Tänk om… Lambertz tagit sabbatsår efter ”Felaktigt dömda”.

Om inte om hade varit (4)

Jag fortsätter att fundera kring “Hjälte OCH skurk”?

Rättshaveristernas rättshaverist?

“Ständigt denne Lambertz”… I april 2015 blir Göran Lambertz återigen aktuell, nu på grund av sin bok ”Quickologi”.

Detta har hänt i Quickmålet: 1993 började Quick, som satt i sluten psykiatrisk vård på Säters sjukhus, att erkänna mord. Till slut blev det ett 30-tal. Under åren 1994 – 2001 fälldes han för åtta av dem, och fortsatte att utredas för flera. Han blev rikskänd som Sveriges värsta seriemördare.

2006 utredde dåvarande justitiekansler Lambertz om Quickutredningarna borde granskas och förundersökning om brott inledas.  Redan efter en vecka avskrev han ärendet eftersom han ansåg att utredarna tvärtom gjort “ett skickligt arbete”. Han fick kritik från flera håll. Senare framkom att han bara läst själva domarna, inte underlag och förhör.

2008 granskade journalisten Hannes Råstam Quickutredningarna och fick Quick att medge att hans erkännanden varit falska. Det blev stor skandal. På riksåklagarens uppdrag kom överåklagaren fram till att det fanns anledning att begära resning för samtliga morddomar.

Alla åtta resningsansökningarna beviljades och samtliga har lett till nedlagt åtal med frikännande. Sammanlagt elva åklagare och femton hovrättsdomare har efter nästan fem års prövning kommit fram till att erkännandena saknade all trovärdighet och att bevisningen inte höll. Som man skriver i en av domarna, ”Om rätten fått del av mängden varierande och motstridiga uppgifter hade detta varit uppenbart.”

För den som vill läsa mera finns mycket, exempelvis:

Så var Quickfallet avslutat då, änteligen. Kan man tycka. Dock inte Lambertz.  Justitierådet

  • bildar en grupp som han kallar “Quicklaget”  – tillsammans med dem han en gång skulle ha granskat,
  • berättar om och lägger upp bilder från gruppens möten på Facebook,
  • skriver en bok, med särskilt tack till Quicklaget, som ”utan tvivel betytt allra mest”,
  • fortsätter, i bok och debatt, att rada upp de “bevis” som för länge sen pulvriserats i domarna,
  • anklagar journalisten Hannes Råstam för att avsiktligt ha vilselett läsarna i den bok som avslöjade missförhållandena. (Speciellt olustigt eftersom han är död och inte kan försvara sig.)

Jag, som gillar science fiction, kan inte låta bli att tänka:

Om någon led fiende  fjärrstyrt Lambertz’  hjärna hade han inte kunnat göra ett bättre jobb för att fullständigt förstöra hans goda namn och rykte.

Efter Lambertz’ deltagande i Veckans Brott i november 2013 blev människor som respekterat honom förskräckta. Kollegor vände honom ryggen. Han blev isolerad. Då skrev han boken.

En intervju sammanfattar: Lambertz anser att journalister och juristkolleger gör sig skyldiga till samma sak som han själv anklagas för – att bli part i målet. Men: ”Skillnaden är att jag har rätt.” …

Marianne Lundius, högsta domstolens ordförande, menar att Lambertz skadar förtroendet för Sveriges domstolar.

Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, säger: ”Det är väldigt olämpligt av ett sittande justitieråd att ge uttryck för en så närmast illojal syn på den svenska rättsordningen”…  “här har resning beviljats i åtta fall och åklagaren funnit att det inte är en hållbar bevisning. Då ska Thomas Quick betraktas som oskyldig. Det är en av grundpelarna i vårt rättssystem.”

För det är förstås det största problemet:  Lambertz’ hållning gentemot principen att en person som inte är fälld för brott på alla sätt ska betraktas som oskyldig. Varför ägnar ett justitieråd och tidigare justitiekansler så mycket energi på att klistra skuld på en frikänd person? Dessutom samma jurist som ägnat många år av sitt liv till att stärka medborgarnas rättssäkerhetsskydd?

Han gör det förstås för att försvara sitt eget agerande: att han  2006 godkände –  och berömde – just de utredningar som nu underkänns. Men det räcker inte riktigt som förklaring för en som hade så mycket att förlora. För det hade ju ingen kommit ihåg längre – om han bara hållit sig lugn.

Många återkommer till hur besvikna de är.

Göran Greider avslutar sin bokrecension:  “Denne östgöte med sitt vänliga och mjuka sätt var för inte så länge sen nästan en folkhjälte som slogs för de feldömda och steg ner från juridikens höga hästar. Nu har han skrivit en dåres försvarstal.”

