“Livets kurva är en smiley” läser jag

Visst är rubriken oemotståndlig?

Snubblade över artikeln om en nyutbildad psykolog som i slutet av 70-talet ville kartlägga ”hur äldre människors psykiska hälsa gradvis förfaller”. Det blev en frustrerande tid när hon tvingades jobba med andra projekt parallellt –  tesen gick nämligen inte att dokumentera… (Visst kan vi  gamlingar vara luriga.  🙂

Livskurvans “smiley” dalar alltså vid övergången från ungdom till medelålder, när  bekymren växer. Sen vänder det och äldre människor verkar på det hela taget mer nöjda med livet.

Hur kan det vara så? Det vet man förstås inte riktigt, men det finns olika teorier. En lite tristare (för såna som mig åtminstone…) är att det beror på “något slags biologisk förändring av hjärnan hos primater”. En annan är att man, när endast en mindre del av livet återstår,   “prioriterar relationer och aktiviteter som är känslomässigt meningsfulla i stunden”. Själv känner jag mest igen mig i det psykologen själv tycker nu på äldre dar:

Att vara ung var påfrestande. Hela tiden tänkte man på vad folk skulle tycka. Nu? Nä … Det får duga.

När jag tänker efter inser jag plötsligt att jag EGENTLIGEN inte fattar att jag inte har evigt liv. Jag vet förstås att det är så, jag har inga problem att prata om det, har osentimentalt sett ut gravplats och skrivit testamente. Jag känner till och med ro i att inte längre “expandera” mitt liv.

Men, rent  instinktivt, KÄNNS det faktiskt som om jag inte skulle bli särskilt förvånad om det bara fortsatte och fortsatte… Jag kan glädjas åt hur mycket bättre jag nu är rustad. Reptilhjärnemässigt, alltså. För jag tror varken på själavandring eller ett liv efter detta.

Det kan ju bero på att jag (såvitt jag vet) är frisk. Den enda tydliga försämring jag upplever (utom i spegeln då..) är att jag är så otymplig om jag behöver resa mig från golvet. Men det är det  ju sällan jag behöver. 🙂

Kanske människan helt enkelt inte är skapt för att riktigt, känslomässigt, kunna ta in sin egen dödlighet.

“DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN” hälsade ju Astrid Lindgren dagligen sina systrar när de talades vid i telefon. Dels för att ha ämnet avklarat, dels för att vänja sig vid tanken på livets ändlighet.

Jag är inte rädd för döden (möjligen sammanhängande med ovanstående?). Själva döendet däremot skulle jag gärna slippa vara med om, som nån sa…  I artikeln tillfrågas ett antal personer hur länge de vill leva. Nils-Göran Larsson, Max Planck- institutet för åldrandets biologi, svarar: “Jag vill leva till ett och ett halvt år innan jag ska dö. De där sista ett och ett halvt åren är nog inte så trevliga.” Det kan det nog ligga nåt i.

Men fram till dess tänker jag i alla fall göra det jag har lust till. Exempelvis skriva.

I plugget trodde alla att jag skulle bli författare – jag också. När jag skrev uppsats försvann jag in i dimman, fortfarande minns jag vagt hur jag några timmar “levde” i en miljö jag sett på Nordiska Museet. Mitt enda problem var att hinna skriva – och den handstil jag fått dras med sen dess…  Tyvärr försvann den riktiga skrivarglädjen i takt med att de formella kraven för uppsatsskrivande skärptes (disposition, fackämnen, missuppfattning av ämnet, etc…)

Senare begrep jag aldrig hur krönikörer kunde producera texter på löpande band. Men nu kan jag! Ju mer jag skriver desto mer dyker upp.

Förutom att jag inte riskerar att missuppfatta ämnet (då byter jag ju bara rubrik! 🙂 har jag tid att jobba med en text så länge jag har lust. Men jag inser att mycket också bygger på associationer, ”Det här påminner mig om..”. Alltså de erfarenheter jag inte hade förr.  Så:

“Jag har blivit mycket bättre nu på gamla dar” – remember?

Och jag är inte ensam.

Med stort utbyte läser jag en 90-årings blogg. Tidigare var hon en ivrig brevskriverska, men mottagarna började dö ut, och livet kändes tyngre. Hon fick barnens hjälp att börja blogga:

“Jag upplever det som att ut ur mitt huvud flyttade dysterheten och in flyttade bloggen. Och jag känner mig glad och tackar så väldigt mycket.”

Om dödshjälp skriver hon:

“En vän till mig, f.d. läkare, började redan i sjuttioårsåldern tala om sina piller. Hon visste hur de skulle användas. Idag är hon över nittio år och när hon beklagar sig över allt ont, all värk, alla många störningar, brukar jag fråga henne hur det är med de där pillren?

Nja, hon väntar sitt sjätte barnbarnsbarn och vill först se om det blir pojke eller flicka!”

Tänk vilken tillgång vi har i nätet! Ett myllrande folkliv med alla sorters röster: Unga (mode)bloggarna, politiskt aktiva, tramsfransar, gamla, skruttiga, tränande, filosofiska, funktionshindrade, nördvarianter, sjuka,  …. Det tar aldrig slut, bara att välja och vraka.

Den som förr av olika anledning hade svårt att ta sig ut och ont om pengar fick svårt att hålla kontakten med vänner och omgivning. Nu kan jag hemma i soffan hålla kontakt med hela världen – gratis!  (OK, utom dator och uppkoppling då, men det behöver man ju i alla fall.) Läsa in mig på vad jag vill och skriva om det. Om jag vill.

Visst måste det bidra det till livskurvans smiley!

Annonser

4 thoughts on ““Livets kurva är en smiley” läser jag

  1. Jag tycker klart och tydligt att livet blivit bättre efter 50. Det får bli som det blir. Man får ju lite sämre syn med åren så det är bara att ta av sig glasögonen så är ens partner lika snygg som alltid. 😉

    Nog är det svårt att inse på djupet att man ska dö, man har ju inte upplevt det någon gång förut. Även om jag sett döda människor på närhåll är det lite svårt att förstå att det inte är någon skillnad mellan dem och mig. Trots att jag levt med döden ganska tätt inpå i många år, varit på väg ditåt, så tycker jag på många sätt om att leva och hoppas att det dröjer ett tag till. Och trots att jag väldigt länge befann mig i en miljö med mycket kraftiga andliga/övernaturliga inslag i världsuppfattningen är jag idag en glad ateist. Men precis som du skriver kan jag gärna undvara själva döendet, tror jag.

    Jag är glad att du väljer att skriva, jag får mycket ut av dina texter! Nätet har betytt så enormt mycket för mig under många år, och då inte minst möjligheten att få kontakt med personer jag antagligen aldrig stött på annars. Visst blir livskurvan en smiley. 🙂

    Gilla

    • Vad jag glad blir att du har utbyte av att läsa det jag skriver – det är ömsesidigt! 🙂

      Från början hade jag ingen kommentarsmöjlighet (såg så mkt skitkommentarer på andra sidor). Sen la jag in EN sida med kommentarsmöjlighet – och fick fråga varför man inte kunde kommentera en annan sida. (Tack, Maria!) Så då testade jag, och det blev ju en oväntad bonus.

      Att man kan ha riktiga samtal så här. Som är det bästa jag vet. Smiley! 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s