När hjärnan blir förälskad – då får man räkna med bråk!

Fast det är inte bara då hjärnan är bråkig…

Jag funderar ju mycket kring kärlek och hur vi, dvs hjärnan, funkar. När jag läste om en kärleksroman med en del av hjärnan som berättare  kändes det alltså som “Bingo!”. Romanens huvudperson är Hippocampus, alltså den del av hjärnan som organiserar vårt minne och hjälper oss att förstå oss själva.

Författaren och psykiatern Åsa Nilsonne hade fått vänta på att verkställa sin romanidé tills hjärnforskningen kommit ifatt, med 2014 års Nobelpris till May-Britt och Edvard Moser samt John O’Keefe (som jag skrivit om tidigare).

Så hur fungerar hjärnan när vi blir förälskade? Ibland kan man frestas svara: “Inte alls!”… men så är det inte. Där pågår tvärtom en våldsam aktivitet. Det är bara det att de olika delarna i hjärnan har olika roller och samarbetar eller bråkar med varann vid varje beslut vi fattar. Kamperna kan bli långdragna, men de olika hjärndelarna står sig samtidigt slätt utan varandra. Det är det som skildras i romanen.

Är det nån mer som känner igen det från mellanmänskliga relationer, månne?

Det här låter ju lite jobbigt, men en så bråkig hjärna är faktiskt en förutsättning för att vi ska klara oss i en bråkig värld, där vi ständigt måste omvärdera allt vi stöter på, jämföra med tidigare erfarenheter, väga in för- och nackdelar. Och – framför allt! – eventuell farlighet.

Åsa Nilsonne fick praktisk användning för detta sätt att tänka i sitt kliniska arbete. En del patienter hade svårt att hitta och skapa exakta minnen av vad de upplevt och upprepade därför ofta samma misstag gång på gång. (Det kan man väl i viss mån känna igen även som icke-patient…)

Då kunde det kännas som en befrielse och ge ett annat perspektiv om de, istället för att fastna i känslan att det var fel på dem själva, kunde tänka att det var en del av deras hjärna (nämligen hippocampus) som inte skötte sitt jobb ordentligt.

Det låter som ett av de ytterst få tillfällen det är smart och vettigt att “skylla från sig”… 😉

Åter till kärleken. Vi pratar mycket om vad som fick oss kära från början. Ingen aning, men jag vet att det är härligt att prata om det (både kärleken och början), och att känslan förstärks och bibehålls genom samtalen. Jag vet förstås också att det – egentligen! – handlar om synapser  och oxyticintillskott. (se nedan.)

Fast det känns lika magiskt ändå!


Liten faktaruta:

Synapser: Allt vi kan och minns lagras i form av kopplingar/synapser mellan hjärncellerna. Synapserna påverkas varje gång vi återkallar ett minne. De som används ofta förstärks, de som inte används försvinner. (Som vanligt fimpar hjärnan det onödiga.)

Oxytocin: Ett hormon som bildas när förälskelsen övergår till stabilare kärlek. Sen räcker det med en smekning, kram eller klapp – eller samtal, för att hjärnan ska få en oxytocin-dusch.


 

Annonser

7 thoughts on “När hjärnan blir förälskad – då får man räkna med bråk!

  1. Åh, jag såg något om boken på Kunskapskanalen, och läste även precis en intressant krönika av Åsa NIlsonne om fri vilja. Skulle gärna läsa boken men ja, någon gång kanske, när mina hjärndelar samarbetar. 😉

    Kom att tänka på Robert Ekh, tidigare pastor i och medgrundare av Livets Ord. Han hade fru och flera barn, och talade och skrev mycket om äktenskapet och familjelivets vikt. Så alldeles nyligen avslöjades plötsligt att han i flera år hade varit otrogen mot sin fru, varken hon eller församlingen visste något.
    http://www.dagen.se/grundare-i-livets-ord-fr%C3%A5ntas-pastorstj%C3%A4nst-1.314608
    Man undrar, satt han medvetet och tänkte ”nä nu ska jag riskera mitt äktenskap och förhållandet till barnen, sabba min position i församlingen och bryta mot min tro”? Jag är lite tveksam till det, särskilt som han inte var öppen med sitt beslut. Helt korkad tror jag inte heller att han är. Så här kan jag gott tänka mig att diverse delar av hjärnan lade sig i…

    Gilla

  2. Det finns ju flera märkliga fall. Per Albin Hansson, som hade två fruar och två familjer, fast det på den tiden gick att hålla hemligt. Sen har vi de som slarvat runt: Kennedy, Clinton, Martin Luther King, Mandela. För att inte tala om den fruktansvärda Kapten Klänning…

    Vi har faktiskt funderat kring det här: Vad är så viktigt att man riskerar ALLT man brinner för? Eftersom alla dessa verkligen hade allt att förlora, inte ”bara” sina äktenskap. Det är obegripligt.
    Hansson verkade ju åtminstone ha två djupa relationer, men övriga?

    Starka krafter måste det handla om i alla fall…

    PS: Jag hade tänkt köpa boken, men läste ett utdrag och blev inte riktigt ”sugen”. Fast jag tycker fortfarande att tanken är jätteintressant.

    Gilla

      • NU har jag läst igenom en hel massa av dina skriverier. Du känns så ung, du har kraft. Spännande att ta del av. Skulle om vi möttes, bli roliga diskussioner.
        Själv blev jag student i Finland -43 och vi hade inga muntor. Mina akademiska studier hoppade jag av och gifte mig….. Skulle bli agronom. Vi var till 80% flickor som de åren ville bli det. Männen var alla vid fronten. När det blev fred blev de flesta av oss fruar….. Det var ytterst få av oss då. som blev färdiga agronomer.

        Gilla

        • Man börjar bli som en historiebok 🙂 Min man, född på landet 39, känner igen sig i
          miljöer på Nordiska museet… och jag märkte att världshistorien gripit in i mitt
          liv trots att jag bott i samma stad hela livet. Fascinerande.

          Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s