Flockdjurets olika roller

“Jag är en riktig fegis!” sa jag till barnbarnet. Svaret kom blixtsnabbt: “Så får man inte säga!” När jag försökte urskulda mig med att jag ju bara pratade om mig själv funderade hon en kort stund. Sen, lika strängt och tvärsäkert: “Det får man inte heller!”

Som vanligt hade hon rätt. Man ska förstås inte snacka skit om sig själv. Det kan man gott överlåta åt andra. 😉

Och det enda verkligt farliga i min omgivning, människor,  har jag inte förstånd att vara särskilt rädd för. Men annars är jag skraj för allt möjligt: höjder, trånga utrymmen, djupa vatten, djur av alla slag och storlekar. Jag skyller delvis på min livliga fantasi, som för mitt inre öga  målar upp alla möjliga farliga situationer som eventuellt skulle kunna uppstå.

Men jag är inte sån jämt, för jag går in i väldigt olika roller i samspel med olika människor.

Ett väldigt tydligt exempel: På gatan där vi bodde tidigare möttes man ibland av en springande okopplad (fullständigt ofarlig) hund. När jag hade sällskap av någon annan vuxen drog jag mig automatiskt bakåt, för jag var alltid räddast. När jag var ensam stelnade jag till av skräck, samtidigt som jag frenetiskt ansträngde mig för att inte verka rädd (svårt!), eftersom jag ju mycket väl vet att djuren känner ens rädsla och blir aggressivare. (Den vetskapen gör mig  INTE mindre skraj, kan jag säga…)

Men när jag hade min lilla dotter med mig ställde jag mig utan ett ögonblicks tvekan mellan henne och hunden, och rätade karskt på ryggen. Jag blev själv paff! Och kände mig lite som Lovis när hon sjunger Vargsången för Ronja Rövardotter: “Ungen min får du aldrig!”

På samma sätt minns jag att jag slutade att tycka det var lite läskigt att vara ensam på nätterna när jag fått någon mindre att beskydda – faktiskt redan när jag kände fosterrörelserna! Där sparkades det utan rädsla, minsann, trygg i mammas mage.

I en del sammanhang är jag väldigt följsam, accepterar exempelvis gärna – inom vissa gränser! – andras förslag om vad vi ska göra. Båda de män jag träffade efter mitt första äktenskap undrade faktiskt lite över min “viljelöshet”.  Han som blev kvar fick nogsamt erfara att den bara gäller i vissa (yttre, för mig oviktiga) sammanhang, INTE annars. Alls! 😉 Han tyckte det var en lättnad, för han ville ju inte ha nån mespropp.

När jag började plugga vid universitetet fick jag sällskap av en klasskompis som jag inte umgåtts med tidigare. Jag insåg snabbt och ordlöst att hon var ännu mera följsam än jag (om möjligt). Och seglade omedelbart upp i “ledarrollen” – just i förhållande till henne. Annars hade vi aldrig kommit nånstans.

Som flockdjur pejlar man instinktivt in sin roll i flocken.

Funderar över vad som hade kunnat bli – under andra förutsättningar, exempelvis för två kvinnor i generationen före min.

Min f d svärmor från Berlin var enda barnet till en dominant mor. Mycket ung gifte hon sig med en 9 år äldre man, som i vissa avseenden påminde om de stridsvagnar han körde under kriget  – vilket antagligen hjälpte honom att överleva… Hon levde kvar i sin ungflicksroll hela livet, fnittrande och med huvudet på sned steppade hon runt för att till varje pris undvika minsta konflikt… Det blev småningom en märklig krock mellan beteendet och hennes yttre som bastant äldre dam. Det gick inte att lära känna henne, hon hade blivit för vag i konturerna.

Min mamma sa själv att hon skött barn från tre års ålder, det var hennes roll som äldsta dottern i en stor barnaskara. Efter att ha utbildat sig och jobbat som barnsköterska i ett antal år fick hon jobb på kontor. Där trivdes hon så bra att hon, trots omgivningens ogillande, stannade kvar efter att hon gift sig, ända tills hon fick egna barn. Men sen var hon hemma med barnen (och tidvis fosterbarn, dagbarn och barnbarn).

Vem hade min mamma kunnat utvecklas till om hon fått möjlighet till ett jobb även utanför familj och barn? Och därmed ett “eget” liv med egna kontakter när barnen började bli större. Hade hon även då drabbats av den ångest och depression som bröt ut när hon närmade sig 40, och som fortsatte livet ut? Det kan man inte veta, men att det gjort en stor skillnad för henne är jag fullständigt övertygad om.

