Män och kvinnor i den bästa av världar?

Jag funderar vidare kring kvinnors utsatthet, speciellt i nära relationer. Som alltid utgår jag från egna erfarenheter,  de flesta vällagrade: när  jag var ute och dansade, ung och vacker, var det sextiotal! 😉  Och då minns jag inte att man hörde/läste om kvinnomisshandel, speciellt inte i nära relationer. Vilket INTE berodde på att det inte fanns!

För trots att det här ju inte var något man konverserade om vid fikabordet på jobbet så fick jag slumpvis veta att fyra väletablerade kvinnor i min omgivning varit utsatta för olika grader av hot och misshandel i sina fasta relationer. (Vilket ju måste vara det värsta av allt – vilket SVEK!) En av männens reaktion var ett förtrytsamt: “Men jag är väl ingen kvinnomisshandlare, heller!”  Vilket ju är särskilt bekymmersamt. Även om det var en engångshändelse (vilket jag tror): Hade det förblivit det om hon stannat? Med den inställningen?

För egen del minns jag bara en enda händelse där jag kände mig hotad: På ett sommarjobb när jag en kort stund blev fasthållen, medan en halvfull kille trevade under kjolen, men snabbt (generat?) drog tillbaks handen. Några ytterligare episoder var av typen “han ställde sig VÄLDIGT nära i en nästan tom spårvagn” och gjorde mig bara irriterad. En gång mitt på ljusa dan höll några killar fast mig och min kompis och  tjafsade med oss. Den gången blev jag mest arg över omgivningens reaktion: Förbipromenerande barnfamiljer tittade ogillande på OSS! (Är det sånt som kallas skuldbeläggning?)

Kanske vi på den tiden oreflekterat accepterade mera, utan att ens lägga det på minnet. Siw Malmkvist sa väl att hon aldrig blivit antastad, men fortsatte sen: ”det gör väl inget om dom nyper en i rumpan.”… (Vilket jag alltså  INTE håller med om!) Men jag var nog mycket förskonad, liten och spinkig som jag var. Och präktig. Fast ibland gav jag mig in i riskfyllda situationer – inte bara på äldre dar, när jag träffade maken

Jag attraheras (guschelov!) inte av “farliga” män och anstränger mig verkligen för att undvika det tröttsamma rollspelet i vardagen. Såvitt jag vet har jag aldrig vare sig flirtat eller blivit flirtad med, så det märkts. Jag hör att kvinnor efter klimakteriet ofta upplever en blandning av lättnad och saknad när de inte känner den manliga blicken på sig längre, utan blir osynliga. Kanske det beror på att jag inte ser så bra, men jag har faktiskt inte upplevt nån skillnad, för jag märkte inte att de tittade speciellt mycket till att börja med. Och då var jag ändå ganska snygg som ung, och gladlynt. 😉

Jag är alltså en dålig representant för det erotiska spelet, men undrar ändå var gränsen går. För en viss erotisk spänning vill vi väl inte vara utan? Blir man antastad av beundrande blickar? Det kanske beror på hur många man får, kan jag tänka. Jag minns att vi för många år sen jämförde när två manliga arbetskamrater la armen om oss. Med den ene kändes det kamratligt och trevligt, med den andre kladdigt. Så det är knepigt det här.

Jag vet inte hur det är idag, men på sextiotalet förväntades killarna “försöka” (hångla mer än de fick) – och sen sluta när den ärbara tjejen markerade motstånd. (Det känns antikt, det gör det!) Jag minns en kille som inte  “försökte”. Då undrade jag om det var nåt fel på honom. Eller mig… Och att killar idag tydligen ska FRIA(!?) måste väl innebära att de fortfarande ska ta initiativet? Så hur ska killarna veta vad som förväntas av dem?  När blir det tjatsex i relationer, och när är man bara olika snabbstartad? Många frågor blir det.

Eftersom jag märker hur okunnig jag är rent faktamässigt letar jag statistik. Det är visserligen den värsta sortens lögn (av “Lögn, förbannad lögn, statistik”), men det är ju ändå det vi har. Och på en universitetssida borde man väl åtminstone ha viss källkritik(?). Jag läser hos Kunskapsbanken, som drivs av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet:

“I en sammanställning av forskning från 2013 uppskattar WHO att 35 procent av världens kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld.”

Jag vill inte gräva ner mig i siffror, men blir nyfiken på våld i relationer, och läser att det är svårt mäta, men:

“en  svensk omfångsundersökning med fokus på samkönat våld visar att 24,9 procent av de tillfrågade utsatts för någon form av psykiskt, sexuellt och/eller fysiskt övergrepp i en nuvarande eller före detta parrelation. Det är likartade resultat som framkommer i studier av kvinnors utsatthet av våld i heterosexuella relationer.”

Då blir jag ännu mer förvirrad. Vadan då detta svärmeri för kvinnogemenskap och samkönade relationer? En del önskar till och med sina döttrar en mansfri värld.

