Snacka går ju. Men SAMtal, det är svåra grejer, det! Och livsviktiga.

Det är ett helvete att vara författare. Inte nog med alla ord man ska kunna, de måste komma i en viss ordning också.

Samtal är ännu mera komplicerade. För de förutsätter samspel.

När ett mycket litet barn för första gången ser en in i ögonen – mycket allvarsamt – känns det som om den oavvända blicken ser ända in i ens allra innersta.

Det är början på ett samtal, som i bästa fall kan pågå hela livet.

Ganska snart övergår man till att använda (även) ord och redan i 5-6-årsåldern kan barnet allmänhet både berätta och förklara. Imponerande! med tanke på hur krävande det är. Redan de enstaka  orden är ju svåra nog att förstå.  

Jag minns när jag på promenad med spädbarn ibland kollade lite diskret om nån hörde mig. För jag märkte att jag gick och pratade med bebisen – och det kunde ju verka som om jag talade för mig själv…Pinsamt, för det här var i tiden före mobilen. (Och möjligen något man riskerar att missa i dessa mobiltider?)

Jag läser om  Vad föräldrar kan göra för att stimulera barnets språkutveckling och inser att jag instinktivt gjort (åtminstone detta 🙂 helt rätt, för där står:

Genom att du tolkar barnets uttryck och förklarar vad ni gör och upplever tillsammans blir barnet så småningom också bekant med sin omvärld. Dessutom lär sig barnet att samspel och samtal både kan vara roligt och leda till positiva resultat.

Sen läser jag i ett examensarbete om “Samtal i förskolan, en väg till barns språkutveckling!” bland annat om ”den psykologiska känslan hos barn o vuxna: När man blir förstådd växer man som person.” Känner jag igen! Och:

… det fordras att den vuxne lyssnar engagerat på vad barnet har att säga och respekterar barnets tankar. Det tar tid och kräver mycken uppmärksamhet från den vuxne… vänder sig mot barnet och tittar på det.

Är det bara jag som känner igen vad jag fortfarande – 60 år efter att jag var barn! – mer eller mindre högljutt reagerar på om jag inte får: “Du lyssnar inte på mig! Titta på mig när jag pratar med dig!”

Nä, det är nog inte bara jag, för det pratas ju mycket om kommunikationsproblem. Vi lyssnar inte ordentligt, vi missförstår varann eller pratar förbi varann. I själva verket är det konstiga att en så komplicerad process som ett samtal någonsin kan fungera något så när.

Ändå är det först när det INTE fungerar som vi reagerar. En arbetskamrat till mig verkade fungera ungefär som en skrivare: När en utskrift påbörjats var man tvungen att vänta tills den var färdig, även om man ångrat sig. Om det var VÄLDIGT många sidor fick man använda strömbrytaren för att nödstoppa.

Kollegan var likadan, när meningen var påbörjad gick det inte att avbryta. En gång blev det särskilt tydligt. Vi pratade om en bok, jag sa: “Ja, jag har läst den”. Kollegan fortsatte att berätta innehållet. Eftersom jag redan sagt att jag hade läst den kändes det den gången onaturligt att inte insistera. “Ja, jag vet, jag har som sagt läst den”. Men först när hela handlingen var beskriven kom svaret: “Jaså, du hade läst den?” Min invändning hade alltså gått in, men fick vänta på sin tur i “utskriftskön”. När jag insett det gick det lättare.

Men vi reagerar med irritation vid mycket mindre ”gnissel” i kommunikationen, exempelvis när någon dominerar samtalet, har ett otrevligt tonfall eller frågar om saker man inte vill svara på.

