Tänk om… Churchill gått i pension vid 65 års ålder.

Om inte om hade varit (3)

Jag fortsätter att fundera kring det här med “Hjälte OCH skurk”?

Winston Churchill känner ju “alla” till: Britternas okuvlige ledare som under andra världskriget hjälpte dem att hålla modet uppe med sitt engagemang, sina fantastiska, eldande tal och sin aldrig sviktande tro på att Tyskland skulle besegras.

Det första året var han ganska ensam om den övertygelsen, eftersom Sovjetunionen hade ingått en pakt med med Hitler och USA absolut inte ville blanda sig i européernas krig.

Dessutom visade han personligt mod genom att under hela kriget styra landet från huvudstaden, i ett skyddsrum under Downing Street, om vilket det sägs att betongtaket aldrig hade klarat en fullträff. Han lär ha sagt att om tyskarna skulle marschera in i London tänkte han ta ett gevär och skjuta ihjäl så många han hann “intill det bittra slutet”.

Se där, en äkta hjälte!

I en omröstning 2002, arrangerad av BBC, blev han mycket riktigt framröstad till ”tidernas främste britt”, i konkurrens med bland andra Newton och Shakespeare. Dessutom har han fått Nobelpriset i litteratur, var riddare av Strumpebandsorden och amerikansk hedersmedborgare.

Men så har det inte alltid varit. Början var knepigare.

Sir Winston Leonard Spencer-Churchill var son till den konservative politikern lord Randolph Churchill. I skolan klagade man på hans beteende och ”oordentlighet i varje avseende” och han gick om flera klasser.

Hans far ansåg honom inte tillräckligt begåvad för universitetsstudier, men efter flera misslyckade försök kom han i alla fall in på militärakademin. Han tröttnade dock snabbt på militärlivet och började skriva, bland annat som krigskorrespondent  under boerkriget. Han tillfångatogs, rymde efter en månad och kom slutligen hem som en slags krigshjälte.

Han följde sin fars exempel och blev ledamot i underhuset 1900–1922 och 1924–1964 där han representerade Konservativa partiet, med undantag för perioden 1904–1922 då han var medlem i Liberala partiet.

Under 1930-talet befann sig Churchill ute i den politiska kylan, och han betraktades allmänt som förbrukad, framför allt på grund av sin inställning i Indienfrågan. Han ansåg inte landet moget för självständighet.

Han kallade  Gandhi en ”halvnaken fakir” och ansåg inte att några som helst fel hade begåtts mot ursprungsbefolkningarna i Amerika och Australien eftersom ”en högre ras hade tagit deras plats”. På grund av sina djupgående antisocialistiska värderingar kallade han så sent som år 1935 Benito Mussolini för ”en verkligt stor man”.

Ingen i England verkade heller intresserad av att lyssna på hans ständiga uppmaningar att försöka stoppa Adolf Hitlers och nazisternas frammarsch. Istället stödde det brittiska folket tanken att relationerna med Tyskland gick att lösa på diplomatisk väg.

1939  kallades den 65-årige antinazisten Churchill tillbaka till krigskabinettet av premiärminister Chamberlain. Storbritannien hade då som Polens försvarare förklarat krig mot Tyskland. Churchill blev återigen utsedd till marinminister, senare premiär- och försvarsminister, och ledare för en nationell samlingsregering.

Och den Churchill vi ”alla” känner till.

Churchill hade under hela livet haft mycket höga tankar om sig själv och som nyutnämnd 65-årig premiärminister kände han det som att ”hela mitt tidigare liv enbart hade varit en förberedelse för denna stund och för denna prövning.”

Men egentligen var det som en av de stora gestalterna i det brittiska imperiets historia som Winston Churchill ville gå till eftervärlden. Mot den bakgrunden kan man förstå hans pessimistiska summering av sina insatser mot slutet av sitt liv:

Jag har arbetat hårt hela mitt liv, och jag har åstadkommit en hel del, men ändå till slut inte någonting.

Han hade inte lyckats rädda imperiet.

Annonser

2 thoughts on “Tänk om… Churchill gått i pension vid 65 års ålder.

  1. Ja du, tänk om dessa gubbar hade tagit sin folkpension i näven och gått. 😉 Kom också att tänka på Phillipe Pétain som chefade över Vichy-regimen i Frankrike under Tyskarnas ockupation. Han var 84 bast när han fick jobbet, han var ju en stor krigshjälte från första världskriget! Efter kriget blev han dömd till döden för landsförräderi, men det var ju inte så stor vits med det när han ändå skulle dö vilken dag som helst.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s