Är det OK att snacka skit om sina närmaste om de är män och man själv kvinna? Fast inte omvänt?

Mitt förstånd stannar och står stilla. Igen. Det händer ganska ofta – eftersom jag ju så gärna vill försöka förstå hur andra tänker. Därför läser jag väldigt mycket – allmänt och blandat.  Märker att jag får samma problem med några sinsemellan olika texter – det är nånting som skaver i min hjärna. Inser att det är attityden mot män.

I lättsamma bloggar lägger man ut bilder med putslustiga kommentarer om hur dåligt maken städar, kommunicerar, etc: “Ja, se karlar, höhö”, vilket påminner mig om de där slappa mansskämten om “regeringen” därhemma… Som jag inte heller tycker är roliga. Tråkig som jag är.

I  aggressiva feministbloggar sprids budskapet “ALLA män är förtryckare!” , och “alla” måste ju då inkludera den egen maken, sonen, pappan.

Meh?!? *river mig i huvet*

Båda sorterna får ju MASSOR med klick och instämmande tillrop, så detta måste alltså tilltala många. Varför? Det är det jag grunnar över. Tråkig som jag är…

Jag har tidigare funderat på hur inblandade barn kan komma att reagera när de på nätet hittar sin förälders ovan beskrivna inlägg tillsammans med information om och närbilder av sig själva. Jag har läst Jan Myrdals och Felicia Feldts reaktioner på att som barn ha exponerats i föräldrarnas marknadsföring. Och då rörde det sig om böcker, med begränsad, om än stor, läsekrets. På nätet läser ju alla, inte minst barnens kompisar…

Men nu tänker jag kring männen. De är ju inte försvarslösa, men accepterar tydligen detta. (Jag utgår då ifrån att de känner till vad som pågår.) Det skulle vara intressant att veta hur de ser på det hela. Men jag hittar ingenstans männens bild.

Så jag får fundera själv.

Den skämtsamma varianten tycker jag bara känns respektlös. Jag förstår att det låter präktigt, men om jag föreställer mig att jag skulle lägga ut sådana “skämtsamma” skildringar av min mans tillkortakommanden på nätet, öppet för kommentater, känner jag bara: NÄÄÄ! Skulle ANDRA klanka på MIN MAN?!! De skulle bara våga! Och jag vågar inte ens tänka på att han ju skulle kunna göra detsamma mot mig. För oftare än jag blir gaalen på honom blir jag det på mig själv…

Skitsnack förstår jag mig på – att lätta på trycket till nån kompis när man inte kan göra något åt situationen. Men offentligt? Förevigat för världen att se? (Det här är inte särskilt anonyma personer.) Eller begriper man inte att det man lagt ut på nätet förblir åtkomligt där? Förutom att ett okänt antal personer kan ha laddat ner det för att använda i olika (ev skumma) syften. Det är ju därför det – tyvärr! – är så känsligt med bilder på lättklädda småbarn.

Den aggressiva varianten har jag ännu större problem med. Jag har förstått att många kvinnor har oerhört negativa erfarenheter av män, och att de måste bära på en stor vrede. Själv har jag förskonats. Jag kan minnas EN episod som kändes obehaglig: I tonåren, när några av gubbarna på mitt sommarjobb börjat fredagsfirandet lite tidigt…, höll de fast mig medan en av dem trevade under min kjol någon minut. Jag hann aldrig bli riktigt rädd innan de (generat?) släppte mig. Fast den som säger sig  knappt ha några negativa erfarenheter av män riskerar att avfärdas med att man inte vågar inse hur illa behandlad man i själva verket blivit. (Moment 22, någon…?)

Jag blir skrämd av att så många andra tycks ha så mörka erfareheter, så skrämd att jag har svårt att ta in det. Ser det som ett brännande problem som måste tas på stort allvar. Men om man fastnar i sin ilska (hur berättigad den än är!) blir det aggressiv bajskastning. Och därmed blir man lätt att avfärdas – och bli ”hatad tillbaks”. Jag kan inte se det på annat sätt, hur jag än vrider och vänder.

Det gemensamma jag ser i detta fenomen är alltså inte bara bristande respekt, utan kontraproduktivitet. Det förstärker motsättningarna och ökar motståndet, vi-dom. Är det verkligen det man vill?

Jag är en gammal mänska som aldrig stått på barrikaderna. Inte tänker jag göra det nu heller, tvär-osäker som jag är ;). Men jag vill aldrig sluta att lära mig mera, pröva att tänka i nya banor. Bland mycket annat läser jag därför om feminism, för att bli medveten om när det faktiskt dyker upp tankesätt även i mitt eget huvud(!) som jag inte riktigt kan stå för, när jag kollar närmare…

Som tur är hittar jag andra, mindre aggressiva bloggar som jag lär mig mycket av.

För säkerhets skull ett förtydligande: Jag menar här INTE bloggare som seriöst delar tankar kring sig och sina relationer. Det tycker jag tvärtom är nätet när det är som bäst – fyllt av respektfullt givande och tagande. Som jag gärna är en del av.

