Tomma(?) ord och yttre åthävor

I början av vår bekantskap kom jag en dag att tänka på att min (blivande) man aldrig sagt “de magiska orden”:  “Jag älskar dig.” Jag var så trygg i att han faktiskt gjorde det att jag frågade(!) varför han aldrig sa det (samtidigt som jag tänkte: ”Meh.. Sånt här kan jag ju inte fråga om!”). Hans svar gjorde ju inte saken bättre: “Det är för att jag vill att det jag säger ska kännas alldeles äkta”… Ibland kan jag tycka att han, i sin lovvärda strävan efter total ärlighet, kan ha lite otur när han uttrycker sig…  

Men han var och är tydlig i sin kärlek, alldeles utan blommor, presenter och romantisk uppvaktning. Med mycken närhet, slingrande samtal, värme, glädje, lojalitet, omtanke. Och det är ju det som räknas. För mig i alla fall.

Ingen av oss slösar med kärleksord. Det är inget principiellt beslut, bara det som faller sig naturligt för oss. För orden har ju inget värde i sig. På samma sätt som man kan använda sig av ordet “Förlåt” med eller utan mening kan “Älskling” sägas i ett vitriodoftande tonfall, mera likt ett piskrapp än vad ett skällsord nånsin kan vara…

Jag känner mig väldigt svensk (rentav norrländsk!) när man i amerikanska filmer ropar “Love you!” till varann varje gång man skiljs åt. Kanske man gör det här också  nuförtiden, men jag gör det inte. Det gäller andra filmplattityder också, exempelvis: “Allt kommer att bli bra. Jag lovar!” i en situation när det är mera uppenbart än vanligt att man inte alls kan lova hur nånting ska bli i framtiden. Nånsin. Man kan bara lova att göra sitt bästa.

Det romantiska bröllopet, som sägs vara “den största dagen i en kvinnas liv”, väcker bara min fråga: “Men – Blir det inte onödigt dyrt? Tänk vilket fint boende man hade kunnat skaffa istället!”  Men så är jag oromantisk också…

Och varför skulle jag lova nånting i kyrkan, jag som aldrig är där annars?  Båda gångerna jag gifte mig var det borgerligt, med bara de närmaste. (Det var tillräckligt nervös ändå…)

De här knäfallande frierierna med ring i ask fanns väl överhuvud taget inte förr? Inte i det Sverige där jag växte upp  i alla fall. Ingen har någonsin friat till mig. Båda gångerna har det varit ett gemensamt beslut, som mognat fram till en självklarhet. Andra gången var det faktiskt speciellt oromantiskt: Vi frågade en  jurist hur vi skulle göra för att ha ekonomin ordnad precis som om vi var gifta. Han förklarade att det inte var så lätt, och frågade: “Varför gifter ni er inte?” Vi tittade på varann: “Ja, varför? Tänkte inte på det?” Och så gjorde vi det. Det har vi aldrig ångrat.

För mig är det absurt att jag skulle gå och vänta på att bli tillfrågad om något så livsavgörande – för att inte tala om den stackarn som ska vara nervös för svaret, och dessutom förväntas att hitta på en fantasifull och romantisk inramning till frieriet. Varken jag eller min man hade klarat av våra roller… Dessutom: Skulle någon annan välja ett smycke som jag sen ska bära varje dag resten av livet (ja, i princip, då ;).  Tänk om ringen är skitful! Ska man byta karl då, eller?

Vilket visar att jag inte förstår mig på presentens symboliska magi heller.

Läser i etikettspalter att det är så opassande att ge pengar eller presentkort att man nästintill bör vägra om den uppvaktade själv önskar sig det. För det är så tråkigt och innehåller ingen omtanke.

“Va roligt att kunna bidra till brudparets bröllopsresa!” är min spontana tanke, sen skapar jag  ett grattiskort med bilder från resmålet och författar en liten vers till. Så vet jag att de verkligen får vad de vill och slipper problemet med “en glasskål till – grr!” Själv minns jag fortfarande vem som – med pengar eller presentkort – bidrog till att jag kunde unna mig sånt där som jag EGENTLIGEN inte behövde, men var sugen på i alla fall…

Likadan är jag när det gäller shopping. För att försöka verka mindre tråkig sa jag en gång till min shoppingintresserade arbetskamrat att jag minsann också gillar att kolla in kläder ibland. “Fast jag köper inte så mycket, för det är inte så mycket som jag behöver.” Där sprack det: “Då är det ingen riktigt shopping!” svarade hon blixtsnabbt.

