På virrande färd och i vindlande trappor

Letandet efter nästa hotell tog inte fullt så lång tid, det hällregnade inte heller. Men man reparerade de gamla betongvägarna (behövligt, kändes som om de var från Hitlertiden…), så vi fastnade i ett antal ”Staus” på vägen och var ganska möra när vi på kvällen bar vårt bagage uppför alla tre vindlande trapporna.

Utsikt från en bil i ”Stau”

Liten tysk språkövning som jag osökt kom att tänka på i bilen:

Unterschied zwischen einer Schlange und einer Autoschlange?
Bei der Autoschlange ist das Arschloch vorn.

(Ung: Skillnaden mellan en orm och en bilkö (tyska = “bilorm”)? I bilkön är arslet framtill.)

Det finns en fördel med ett riktigt dåligt lokalsinne. (Notera min hysteriska ambition att se det från den ljusa sidan. 😉  – detta var ju ändå en nöjesresa.) Man lär känna lokalbefolkningen. Alla utan undantag var dessutom oerhört vänliga, hämtade flera för assistans, letade på sina GPSer, ursäktade sig generat för att de inte kunde visa bättre. Ansträngde sig helt enkelt på ett rörande sätt – kanske finns det fördelar med att vara gammal och förvirrad? Man väcker vårdinstinkten?

Och när man på kvällen sitter där på uteserveringen, dricker kall tysk öl och äter färsk sparris, till och med lyckas slänga liiite käft med den tuffa servitrisen – på tyska! Då får man en aning om varför man reser.

Vi bestämde oss för att ta en dag ledigt (? är vi inte jämt lediga? Jo!) och se på stan. Man verkar vilja visa hur språkkunnig man är: Både franska och engelska på en gång – 👍! Fast “La Nails”??

Här hade jag faktiskt tänkt fråga om någon visste var jag var. (Vet det ju sällan själv… 😉 Men det syns visst ganska bra på bilderna.

Vi letade oss fram till domen. Utanför såg vi bland alla amatörfotograferna ett proffs som plåtade sin modells fötter när han gick bland duvor. Intressant. (Eller?) En annan proffsfotograf tog MÅNGA kort på ett  brudpar. När de kom hade bruden jeans och sportjacka på sig. Senare poserade hon länge-länge med bara axlar i snålblåsten, sittande på en stenmur. Brrr. Jag tröstade mig med att hon i alla fall behållit jeansen på. Kan bli en trist början på smekmånaden annars…

För att gå in i domen var det jättekö och vi gillar inte köer, så vi försökte med museet bredvid. Där var det ingen kö, för det var måndag och alltså stängt. Men vi tappar inte sugen i första taget. 🙂

Vi gick till tornet.

Någon rabatt för pensionärer fanns inte, däremot för ”Schwerbehinderte” (svårt funktionshindrade). ??? De kan ju omöjligt ta sig fram längre än till den smala vindeltrappans fot – och ingen hiss finns det. Jag var länge övertygad om att vi hamnat i nån nödutgång – ”Det kan inte vara meningen att man ska klättra uppför och nedför denna trånga spiraltrappa!” Men det var det.

Hittade en bra bild på trappan, som visar hur trångt den satt över höfterna. (Tänk er mötande trafik där!)

Det blev många andhämtningspauser (med hjärtklappning) när jag fick det tvivelaktiga nöjet att tampas med både höjd- och cellskräck på samma ställe, där jag tryckte mig mot mittstolpen medan folk trängde sig förbi på väg neråt. Effektiv fobiträning. (Hysteriskt positivt tänkande –  igen! 😉

Slutligen nådde vi kyrkklockorna, första stället det var möjligt att lämna trappan. Där kunde man gå runt i en t-r-å–n-g gång – bara ena hållet, möte var omöjligt. Ryktet säger att det fanns en utsiktsplattform en liten bit högre upp, men det vet jag inte om jag riktigt tror på. Har någon verkligen varit högre än vi?

Bildbevis: Kyrkklocka på nära håll!

 

Jag begriper inte hur man gör om nån tuppar av, möjligen dör, där i trappen. Vi mötte ett antal på väg upp som klart verkade vara i riskzonen… De såg tröttare ut än vi – och bar på betydligt mera extravikt… En farbror verkade urgammal (dvs äldre än VI!). Visserligen hade han hjälmen på, men ändå…

I efterhand läser jag att det totalt är 533 steg och kallas ”Der härteste Fitness-Test für Kölns-Fans”. Heja oss gamla mänskor, som i alla fall klarat största delen av ”tuffaste fitnesstestet”!  (Maken dessutom med tung ryggsäck.)

Vi var där vid halvtimmesringningen – en JÄTTEBÅÅÅNNGG!  Hur det lät där inne vid heltimme är jag glad att slapp veta. Men det var rusning av intresserade uppåt när vi stack, mest – men inte bara – pigga skolungdomar.

Vi åkte också linbana över floden till botaniska trädgården. (Det är INTE små gulliga igelkottar som klättrat upp i busken, de växer där.)

Sen reste vi mot nya djärva mål…

Annonser

2 thoughts on “På virrande färd och i vindlande trappor

  1. Skrattar så jag dör åt den där entrérabatten – gissar att de sällan behövde tillämpa den. Usch, den där klättringen låter ungefär som när jag tagit mig uppför Kärnan i Helsingborg, fast den har bara 146 trappsteg. Men nu har ni bildbevis! 🙂

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s