Annonser

6 thoughts on “Är det OK att snacka skit om sina närmaste om de är män och man själv kvinna? Fast inte omvänt?

  1. Kanske anar jag hur du menar… nu vill jag inte göra mig bättre än jag är och påstå att jag aldrig kan ha gjort mig lustig över min man, men i det stora hela försöker jag hålla en god ton när jag skriver om min familj, och även när jag pratar om dem. Tycker själv att det är väldigt pinsamt när man t.ex. sitter på en middag och någon konstant kommer med sura pikar mot sin partner förklädda till ”skämt”. Varför hålla ihop om man inte tycker om varandra? Och varför denna försvarsställning, som att man alltid ska behöva bevaka sitt revir fast man ska dela revir?

    Jag har haft några grovt negativa erfarenheter av män, tyvärr, och har vänner som varit med om rena skräckupplevelser, men jag har också negativa erfarenheter av kvinnor så jag har kanske lite svårt att helt se världen i svart och vitt. Även om jag tror att det finns mycket destruktiva strukturer på många ställen i världen som upprätthålls av stereotypa könsroller (se bara den där hemska dokumentären om Indien häromdagen) så har jag svårt att köpa att alla kvinnor är små änglar av naturen. Det är mer komplicerat än så.

    Gilla

  2. Ja, du anar hur jag menar:) Min man och jag har en överenskommelse: Vi skojar så mkt vi vill med varann, o så säger vi till om det blir för mkt. En balansgång hellre än att tassa på tå, för vi har väldigt kul när vi gör det. Men det sker med stor värme.

    Jag tycker det är MYCKET obehagligt med de här vassa skämten du beskriver, och kan bara gissa hur obehagligt det är för den utsatta. För när man lever ihop är man ju utlämnad åt varann. Det kräver stor tillit.

    De jag menar här är dels de aggressiva, dels de där slappa ”skämten”. Som man för sent kan upptäcka har sårat djupt.

    Nä. världen ÄR inte svart/vit. Som tur är har jag hittat bloggare som lär mig mycket, även om feminism som jag förstår den: Att vi alla (av alla möjliga kön 😉 tillsammans försöker göra världen bättre.

    Och jag skräms av hur många som verkar ha så svarta erfarenheter av män. Hur vanligt kan det vara? Kusligt.

    Gilla

  3. Verkar som att du och din man har en liknande stämning som min man och jag har, vi skämtar mycket, men mycket mer om varandra än åt varandra. Vi har grundinställningen att vi spelar i samma lag. Man tacklar inte sin lagkompis.

    När jag tänker på de kvinnor med någon form av psykiska problem som jag känner lite närmare, så där att jag vet detaljer om deras liv, så har den absoluta majoriteten – utan att räkna – varit med om fysiska och/eller sexuella övergrepp. På rak arm är det två där jag inte känner till något sådant, i övrigt så… En kvinna jag känt i rätt många år, från en utåt sett välordnad familj, började prostituera sig i lägre tonåren. Ett par kvinnor har blivit utsatta för fysiska och sexuella övergrepp av andra kvinnor, något man talar tyst om. Jag har hört så mycket elände att jag tenderar att minimera mina egna erfarenheter, ”bara” strypgrepp och så (som 14-åring, idag hade det klassats som en klar våldtäkt). Nu tror jag medvetenheten ändå har ökat en del på senare år, men något som förvånar mig lite är att psykvården fortfarande kan vara rätt aningslös. Det är t.ex. inte alls så ovanligt att den som varit utsatt är lite rädd för kroppskontakt, speciellt oväntad sådan, ändå kan en sköterska som antagligen bara vill vara snäll gå fram och lägga armen om en ledsen patient, utan att kolla om det är okej. Tyvärr är det nog inte bara en fördom att män står för det mesta av aggressionen, jag har haft turen att också träffa några väldigt bra män som återställt en del av tilltron.

    Gilla

  4. Imorse kom jag på några till ”incidenter”, men det var bara i den jag skrev om som jag kände mig utsatt. Övriga var mer irritationsmoment.

    Jag ska läsa på mer om det här. Det du skriver om är ju tydligt brottsligt, och jag känner också till några fall där väletablerade kvinnor misshandlades i sina nära relationer (vilket måste vara det värsta av allt!)

    Men sen verkar det finnas en glidande skala. (Blir man antastad av beundrande blickar?)
    Minns att vi för många år sen jämförde när två manliga arbetskamrater la armen om oss. Med den ene kändes det kamratligt och trevligt, med den andre kladdigt.

    Kanske vi gamla mänskor oreflekterat accepterade mera. Siw Malmkvist sa väl att hon aldrig blivit antastad, men fortsatte ”det gör väl inget om dom nyper en i rumpan.”… (Vilket jag INTE håller med om!) Men jag var nog mkt förskonad, liten och spinkig som jag var. Och präktig.

    Gilla

  5. Tack! Vet du att det var precis den sidan jag just hittat. (Sant!)
    Ja, vi ska strax gå ut o gå i det vackra vädret. Vi vårdade lagom sjuka barnbarn i veckan, så vi fick hålla oss ihomhus.
    Trevlig helg!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s