Bättre förr? Annorlunda i alla fall. 

Min man berättar nostalgiskt om vad som idag skulle kallas barnarbete. Från den gamla undantagsstugan, som nu är vår sommarstuga, ser han fälten där han från sex års ålder hade i uppgift att gallra 2 km betor varje sommar. Ibland hämtade han ensam hem korna på kvällen, han körde själv hästen med ringvält, hjälpte till vid vedkapen.

Jag som aldrig sett en ringvält letar efter bilder. För att hitta en med häst fick jag gå till en hästgårdssida – fast nu är det inte småkillarna som kör hästen (ryasjohastgard.blogspot.se).

Häst med ringvält (från: ryasjohastgard.blogspot.se)

Detta var i Sverige på (19!)40-talet och han överlevde utan men. Det var ingen lek, utan han ingick i arbetsgemenskapen och lärde sig, han var ju äldsta pojken. Men han hade i alla fall mormor i närheten. Det hade i allmänhet inte de hemmafruar jag läser om i de gamla veckotidningar vi hittat i stugan.

När hans föräldrar köpte gården ingick tanten som bodde i undantagsstugan. Hon skulle livet ut hållas med mat, ved och kyrkskjuts. Man kan ju bara föreställa sig hur idylliskt det livet hade förutsättningar att bli… Det jag hört är att huset målades om i annan färg så fort hon dött. Och barnet förundrades över att alla verkade så glada.

Trygghet och social kontroll har både fram- och baksida. Själv är jag ju infödd storstadsbo (eller åtminstone förortsbo) och anonymiteten passar mig utmärkt. Jag har lätt för att kunna prata med främlingar, men bara när jag vill. När det klagas över tråkmånsarna som inte är sällskapliga på T-banan till jobbet, utan sitter och halvsover i egna tankar, känner jag omedelbart igen mig. 🙂 Och även min inflyttade mamma  njöt i alla år av storstadens anonymitet, att själv få bestämma vilka hon ville umgås med. Till skillnad från i byn hon kom ifrån.

I nutid ger svärsonen telefonintervjuer medan han flaskmatar, drar upp ståbordet och vaggar bebis medan han skriver på datorn. I de unga familjer vi känner ser vi inte en förälder och en som (i bästa fall) hjälper till. Barnen tyder sig lika mycket till båda föräldrarna. När de delar barnledigheten mellan sig blir det dessutom lika “riskabelt” för arbetsgivare att anställa båda könen = bonuseffekt. 🙂

När jag hörde att min morfars pappa varit gift tre gånger var min spontana tanke: “Vilken kvinnokarl!” I själva verket hade han som så många andra blivit änkling med barn att ta hand om.

Nuförtiden finns det andra möjligheter. Skilsmässa kan vara både bra och dåligt. Om man vill leva i en relation är det ju lite trist om man gång på gång ger upp så fort förälskelsen börjar landa (och det verkligt häftiga börjar! 🙂 Men en del långvariga, stabila äktenskap borde aldrig ha blivit till, eller åtminstone upphört tidigt. Det kan även gälla dem som ser avundsvärda ut utifrån…

Med skilsmässor, alternativa boendeformer och samkönade äktenskap dyker det upp alla möjliga olika sorters “familjer”. Det borde öka chansen att få vara den man är. Såvitt jag förstår. Om det finns flera varianter på “mormor” blir det enklare att hitta sin egen modell: En bakar bullar, men en annan kanske är en jävel på att bugga eller sjunga opassande sånger. 😉 Vilket måste påverka kommande generationers referensramar.

Och hur var det då med hemmafruidealet vi läste om i de gamla veckotidningarna?

Kärnfamiljen, som en del ibland beskriver som en ursvensk tradition som vi bör värna om i dessa förflackade tider. Ungefär. Enligt Språktidningen existerade överhuvud taget  inte begreppet ”familj” i fornsvenskan (och inte i så många andra språk heller). Trots att man annars använde många fler släktskapstermer än vi gör idag. Gården var utgångspunkten och alla dess invånare kallades tillsammans ”folk” eller ”hushåll”, oavsett om de var släkt eller inte. De ingick i samma arbets- och boendegemenskap.

Det var industrialiseringen som behövde mer hanterbara enheter, och då lanserades “den lyckliga familjen” mamma-pappa-barn.

Som stadsbo har jag aldrig förstått varför man ska tvingas umgås bara för att man är släkt. Men de nya bonusvarianterna tilltalar mig. Sa den glada mormorn och bonusmormorn. 🙂

Annonser

3 thoughts on “Bättre förr? Annorlunda i alla fall. 

  1. Så många tankar dyker upp. Dels om de gamla som skulle bo i undantagsstugan, då den unga familjen fick ansvaret för gården.Många har betonat det som så tryggt. Men hur svårt ska det inte ha varit att förstå att man ofta önskade livet ur dem. Många av våra invandrare idag förvånar sig över att vi vill ha iväg de gamla på hem eller med hemtjänst. Att inte vi vill ta ansvar. De kommer att ändra sig. Det trista med att bli gammal är att man är livrädd för att belasta. Annars har det sina kvaliteter så länge man mår hyfsat. Betr.umgänge blir man mera kräsen med åldern. Det måste kännas viktigt, för att vara värt besväret, d.v.s. orken. Något jag lärt mig under de senaste fem åren är att mkt. av det som inte varit så roligt medans – inom äktenskapet, ändå var bra, för att man behövde lära sig av det. Att försonas, även om i ensamheten. Det känns faktiskt ur-härligt.

    Gilla

    • Stort tack för att du delar med dig av dina tankar!

      Jätteintressant med tanken att man får precis det (ex vis förhållande) som man behöver f a lära sig (tas även upp i de Imagoseminarier jag gått – en gång per man ;)…)

      Och försoningen har jag ju skrivit om, just f a det varit så viktigt för mig: Att man kan försonas i sig själv, och inte är beroende av andra. För det är ju i sig själv man behöver försoning = sinnesfrid. (Kanske t o m vishet?…)

      Jag tycker nog ändå att vi fortsätter att bli (lite!) klokare med åren. Eller hur 😉

      Och att det aldrig tar slut.

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s