virrande färd!

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s