Ska inte barn ha kön? Nuförtiden?

IRL är jag ibland en argsint jävel. Eller blir åtminstone lätt otålig och irriterad, så att jag fräser till. Inser att jag INTE ska vara med i debatter – antingen totalt ointresserad eller gapigt jätteupprörd om nån inte “fattar”…

Men när jag sitter och läser, skriver och funderar är jag tvärtom. Det är nog därför jag mår så bra av det. Att läsa om andras liv, tankar och känslor, jämföra med mina, sortera och ha det välstädat inne i mig. (Om än inte nödvändigtvis runtikring… 😉  )

Jag försöker gärna lära mig av dem som i olika avseenden vet mera, är mera medvetna, tänker annorlunda än jag. Under förutsättning att det inte handlar om ett aggressivt krigande, för då stängs jag automatiskt av och går nån annanstans. (Det gör jag när tänkeriet blir för olikt mitt också, är ju inte mer än människa…)

Läser bland annat om reflekterande, ambitiösa föräldrar som (på ett oaggressivt sätt) kämpar för jämställdhet och – (utan ironi!) – en bättre värld. Och känner stor sympati, blir medveten om mina egna inbyggda fördomar och kan bestämma vilka jag ska ta itu med. Lärorikt.

Men ibland blir jag ”lost”

Som när jag läser om den fina mammans kamp för att alltid komma ihåg  att inte benämna barn eller vuxna med kön. Alltså att säga: “Såg du barnet som lekte med sin förälder?” istället för: “Såg du killen som lekte med sin mamma?”

Det är inte bara att det känns fullständigt onaturligt för mig att prata så – det kan ju bero på åldern. (”Hen” känns inte heller naturligt för mig.) Men här begriper jag – till skillnad från ”hen” – inte tankegången. Trots att mamman tålmodigt försöker förklara att så gör man om man vill att “barn ska vara fria att vara den de är utan att begränsas beroende sitt kön”.

Jag funderar och funderar… men kan inte se annat än att man riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Jag kom inte längre förra gången jag skrev apropå TV-programmet där en mamma vägrade avslöja vilket kön hennes barn hade: (Och här citerar jag mig själv – snacka om pretto! 😉 )

”Om könet ska förtigas tillmäts det ju större betydelse än det har. Som jag ser det är könet bara en del i det komplicerade bygge som utgör ens person. Det ska inte styra våra liv, för vi ska inte pressas in i trånga fack beroende på exempelvis vilket kön vi räknar oss till. Det blir ju extra viktigt när man som jag fått inse att allas kön inte är så entydigt som för oss “CIS-hetero”.  Men det är nåt man kan ha mycket skoj och skönt med. ” …

Jag vill inte kommentera i den här mammans blogg. Den är inte riktad till mig, min livssituation är en annan, så vem är jag att ifrågasätta? Och hon har ju redan  försökt förklara. Framför allt vill jag inte lägga sten på bördan. För det verkar jobbigt nog som det är. Speciellt som omgivningen, som hon själv skriver, pratar på “det gamla” sättet.

Men jag undrar: Är det fult att ha ett kön? Varför ska man annars dölja det? Och hur förklarar man det här för barnet? Känns som att bygga in onödiga svårigheter, för både sig själv och barnet.

Jag hoppas på att andra föräldrar ska kommentera för att se om det är så man tänker “nuförtiden”. Och om jag i så fall kan få hjälp att begripa. Men ingen kommentar syns.

Sen läser jag en spalt av en som ÄR i samma situation: Vi som ville uppfostra så jämställt. Vad hände?. Hon skriver visserligen inte om att hemlighålla könet utan om hur hon upptäcker att barnens intressen följer könsstereotypa mallar, trots föräldrarnas försök att uppfostra jämställt. Hon rannsakar sig (“på ett sätt har vi kanske misslyckats”) men kommer fram till:

Jag struntar i om någon har åsikter om våra barns hobbys. Så länge jag hör min sjuårige kille med upprörd röst säga: ”Men tjejer och killar är värda lika mycket. Hur kan de göra så?” när vi läser ur tidningen om ojämställda löner.

Så länge jag hör min tioåriga dotter med lika upprörd stämma säga: ”Men all kärlek är ju lika fin. Hur kan de göra så?” när vi läser om Putins senaste homofientliga galenskaper.

Det sammanfattar väldigt bra hur jag tänker, så jag behöver inte skriva mer om det – bra va! 🙂

Föregångspersoner är bra. Men om de går VÄLDIGT långt framför kan det bli svårt att hänga med för oss längre bak – vi som vill väl, men inte är lika inne i tänket. Vi som helt naivt och osofistikerat tycker att alla ska få se ut och vara som de är, att olika färger och modesjanger är likvärdiga. (Som alltid: Under-förutsättning-att-det-inte-skadar-någon!)