Och jag förstår att för en riktig shoppare innebär shoppingen i sig ett humörlyft, sen kan man lämna tillbaks grejen om så är. Jag känner mig också glad när jag har köpt nåt, men det är när jag efter moget övervägande är nöjd med det (användbara) jag köpt.

Och då är det ju ingen symbolik och absolut ingen magi…

Nä, jag inser att för mig gäller: Tacka vet jag inre åthävor! 🙂

Blicken som visar glädje, det varma leendet, de förtroliga samtalen, den vänliga blicken, de spontana kramarna, tilliten… Det finns så många sätt.

För andra är det annorlunda.

Annonser

8 thoughts on “Tomma(?) ord och yttre åthävor

  1. Haha, ja men det lät som om han menade vad han sa i alla fall. 🙂

    Vi säger nog väldigt ofta någon variant på ”jag älskar dig”, fast i helt till synes obetydliga sammanhang. Vi har fler ritualer, som att alltid kramas innan en av oss går utanför dörren, och om en av oss har gjort något i hemmet – lagt mat, diskat, tvättat o.s.v. – så tackar den andre. Yttre åthävor kanske, men det sägs ändå med inlevelse och för oss betyder det egentligen ”jag ser dig” och bidrar mycket till god stämning.

    På vissa andra punkter känner jag dock stor släktskap med det du skrev. När det gäller giftermålet friade jag själv efter 9(?) år, en helt vanlig grå tisdagseftermiddag i soffan, jag vet knappt varför. Sedan gifte vi oss borgerligt på en träbrygga vid havet med bara två vittnen, jag är jättenöjd med att vi skippade hela festbiten. Det var på våren (är snart bröllopsdag) och vi ringde kommunen för att kolla att bryggan var tillgänglig, och det snälla gatukontoret sa att de just skulle börja vårstäda stranden, så de skurade ren ”vår” brygga. Det hördes inga änglakörer 😉 men allt blev helt rätt. Nu säger min man då och då att han är så glad att jag tog tag i det. Fast det där med att bära ring hade han svårt för, något trauma från hans första äktenskap, så jag sa att då kunde han hoppa över det, och så valde jag ringar till mig själv. Jag kommer alltså inte att vänta utanför någon herrtoalett på ett kryssningsfartyg. 😉

    Det där med att inte ge pengar är bara gränslöst löjligt. Möjligen till personer som har det väldigt gott ställt? men t.ex. till mina barn och styvbarn ger jag gladeligen pengar, de vet bättre än jag vad de vill ha just nu.

    Gilla

    • Ja, min första reaktion var faktskt att jag gillade hans ärlighet. 🙂 Eftersom jag var trygg i känslan av hur det var.

      Det som fascinerar mig är just på hur många olika sätt man kan utforma sin relation. Jag tror inte det finns två likadana, jag vet att mina båda varit väldigt olika…

      För det är ju absolut inget fel på åthävor och ord – om de betyder något. (O kramar o kroppskontakt är centralt – jag vet hur det kan bli när man tappat det…)

      Jag berättade en gång om våra härliga samtal för min gamla kompis (som pratar minst lika mkt som jag ;). Hon svarade torrt: ”Vi pratar nog inte särskilt mycket. Men vi säger att vi älskar varann varje dag.” (O jag visste ju hur kära de var.) Nu kan hon med sin vanliga galghumor tillfoga ”som tur är…” för han pratar inte längre efter stroke… =(

      Då blir ju kramarna ännu viktigare…

      Gilla

      • Jo, är det inte så att varje förhållande är som en egen levande varelse på något sätt… så länge ingen blir skadad finns inget fel. Jag hoppas få ha kvar förmågan till kramar länge.

        Gilla

        • Kramförmågan tror jag man behåller länge – tänk på det gamla paret där den dementa fick besök av sin partner varje dag, o så låg de o kramades en stund. Som de alltid brukat.

          Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s