Flockdjurets olika roller

“Jag är en riktig fegis!” sa jag till barnbarnet. Svaret kom blixtsnabbt: “Så får man inte säga!” När jag försökte urskulda mig med att jag ju bara pratade om mig själv funderade hon en kort stund. Sen, lika strängt och tvärsäkert: “Det får man inte heller!”

Som vanligt hade hon rätt. Man ska förstås inte snacka skit om sig själv. Det kan man gott överlåta åt andra. 😉

Och det enda verkligt farliga i min omgivning, människor,  har jag inte förstånd att vara särskilt rädd för. Men annars är jag skraj för allt möjligt: höjder, trånga utrymmen, djupa vatten, djur av alla slag och storlekar. Jag skyller delvis på min livliga fantasi, som för mitt inre öga  målar upp alla möjliga farliga situationer som eventuellt skulle kunna uppstå.

Men jag är inte sån jämt, för jag går in i väldigt olika roller i samspel med olika människor.

Ett väldigt tydligt exempel: På gatan där vi bodde tidigare möttes man ibland av en springande okopplad (fullständigt ofarlig) hund. När jag hade sällskap av någon annan vuxen drog jag mig automatiskt bakåt, för jag var alltid räddast. När jag var ensam stelnade jag till av skräck, samtidigt som jag frenetiskt ansträngde mig för att inte verka rädd (svårt!), eftersom jag ju mycket väl vet att djuren känner ens rädsla och blir aggressivare. (Den vetskapen gör mig  INTE mindre skraj, kan jag säga…)

Men när jag hade min lilla dotter med mig ställde jag mig utan ett ögonblicks tvekan mellan henne och hunden, och rätade karskt på ryggen. Jag blev själv paff! Och kände mig lite som Lovis när hon sjunger Vargsången för Ronja Rövardotter: “Ungen min får du aldrig!”

På samma sätt minns jag att jag slutade att tycka det var lite läskigt att vara ensam på nätterna när jag fått någon mindre att beskydda – faktiskt redan när jag kände fosterrörelserna! Där sparkades det utan rädsla, minsann, trygg i mammas mage.

I en del sammanhang är jag väldigt följsam, accepterar exempelvis gärna – inom vissa gränser! – andras förslag om vad vi ska göra. Båda de män jag träffade efter mitt första äktenskap undrade faktiskt lite över min “viljelöshet”.  Han som blev kvar fick nogsamt erfara att den bara gäller i vissa (yttre, för mig oviktiga) sammanhang, INTE annars. Alls! 😉 Han tyckte det var en lättnad, för han ville ju inte ha nån mespropp.

När jag började plugga vid universitetet fick jag sällskap av en klasskompis som jag inte umgåtts med tidigare. Jag insåg snabbt och ordlöst att hon var ännu mera följsam än jag (om möjligt). Och seglade omedelbart upp i “ledarrollen” – just i förhållande till henne. Annars hade vi aldrig kommit nånstans.

Som flockdjur pejlar man instinktivt in sin roll i flocken.

Funderar över vad som hade kunnat bli – under andra förutsättningar, exempelvis för två kvinnor i generationen före min.

Min f d svärmor från Berlin var enda barnet till en dominant mor. Mycket ung gifte hon sig med en 9 år äldre man, som i vissa avseenden påminde om de stridsvagnar han körde under kriget  – vilket antagligen hjälpte honom att överleva… Hon levde kvar i sin ungflicksroll hela livet, fnittrande och med huvudet på sned steppade hon runt för att till varje pris undvika minsta konflikt… Det blev småningom en märklig krock mellan beteendet och hennes yttre som bastant äldre dam. Det gick inte att lära känna henne, hon hade blivit för vag i konturerna.

Min mamma sa själv att hon skött barn från tre års ålder, det var hennes roll som äldsta dottern i en stor barnaskara. Efter att ha utbildat sig och jobbat som barnsköterska i ett antal år fick hon jobb på kontor. Där trivdes hon så bra att hon, trots omgivningens ogillande, stannade kvar efter att hon gift sig, ända tills hon fick egna barn. Men sen var hon hemma med barnen (och tidvis fosterbarn, dagbarn och barnbarn).

Vem hade min mamma kunnat utvecklas till om hon fått möjlighet till ett jobb även utanför familj och barn? Och därmed ett “eget” liv med egna kontakter när barnen började bli större. Hade hon även då drabbats av den ångest och depression som bröt ut när hon närmade sig 40, och som fortsatte livet ut? Det kan man inte veta, men att det gjort en stor skillnad för henne är jag fullständigt övertygad om.