Även Dan Josefsson skriver om sin besvikelse: “Göran Lambertz var under några år en person jag beundrade. Jag såg i honom en orädd och osjälvisk sanningssägare. En hjälte. Hur kunde han förvandlas till denna skrämmande makthavare?”

För en gång var det helt annorlunda.

En karismatisk jurist med toppbetyg hade  fått ett av de mest prestigefyllda jobb en jurist kan få i Sverige – JK, justitiekansler.

2006 kom Lambertz’ JK-rapport  ”Felaktigt dömda” om oskyldigt dömda i svenska fängelser. Den väckte stort rabalder, inte minst bland jurister, men även meningsmotståndarna verkade den gången ha  respekt för Lambertz ärliga uppsåt, mod och frimodighet. Många var entusiastiska, Maciej Zaremba  skrev 2007 bl a:

“Om inte missgreppen lyfts fram till beskådande kan man inte vänta sig någon bättring. ”Felaktigt dömda” är i den meningen en hi­storisk utredning. För första gången nämns de felande rättstjänarna vid namn. Man kan förstå att de tar illa vid sig”…

“Somliga rättslärda kan inte heller förlåta justitiekanslern hans slutsats att i några fall var det massmedierna som hjälpte rättvisan på traven”…

“Inte sedan Anna Christensen har jurister på den nivån visat så folkbildande ambitioner. Eller en sådan förtröstan på vanliga svens­kars förmåga att avväga rättvisans motstridiga värden. Det är faktiskt enastående”.

Som Josefsson sammanfattar: Lambertz hade vid den här tiden (för JK-beslutet) ett mycket gott rykte bland vänner av rättssäkerhet.

Det var väl därför några mordoffers anhöriga sökte hjälp av honom, och 2006 JK-anmälde Quickutredarna för tjänstefel och mened. De hade sett Lambertz slåss mot ljugande poliser och åklagare, en orädd person som vågade ta ställning mot etablissemanget. Och Lambertz sa: “Jag ska hjälpa er att ställa saker och ting till rätta”.

Men lade snabbt ner ärendet, som han sa i en en senare intervju: “Jag granskade det inte ordentligt 2006, utan bara lite grand på ytan.”

Det var så Lambertz kom in på Quickfallet.

Jag har tidigare funderat över gåtan Lambertz och nu hittar jag en intressant artikel av Dan Josefsson med samma undring: Sanningssägaren .

Josefsson har flera teorier kring hur det kunde bli så här.

Jan Guillou, en av dem som som träffat och respekterat Göran Lambertz , tror att en pusselbit för att förstå Lambertz är att han aldrig har förlorat i hela sitt liv. Han kan inte säga: “Förlåt, jag hade fel.”

En förklaring kan finnas i JK-rapporten  ”Felaktigt dömda”. Lambertz’ agerande den gången kan ses som en spegelbild av Quick-fallet – likt, men spegelvänt:

I båda fallen blir han tidigt oerhört engagerad och väljer sida. När han väl blivit övertygad tycks han helt ointresserad av att undersöka några motargument. Därför läser han inte underlag, utan bara sammanfattningar av dem som är “i samma lag”, hela tiden fullt medveten om att han rör sig på gränsen till/utanför det tillåtna.

2006 respekterades han för detta, trots motstånd. Men så, just när han drev på som hårdast mot landets poliser, åklagare och domstolar visade det sig att han blivit grundlurad (”blåst”) i just det fall där han satsat hela sin personliga prestige.

Då verkar Lambertz istället ha förvandlats till etablissemangets främsta försvarare. Engagemanget för de oskyldigt dömda var som bortblåst. Tråkigt nog för mordoffrens anhöriga.

Eftersom jag som sagt gillar science fiction föreställer jag mig ett parallellt universum där någon när  Quick-fallet började rullas upp nostalgiskt kunnat sucka:

Tänk om Lambertz hade varit här och kunnat ta itu med detta. Ännu hellre, om han varit JK. Han hade ställt allt till rätta”…

Annonser

2 thoughts on “Tänk om… Lambertz tagit sabbatsår efter ”Felaktigt dömda”.

  1. Det är i sådana här situationer fascinerande att se hur personer som antagligen är över medel när det gäller intelligens och i sitt yrke bör ha vana av att analysera och lägga upp strategier så totalt kan tappa fattningen ändå. Han borde egentligen förstå att det bästa han kan göra nu är att bara hålla tyst och låta stormen blåsa över, det kommer alltid nya skandaler. Ändå fortsätter han att peta på motståndarna med en pinne i media, och framställer sig själv mer och mer som en rättshaverist. Han borde vara klokare än så.

    Gilla

    • Det var exakt det som fick mig att snöa in på beteendet. (Peta med pinne på Lambertz, om du så vill 😉 Ingen skulle ha kommit ihåg hans miss i den stora härvan, om han bara legat lågt. Och behållit sitt goda rykte. De han försvarar håller ju betydligt lägre profil. Märkligt.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s