4 reaktioner på ”Flockdjurets olika roller

  1. Det är ett riktigt spännande ämne! Det är inte alls alltid som ens bild av sig själv stämmer med ens beteende i vissa situationer. Jag skulle nog tycka att jag är en fegis och absolut ingen ledare. Men så hamnar jag i lägen där människor vimsar omkring och inte får saker gjorda, och då bara kliar det i mig, jag måste lägga mig i och styra upp. Inte för att jag vill få en massa tack utan för att eländet ska bli klart någon gång. Finns det istället någon person där som verkar veta vad hen gör så är jag fullt nöjd med att bara vara hantlangare.

    En gång när minsta grabben var liten, kanske 2 år, blev han så fruktansvärt magsjuk att han måste ligga på sjukhus för uppvätskning. När en sjuksköterska skulle sticka och sätta in dropp och så vidare berömde hon mig mycket för att jag höll mig kolugn och vågade hålla i honom hårt så hon kunde göra jobbet, och det är väl typiskt hur man kan skärpa till sig oändligt när det gäller barnen.

    Sett utifrån kanske jag har gjort en del saker som kan verka äventyrliga (inte direkt bestiga Mount Everest-äventyrliga utan mer speciella livsval.) Men de har verkligen sällan varit något jag suttit ned och beslutat i min ensamhet, utan enormt situationsberoende, jag har varit väldigt svag och väldigt stark.

    En bagatell, men igår höll jag på en stund och installerade saker i tv:n, en dator och mobilen. I tidigare förhållanden hade jag nog inte fått göra sånt ”karlgöra”, men min älskade man blir bara glad när jag gör det, trots att han jobbat mycket med datorer tidigare. När jag inte får höra att jag inte kan, så kan jag ju!

    Tänker på din mamma, det låter verkligen som att hon var född i fel tid. 😦 Ser framför mig de där ruggiga gamla medicinannonserna om kvinnor i övergångsåldern, som
    http://www.bonkersinstitute.org/medshow/femsymbol.html
    Det är så tragiskt att lägga skulden på och sjukförklara individen om man inte passar in i ett trångt samhälle.

    Gilla

    1. Ja, fascinerande att hos sig själv hitta bevis på människans anpassningsbarhet… på gott o ont.
      Fast den har väl gjort att vi överlevt, det kan man ju tycka är bra. Åtminstone vissa dagar 😉

      Min förre man var tysk ingenjör o jag är JÄTTEopraktisk (och lat 😉 så jag låg lågt. Med min nuvarande (så långt bort från ingenjör man kan komma…) har jag upptäckt att jag ju är jättebra på att läsa instruktioner. Så bara jag får instruktioner o väldigt gott om tid får jag ihop IKEAskåpen (för första ggn i mitt liv). Tillfredsställande!

      Jag känner mig ju så lik mamma som person att det är som om jag upplever hur hon hade kunnat ha det… =(

      Gilla

      1. Något jag tycker om är att jag med åren kommer längre och längre ifrån föreställningen att jag är ett fixt och färdigt ”jag”. När man var riktigt ung fick man ju alltid höra att man måste hitta sig själv och ta reda på vad man ville, som om det där självet flöt omkring som en planet i universum och måste jagas rätt på, annars gick det illa. Nu vet jag att jag ständigt bygger på mig själv, och ibland måste det rivas och renoveras också. Det har hänt att jag brutit mot värderingar som jag trodde att jag stenhårt trodde på, jag har varit både en sämre och en bättre människa än jag föreställde mig, så självbilden måste uppgraderas regelbundet.

        Ett flockdjur är jag tveklöst. Jag kan byta flock om så krävs, men en eremit i en grotta lär jag aldrig bli.

        Det är tufft att inte kunna vrida klockan tillbaka och unna sina föräldrar vissa saker som de gick miste om. Min mamma, som dessutom är oerhört barnkär, var tvungen att adoptera bort ett ”oäkta” barn direkt på BB. Sådant gick inte an i en strikt militärfamilj på 50-talet. Det blev hennes stora hemlighet, hon berättade inget för mig och min bror (vi föddes senare), inte för sin nuvarande man som hon varit tillsammans med i ca 25 år, inte ens för sin närmaste väninna. Först när min halvsyster ganska nyligen tog kontakt med min mamma kom historien fram. Tack och lov måste jag säga, för min mamma blev som en ny människa när hon kunde vara öppen. Oerhört grymt att ”moralen” fick plåga henne i så många år.

        Gilla

        1. Så grymt med din mamma! En moster till mig blev med barn när hon som mycket ung (o jättesnygg!) kom till storstan. Syskonen hjälptes åt att dölja det för föräldrarna (skammen!) o barnet lämnades bort. Hur många såna fall finns det? (Elise Ottesen-Jensens syster, Astrid Lindgren). Och vilka spår sätter det?

          Det drabbar mig alltid så hårt när människor far illa för att de bär sin plåga i tysthet. (Kanske därför jag är så o-tyst med min…)

          Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.