När jag läser Ribbings etikettspalt blir jag lite förskräckt: Det enda man får prata om utan att trampa i klaveret verkar vara vädret. Man får inte fråga hur någon mår (kanske jättedåligt!), om personen har barn (kanske sörjer sin barnlöshet!), var man bor (kanske skäms över bostadsort!), vad man jobbar med (kanske skäms över arbetslöshet/taskigt jobb), om man är gift (hjärtesorg?), etc, etc. Och att bara prata om sig själv är ju inte heller uppskattat (begripligt nog). Som alltid: Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Jag tröstar mig med att vi faktiskt (i allmänhet) har  vår eminenta samspel/samtalsförmåga att att stödja oss på. Vi märker om någon inte vill prata om det vi råkat ta upp – och kan snabbt byta samtalsämne. Märker vi det inte lär vi det snabbt till nästa gång.

Min man och jag har kommit överens om att vi får skoja och låtsasmobba varann hur mycket vi vill. Under förutsättning att den som tar illa upp säger till – och tas på allvar. Det händer mycket sällan, eftersom vi känner varann så väl.

Vi människor är ju egentligen gjorda för att leva i en liten by omgivna av såna vi känner väl och pratar med ansikte mot ansikte. Har vi inget ansikte på personen skapar vi ett. Jag minns ett jobb där jag hade mycket telefonkontakt med vår resebyrå, som småningom bjöd in oss på glöggparty. Jag gick in, tittade mig omkring och tänkte: “Synd att inte min kontaktperson är här.” Sen hörde jag hennes röst. Jag fick bokstavligen BACKA mot rösten, för jag fick inte den kraftfulla rösten att gå ihop med den lilla människan.

Eftersom vi alltså är gjorda för att väga in kroppspråk och minspel i samtalet blir det (trots smileys 😉 lite komplicerat på nätet, där vi inte ens har en röst att gå efter.

Det kanske spelar in när vi blir “näthatiska”? Inte bara att vi är anonyma och kan säga sånt vi inte skulle ha vågat öga-mot-öga. Utan att vi “höjer rösten” för att det känns som om ingen lyssnar. Vi får inga svar där vi sitter i vår ensamhet och skriver.

Bara en tanke som slog mig just nu.

Annonser

8 thoughts on “Snacka går ju. Men SAMtal, det är svåra grejer, det! Och livsviktiga.

  1. Och vad vore livet utan samtal? På tal om Ribbing så måste det ju vara världens osäkraste människor som skriver till henne och ber om råd för ofta är det ju helt vanliga saker folk frågar om. Jag blir alldeles utmattad att läsa om allt man inte får göra.
    Själv är jag så dålig på alla såna där utfyllnadssamtal. Som att ringa någon (typ mina kunder) och påbörja samtalet med ”Är det bra?”, man ska tydligen fråga sånt och sedan inte bry sig om svaret. Såna gånger känner jag mig helt autistisk för jag frågar bara om jag verkligen vill veta och då lyssnar jag noga på svaret. Tysken skrattade nästan ihjäl sig när jag förklarade problemet och skrattade ännu mer i går morse när han vaknade och frågade hur jag mådde. Jag var tvungen att fråga om han ville veta eller om det var en sån där artighetsfras.

    Och som du skriver – det är nackdelen med internet, sms och liknande för nyanserna försvinner och man kan inte se om den som skrev ser lite lurig ut eller om det är allvar och ord som är skrivna och skickade kan bortförklaras men aldrig göras ogjorda. Det borde jag tänka på lite oftare. Eller inte 😉

    Gilla

    • Ribbings spalt, speciellt kommentarerna, fascinerar mig, för där förtydligas det som man ser i så många sammanhang: Vi och dom. ”Vi gör rätt och dom gör fel! HA!” Och? Alltså fullständigt o-konstruktivt. Måste bero på en ENORM osäkerhet.