Det blir för komplicerat, vi kanske tröttnar.

Och det är väl synd om vi välvilliga förlorar kontakten med tättruppen. Vi kan gå vilse – särskilt jag, med mitt obefintliga lokalsinne. 😉

Lost & lonely

 

I värsta fall riskerar en del av oss att hamna ända borta hos dem som fortfarande idisslar sina slappa kvinno”skämt” från punschverandornas tid.

OH NO! NO NO!

 

 

Annonser

8 thoughts on “Ska inte barn ha kön? Nuförtiden?

  1. Nej, jag känner mig som så ofta mest bekväm med gyllene medelvägar… Barncitaten du hade med är väl närmast det jag tänker… det går faktiskt inte att dölja att människor har olika kroppar, och dessutom i de länder där möjligheten finns, där de inte måste gå i burka eller bara får klippa håret i en frisyr godkänd av Nordkoreas diktator, gillar att uttrycka både egenheter och grupptillhörigheter i kläder, hår och smink. Det får aldrig glömmas bort att det viktiga är att man ska få respekt oavsett. Ett i princip alltid förekommande drag hos stora och små grupper, från stora stater till små sekter, med obehagligt totalitära ambitioner är att de ska in och peta in i folks kärleksliv och allt som har med det att göra. Även om jag tror att mamman i ditt exempel inte har några onda avsikter alls.

    Jag kastade mig omedelbart över hen faktiskt, men inte så mycket som ett uttryck för min radikalfeminism utan mer ”men guuuud, så praktiskt”, som ett nytt köksredskap ungefär. 😉 Har heller aldrig haft så svårt med människors alla variationer på könsuttryck och sexualitet, jag vet inte riktigt varför, jag kommer från en rätt konservativ bakgrund – kanske helt enkelt för att jag lyssnade på David Bowie som ung tonåring. 😉

    Råkade läsa så sent som igår om ”conversion therapy” som varit big business i USA, där du ska bli botad från din homosexualitet, oftast med religiösa undertoner. När jag läst om det har det alltid gällt förtvivlade unga män, tydligen är det inte lika illa sett att vara homosexuell kvinna, eller kanske bara lättare att ingå ett fejkäktenskap. http://www.theatlantic.com/health/archive/2015/06/can-sexuality-be-changed/394490/

    Att jag associerade till detta är nog för att, även om jag tycker att sånt här kvacksalveri i USA är sju resor värre, så tycker jag inte om när man säger eller insinuerar till barn eller vuxna att din kropp och dina känslor och din sexualitet är inte okej som de är, visserligen behöver man förstås lära sig ett mått av självkontroll precis som man måste lära sig att man inte får snatta på Ica även om chokladen ser god ut, men att det är okej att ha kul (som vanligt så länge det inte drabbar andra). Det tar ändå inte lång tid innan barnet kommer ut i världen, det räcker med att komma till dagis, så möts det av uppdelningen i flickor och pojkar. Det känns som att man kanske lika gärna kan gå rakt på att det finns människor med lite olika kroppar och olika känslor, men det gör inget för alla är jättebra och behövs. Ungefär.

    Gilla

    • Vi tänker fortfarande väldigt lika 🙂 ”man ska få respekt oavsett” är en bra sammanfattning.

      Jag läser ju och gillar den här mammans blogg just för att jag känner stor sympati både för hennes tankar och hennes sätt att förklara dem. (Har t o m lärt mig en del.) Just därför känns det det sorgligt att krångla till det för sig – och barnet. Som jag ser det alltså! Ungefär: ”Man kan väl inte avskaffa könsdiskriminering gm att avskaffa könet.”.

      Apropå att göra sexualiteten problematisk: Min dotter tipsade om en blogg av en kvinna som lösgjort sig från mkt konservativ religiös miljö (USA, Quiverfull, Christian Patriarchy).

      Nyligen skrev hon att när man får lära sig att blotta TANKEN på sex är en svår synd kan man få svårt att tänka på annat – just därför! Hjärnan funkar ju så… Ironiskt nog.
      http://www.patheos.com/blogs/lovejoyfeminism/2015/06/how-treating-sexual-thoughts-as-sin-undermines-relationships.html

      (Ja, även detta gäller bara männen, kvinnorna förväntas förstås, liksom i andra religioner, inte ha såna snuskiga tankar… )

      ”Hen” förstår jag vitsen med när det är praktiskt, f a slippa laborera med ”han/hon”. Där är det bara min språkkänsla som gör att jag inte själv nyttjar det (har särskilt svårt för att objektsformen också ska vara ”hen”…) Men att det ska användas principiellt, fast man vet könet, begriper jag inte riktigt.
      Retar mig inte på det dock, tycker bara att det verkar lite onödigt.

