De föräldralösa barnen i 60-talets Sverige

Jag fortsätter att läsa i de gamla tidningarna, nu om föräldralösa barn.

På dödsbädden bad mor: Ritva, tag hand om dina syskon!

1961 bjuder Året Runt in läsarna att skicka in bidrag till den nya reportageserien “Kvinnoöden i det tysta”. Den första artikeln har rubriken: “På dödsbädden bad mor: Ritva, tag hand om dina syskon!”

Nio år tidigare hade Ritvas familj invandrat från norra Finland. Hon kunde inte ett ord svenska, men lärde sig över sommaren och började i skolan till hösten. Pappan arbetade på Fagersta bruk. Efter sex år hade barnen hunnit bli fem och familjen flyttade in i en modern lägenhet i ett nytt hus. Bruket hjälpte till med insatsen, som de inte skulle behöva börja avbetala på förrän efter sex år.

Ett år senare föll fadern ihop och avled i en hjärtattack. Småningom blev mamman sjuk och dog strax före jul. Det var då hon bad 19-åringen att ta hand om syskonen, som var 4, 8, 11och 13 år gamla. Släkten i Finland ville ta hand om de yngre barnen, men det ville varken de eller storasyster.

“Socialsysslomannen” redde ut det ekonomiska, bruket subventionerade lägenhetsinsatsen och  hyran på nära 300 kronor sänktes med 100 efter bostadsbidrag. De fyra yngsta får barnpensioner, så efter kommunens bidrag har Ritva 600 kronor i månaden kvar sen hyran är betald. Hon tvättar, bakar, lappar och lagar. Och tycker det är bra att hon inte haft tid att gräva ner sig i sorgen.

Egentligen hade hon tänkt utbilda sig för att jobba på sjukhus. Men så blir det inte.

Jag tänker ta hand om mina syskon tills de är stora. Det betyder att jag blir hemma i minst femton år till. Men jag känner inte att jag måste. Jag skulle aldrig känna mig glad om jag svek dem och löftet till mor.

Redan 1960 hade både Se och Året Runt skrivit om en ännu större föräldralös barnaskara. Kanske fick man då idén till reportageserien?

Frågan som Solveig alltid ställer sej: Hur skulle mamma ha gjort?

I oktober skriver SE: “Syskonen har fått den hjälp som behövs. De kan fortsätta att vara tillsammans.” Det pågick nämligen en insamling.

De var tolv syskon, mellan 2 och 19 år gamla. Den äldsta flickan, 17-åriga Solveig,  hade slutat sitt jobb i byn redan när mamman insjuknade i cancer, och tog efter hennes död över hela ansvaret för hemmet som hembiträde, anställd av kommunen för  200 kronor i månaden. Pappan fortsatte att jobba som chaufför tills han ett halvår senare  föll ihop och dog i “hjärtslag” (i den ena artikeln på jobbet, i den andra hemma i finrummet).

Den äldste brodern ligger i lumpen, en bror jobbar hemifrån och en syster går i realskola på annan ort, men på helgen är alla hemma. Förutom hund och katt är de på vardagarna  10 personer, eftersom en tonårig moster sen många år är fosterdotter i familjen. De får äta i omgångar för att få plats kring köksbordet. I de två sovrummen är golvet täckt av sängar – sex små i det ena, fem stora i det andra. På sommaren kan två sova i vindsrummet.

Men finrum har man. (Det hade alla på den tiden, utom vi som bodde i en etta. Mina kompisar fick bara vara i köket, där de också sov. Jag vet inte ens om där fanns något sovrum till de vuxna bortanför finrummet, för dit kom man aldrig.)

Artikeln berättar att de föräldralösas ekonomi har ordnats av barnavårdsnämndens ordförande, som organiserat en insamling och lagt upp budget. Dessutom tittar hon till barnen ett par gånger i veckan och har sett till att de får hjälp av en grannfru.

Och till hösten ska huset byggas ut, enligt pappas plan, fast nu i kommunens regi: Två rum till bredvid köket ska det bli, med hjälp av de insamlade pengarna.

I november skriver Året Runt om samma familj: “Vi klarar vad som helst, bara vi får hålla ihop!”

Kommunen har nu engagerat en f d hemmafru, som sökte “inte bara ett arbete, utan en uppgift” utanför hemmet, eftersom hennes man inte längre orkar med det tunga arbetet i lantbruket. Maken följer oavlönad med på köpet och hjälper till att sköta huset.

Nästa sommar väntas lagen om barnpension att gå igenom. Och nu ska det byggas till: För de insamlade pangarna ska det bli både skafferi, tvättmaskin och frysbox.

Solveig, som egentligen velat bli damfrisörska, tänker stanna kvar som hembiträde, även nu sen “tant Maj” kommit. Och när barnen blivit stora fortsätter hon nog att arbeta som hembiträde, för hon tycker det är kul med ungar och hushållsarbete, trots att det visst är ”tokigt att tycka det nu för tiden”…”

Och så tackar hon alla som hjälpt till. Insamlingen fortsätter ett tag till.

Slutet gott, allting gott. Eller? När jag letar på nätet får jag veta lite till. Ydrefors samhällsförening skriver:

Alldeles bredvid bäcken vid vägen mot Rumskulla låg ursprungligen ett hus. Det Byggdes 1950. Två mycket tragiska händelser inträffade här. De tolv barnen blev först föräldralösa inom loppet av något år. 1962 brann huset ner till grunden och samtliga barn blev hemlösa.

Jag blir lite orolig över hur det sen gick. Alla barnen har namn på S(!). Jag söker på det ovanligaste, och det visar sig att minstingen,  lille Stigert, numera 57 år, bor  i Kisa med hustru, en ogift dotter och en gift son. (Visst är nätet fantastiskt!)

Jag läser också i Vimmerby tidning från 2002: “Vårt mål är att göra Folkets park i Kisa levande igen”, säger parkbasen Stigert Stridh. Men 2008 verkar han ha gett upp: ”Stigert Stridh och övriga i Folkets parkstyrelsen ger upp. – Alla säger att parken ska leva vidare, men ingen vill dra lasset”, säger Stridh.

Något mera får jag inte veta om de föräldralösa barnen.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s