      Känner igen mig i det du beskriver. Artig konversation begriper jag mig inte på. OK, i större representationssammanhang, barnens bröllop etc, är det bra om man kan uppföra sig. Men annars, i det umgänge man har ”frivilligt” – på kul? Hur ska man då kunna lära känna varann? *river sig i huvet*

      Ja, riktiga goa samtal is the shit! Som jag tror det heter nuförtiden, sa tanten 😉

      Liked by 1 person

  2. Det finns något ytterst motstridelsefullt i detta ämne för mig. Logiken i hur näthat kan utvecklas i detta kommunikationsvakuum undgår mig inte (och jag har varit inne på Flashback ibland 😉 ) Samtidigt var det för mig personligen först när jag fick tillgång till internet för tjugo år sedan som jag verkligen fick uppleva hur det kan vara att få uttrycka sig och bli lyssnad på. Jag har inte den blekaste aning om hur det går till faktiskt, men det går många gånger att läsa ”genom” texten och förstå även utan kroppsspråk, Det har inte varit så värst många konflikter, de större bråk jag haft med någon i bekantskapskretsen har enbart varit med personer jag lärt känna på gammalt hederligt sätt i den så kallade verkligheten. Jag har mött flera personer jag träffat på nätet, och aldrig blivit chockad. Några har blivit långvariga vänner.

    Fast visst har mina år på nätet satt sina spår, min tolerans för kallprat har gått ner betydligt. Nu är jag van vid att det alltid finns något intressant att prata om, eller åtminstone roande. Undrar hur kul Ribbing har det? 😛

    Gilla

    • Det är precis det som fascinerar mig med nätet: Att jag hittar både det allra värsta och det allra bästa hos människan. I början hade jag ingen kommentarsmöjlighet, för att jag sett så mkt skitkastning, som jag INTE ville bli del av. Jag var ju egentligen bara ute efter att skriva helt fritt, vilket jag tycker blir allt roligare!

      Sen hittade jag intressanta, meningsfulla, roliga och nyanserade inlägg och kommentarer. Och har nu stort utbyte även av kommenterandet (mitt och andras). Som jag verkligen räknar in bland meningsfulla samtal. Vilket ju är det bästa jag vet!

      PS: Jag hittade ju båda mina män per korrespondens, o det gick ju bra 😉 Med min nuvarande minns jag fortfarande att vi på mailen dök direkt ner i det meningsfulla samtalet (där vi blev kvar!), utan att ha behövt gå via ”inkollande, kontakttagande, konverserande” på krogen eller nån annanstans. Perfekt för oss!

      Gilla

      • Det är spännande att du fick gå den vägen med bloggen, och alls inget fel som jag ser det med att testa vattet med tårna innan man hoppar i.

        Min första tid med samspel med andra människor på nätet var egentligen ganska bisarr. Det var på en helt ocensurerad diskussionsgrupp där folk hade starka övertygelser och ibland direkt hatade varandra. Personangreppen haglade och språket var sannerligen inte barntillåtet. Men det fanns också mycket varma och förstående människor. På något sätt jag alls inte begriper seglade jag igenom på en räkmacka. Jag hade en del konversationer med personer som var mina ideologiska motståndare som ändå tilltalade mig hövligt. Särskilt en kvinna hade jag ett långt samtal med i mail. Nu många år senare stötte jag högst oväntat på henne på ett annat forum, och hon tackade mig djupt för hjälpen. Saken är att jag liksom inte hade någon plan eller några knep, jag bara pratade och lyssnade…

        Så underbart med dina män! Jag träffade ju också min nuvarande på nätet, fast där gjorde jag processen kort och mailade bara vilken dag jag skulle komma och inspektera honom. 😉

        Gilla

        • Bloggen skrev jag först t o m opublicerad, främst f a jag började med att skriva ner minnen och ville skriva utan att behöva tänka på att inte såra ngn. Men märkte sen att jag spontant skrev utan att nämna namn, så då föll ju det skälet.

          När vi träffades hade min man o jag ju redan lärt känna varann genom en verkligt intensiv mailväxling. (Inte mkt jobbat den veckan…) Vi har fnissat mycket åt att ingen av oss hade förstånd att vara rädd för att samtalet kanske inte skulle flyta lika bra IRL. Men det gjorde det. Konstigt nog. 🙂

          Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s