      Gilla

      • ”Tänk inte på en rosa elefant” 😉
        Jag minns att jag såg en dokumentär om Quiverfull- rörelsen för ett par år sedan? Upplevde det hela som väldigt obehagligt, fanatismen, kvinnor ska föda barn om de så dör på kuppen. Väldigt mycket intressant läsning på bloggen du länkade till.

        Gilla

        • Elefanten var just det jag tänkte på direkt!
          Förstod väl att du kände till Quiverful.;) Hon skriver så bra, även om den kärlek hon OXÅ fick. Fast man ryser ju när man tänker sig in i att leva så… Måste vara deformerande.

          Gilla

  2. Det här med genustänket är nytt för mig också, mina barn är ju ungdomar numera och sånt fanns inte då de gick på förskolan. Men alltid när det gäller nya trender och tankeriktningar som jag inte är så insatt i så är mitt utgångsläge alltid att det måste finnas en god tanke bakom allt, oavsett hur resultatet sen visar sig med tiden. Många goda idéer och tankar har ju genom åren visat sig verkningslösa och ibland förkastliga. Men det visste man inte från början, för tanken var att det skulle bli en bra utveckling. Och det är väl det som är utveckling, tänker jag, att nya ideér kommer med jämna mellanrum när det gäller både stort och smått. Ibland fungerar det bra och ibland mindre bra. Grundtanken för utveckling måste ändå vara god, annars skulle ingen anamma den.
    Med den inställningen har jag försökt läsa på om genustänket och förstått det så att barn, oavsett kön, ska få mera möjligheter och inte hindras i sin utveckling på grund av våra invanda könsroller som vi oftast använder helt omedvetet. Alla barn ska få leka med alla leksaker, dvs dockor ska inte bara vara för flickor och bilar inte bara för pojkar. Det låter ganska självklart att göra men studier har visat att vi helt omedvetet behandlar barn olika när vi vet vilket kön det tillhör. Till exempel visar studier på att personalen på förskolor i högre grad hjälpte pojkar med saker som påklädning och att lägga upp mat på tallriken medan flickorna fick klara sådant själva.
    Utifrån dessa studier har man dragit slutsatsen man lägger grunden till könsrollerna redan där; tänk män som lagar bilen men aldrig dammsuger och kvinnan som sköter hemmet men inte kan bygga eller byta proppar.
    För att istället ge alla individer redskap att utveckla sig själva och sina intressen så försöker man nu med det här. Det handlar inte om att flickor inte ska få leka med dockor eller att pojkar inte ska få leka med bilar, vill flickorna göra det så får de det och vice versa. Jag har förstått tänket och sen om det blir bra eller inte i slutändan återstår att se. Mycket kan behövas korrigeras efter vägen- som det ofta är med all slags utveckling- men visst tycker åtminstone jag att det är dags att släppa fram alla barns kreativitet och intressen utan att hindra dem på grund av gamla könsroller.

    Gilla

    • Tack för dina tankar. Jag håller precis med dig i allt du skriver! (Låter fjäskigt, men är sant!) 🙂

      Just därför har jag hittat bloggar som kan hjälpa mig (gamla mänskan 😉 att bli medveten om den skillnad jag inser att man annars lätt gör helt oreflekterat. (Läste att man t o m talar till det nyfödda barnet med olika röstläge och olika ord!… )

      Och just därför att jag sympatiserar så starkt med ändamålet tycker jag det är synd när man (enligt mitt sätt att se!) går så långt åt nåt håll att man riskerar att förlora ”såna som jag” f a det börjar kännas konstigt.

      Alltså när man ex vis inte ska säga ”Hej tjejer!” till barnbarnen, för då har man könat dem. Det konstigaste exemplet var ju i TV-programmet när mamman vägrade berätta vilket kön barnet hette, även för barnet själv som jag förstod det.

      Jag tycker helt osofistikerat att alla ska få vara som de är. Man kan ju inte stoppa könsdiskriminering genom att ta bort könen, liksom.

      Det är där man tappar mig.

      Själv har jag aldrig lärt mig laga mat o är inte särskilt ambitiös i annat hushållsarbete – för lat för annat än det nödvändigaste! 😉 Jag gör det jag gillar: pratar o funderar mycket, även med barn och barnbarn, läser o skriver. Så jag har nog fått vara hyfsat som jag är, tacksam för det. 🙂

      Liked by 1 person

      • Jag håller med dig, vad det än gäller så finns det alltid de som går för långt och jag tror framförallt att om man som mamma har den ambitionen att inte säga barnets kön så lär hon få det besvärligt eftersom nästan alla omkring barnet kommer att göra det ändå.

        Gilla

        • Ja, när jag tänker mig in i barnet situation måste det bli väldigt förvirrande. Gammal som jag är minns jag fortfarande när man märkte att en del hemma var annorlunda mot för hos kompisarna, o funderade på om man var ”fel”. (Det var ändå smågrejer.)

          Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s