Jag gillar inte alla kvinnor. Inte alla män heller. (Inte ens alla barn, faktiskt…) Allihop är ju människor, jag gillar en del mycket, andra mindre, en del inte alls. De flesta har jag ingen speciell åsikt om. Men alla behövs för att tillsammans bilda världen som jag känner den.

Då har jag ändå aldrig haft en man som nära vän. (Ja, nu är min man förstås min bästa vän, men han är ju mer än så… 😉  Det jag vill ha av en vän är samtal av den sort som jag (tidigare) bara funnit hos kvinnor. Vilket jag inom parentes  inte tror är medfött utan något vi fått lära oss.

När jag mellan mina två äktenskap försökte träffa män som vänner märkte jag ju pinsamt nog att jag (i min fyrkantighet) inte riktigt kunde låta bli att bedöma dem även ur möjlig-partner-perpektiv, och fundera lite över hur de såg på mig. Jag kanske hade kunnat lära om ifall jag fått mer tid. Nu kom ju min man med både  samtal och kärlek. Men han säger själv att han inte haft den typen av samtal före min tid.

Jag kan inte se annat än att om vi kläms in i stereotypa könsroller blir vi alla deformerade – vi, våra partners och våra relationer. Jag kan föreställa mig att en utsatt kvinna kan behöva en läkande kvinnlig omgivning – ungefär som att man gipsar ett brutet ben. Men sen ska man ju ut i livet och skutta igen.

Alla tillsammans – i den bästa (dvs enda) av världar.

Som barnbarnet förklarade om en knepig klasskompis: “Han är lite jobbig. Men jag tänker att  om ingen vill vara med honom kan han ju aldrig lära sig.”

Annonser

4 thoughts on “Män och kvinnor i den bästa av världar?

  1. Det kan vara allmänt svårt att vara människa, tror jag. Även om vi gärna försöker trycka ner varandra i färdiga formar så har vi små piggar och vassa kanter som kan skava i ett nära förhållande, oavsett kön. Det finns ju tusen åsikter om hur vi formas, jag tillhör dem som tror att vi både föds med vissa grundläggande anlag och också kan förändras mycket beroende på miljön, annars hade det väl inte kunnat finnas så otroligt många olika personligheter…

    Vissa saker står ut lite, som att en överväldigande andel av våldsbrotten i samhället begås av män, 2013 begicks drygt 80 procent av misshandelsfallen av män, men det var också drygt 50 procent av offren som var män.
    http://bra.se/bra/brott-och-statistik/vald-och-misshandel.html
    Om det bara är en fråga om mansrollen låter jag vara osagt, men att vi kvinnor kan påverkas kraftigt av våra hormoner är rätt allmänt accepterat, och jag har svårt att tänka mig att inte även männen påverkas av sin kropp på ett plan som inte alltid är så rationellt. Sedan tror jag att nästa steg kommer, för man och kvinna, att man under uppväxten behöver lära sig hur man kan göra för att inte bli ett viljelöst offer för sina impulser. Tyvärr är det rätt tydligt att alla inte får den biten.

    Precis som ditt barnbarn säger, vi måste lära oss, tillsammans med andra människor.

    Gilla

    • Ja, jag är ju övertygad om att det finns ett oändligt antal människovarianter. Mina barn, med samma föräldrar och så vitt jag kan se likadan uppväxt, hade olika personligheter redan före födseln (den sparkigare föddes för tidigt, den mera laid-back för sent 🙂 och så fortsatte det sen.

      Jag vet inte om man nånsin kommer att kunna avgöra hur mkt som beror av kropp (inkl kön, arv), hur mkt av miljö. Vet inte ens om man behöver veta det. För det är ju hursom helst ett samspel – hur mkt av mäns större aggressivitet beror på deras biologi, hur mkt på uppfostran? När redan röstläget är annorlunda gentemot spädisar… (Jag kom på mig själv…)

      Drömmen är väl att var och en ska få lära känna sig själv, få hjälp med det som kan behöva justeras för ett bra liv (ex vis för mycket – eller för lite – aggressivitet). För människan är ju så otroligt anpassningsbar.

      Och nej, rationella är ingen av oss, det är bara som vi tror ibland 😉

      Gilla

  2. Mina närmaste vänner är män och så har det alltid varit och inte männen jag levt med utan andra män. Vänner.
    När jag gick Vårdlinjen på 80-talet sa min vårdlärare att vi skulle acceptera om någon äldre man (inom långvården) ville ta lite på oss ”det får man leva med” HEPP!

    Gilla

    • Jag blev själv paff att jag var så enkelspårig med manliga vänner. Jag har ju jobbat mycket ihop med män o haft vänskapliga relationer, men aldrig utanför jobbet. Nån flirt är jag u INTE, men jag märkte att jag tänkte så här. Man upphör aldrig att förvåna sig. 🙂

      Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s