Jag är inte så social som gamla tanter förväntas vara. Alls! Borde jag göra nåt åt det?

I allmänhet accepterar jag ju att jag är som jag är – lite vilse i verkligheten, med behov av att ladda batterierna i ensamhet. Och med stort utbyte av kontakten med andra människor.  Men ibland funderar jag kring detta med att vara social. 

När kvinnor i min ålder beskriver sitt sociala liv säger de ofta att de samlar familj och vänner och bjuder på god mat. De minns allas bemärkelsedagar och uppvaktar med väl genomtänkta presenter. Är de bortbjudna rycker de gärna in och hjälper till med matlagningen på ett naturligt och kompetent sätt. De bakar och pysslar i trädgården med barnen, spelar spel och leker lekar. Jag tycker det låter väldigt trevligt (verkligen!), och inser att det egentligen är vad som förväntas av mig – delvis även av mig själv…

Men jag är ju inte riktigt sån…

Jag förstår inte varför man ska umgås bara för att man är släkt, är jättelat när det gäller att ta initiativ till att träffas, kan inte laga mat eller baka – inte så att det duger åt andra i alla fall. Jag tycker bemärkelsedagar är fullständigt ointressanta (även mina egna!) och förstår inte idén med presenter till vuxna människor som redan har allt de behöver (inklusive jag själv!). Jag gillar varken att spela spel eller leka lekar. “Tråkmåns, moi?”

Fast fullt så tråkig som det låter tror jag ändå inte att jag är:

Jag vill träffa människor av fri vilja, inte av pliktkänsla, liksom jag ABSOLUT inte vill att andra ska känna såna förpliktelser gentemot mig. Jag vill samtala och utbyta tankar med andra, och struntar i allt “yttre” (förtäring, underhållning, kringarrangemang). Men hjälper naturligtvis till när det behövs, efter bästa förmåga.

Barn, bonusbarn och deras familjer vill jag verkligen träffa och till min stora glädje och tacksamhet verkar de vilja umgås med oss. När vi bjuder hem dem lagar min man maten och tar oftast initiativet. (Det är hans barnbarn som bor närmast.) Jag hjälper till, städar och fixar samt visar att jag tycker det är roligt att träffa dem – för det gör jag. Det verkar fungera bra: Min man säger ibland att jag har bättre kontakt med hans barnbarn än han, och menar de intressanta samtal vi haft ända sen de lärde sig prata. (Man lär sig mycket av barn!)

Så min man och jag kompletterar varann och hjälps åt. Det jag grunnar över är hur jag skulle klara mig ensam. Största problemet är ju bjudmaten.

Varför lagar jag inte mat som duger att bjudas på?

  1. Jag är fruktansvärt opraktisk (får verkligen “plugga in” allt praktiskt arbete).
  2. Jag är inte intresserad av mat, delar inte alls andras starka upplevelser av fantastiskt god mat. Vilket ju gör det svårare att bjuda på något som andra tycker är gott – “Hur ska det smaka?” liksom…
  3. Min mamma, som brukade säga att hon hjälpt till hemma sen hon var tre år, ville att jag skulle slippa det och få ägna mig åt skolarbetet. Så hon lärde mig inte laga mat, och i  skolköket var jag jättedålig, trots att jag som vanligt gjorde mitt bästa.
  4. Min förste man träffade jag i tonåren, och han var mycket matlagningsintresserad. Så mycket att han lärde sig själv hemma, som pojke(!) i Tyskland(!) på femtiotalet(!). Ingen som lärde honom, kan jag säga. Skolkök fanns inte heller.
  5. Min nuvarande man har inga problem med att laga bjudmat, han tar lättsamt på det. (Män kan ju göra det…) Det gör inte jag…

När jag bjöd min vuxne son på korv och spaghetti var jag NERVÖS! Då är ändå spaghetti en av de få saker jag klarar. Och sonen om någon vet hur det står till med min matlagning: När han efter skilsmässan skulle bo hos mig (eftersom hans pappa reste mycket) var hans reaktion: “Då blir man smal!”

Jag har haft fördelar av att inte laga mat. Jag har inte bara sluppit mycket jobb – för lat är jag förstås också  😉 – utan det har även gjort att jag aldrig haft hela ansvaret för markservicen och inte heller varit hemmets projektledare på samma sätt som jag förstår att många andra kvinnor är.

Det i sin tur kan ha bidragit till att jag inte var avskräckt från att gå in i ett nytt äktenskap. I så fall är det en STOR fördel! 🙂

Exempelvis tvätt och städning har jag alltid skött merparten av, för det är enkelt att “plugga in” för en opraktisk, sen gör man likadant hela tiden, inget krav på kreativitet. Jag städar så att det duger för mig. Jag vet att många jämnåriga kvinnor har en högre städnivå, men eventuella synpunkter på min städnivå skulle jag utan problem strunta i. För där känner jag mig trygg. Matlagning däremot…

Under min korta tid som singel funderade jag på hur jag skulle kunna bjuda hem kompisar. Om jag lär mig fem bjudrätter kan jag ju växla mellan med dem, tänkte jag. Men det skulle ju vara en jobbig plikt, särskilt som jag vet att jämnåriga väninnor både kan och bryr sig mer (se ovan). Blir det kul att umgås under såna omständigheter? Jag löste det genom att träffas på nån närbelägen restaurang istället. Det finns ett antal i närheten, så jag var inne på att som omväxling testa hämtmat.

Men plötsligt slapp jag, för min nye man dök upp! 🙂

Jag fortsätter nog att vara som jag är. “Hur ska man annars vara?” som min kloka dotter sa.

Annonser

7 thoughts on “Jag är inte så social som gamla tanter förväntas vara. Alls! Borde jag göra nåt åt det?

  1. Jag vill bara prata, jag. 😀 Fast jag kan laga mat så det duger antar jag, men det intresserar mig inte, jag gör det när det behövs bara. Bjuder faktiskt helst *aldrig* hem någon med undantag för barn och styvbarn. Träffar mina vänner hemma hos dem eller fikar på stan, normalt bara en i taget, det är lite jobbigt att sitta flera och prata. Några stora födelsedagskalas blir det inte, tack och lov är min man likadan, och våra anhöriga bor också lite överallt runtom i landet. Däremot gillar min mans söners mamma att ordna kalas och har en liten gård på landet med gott om utrymme. Där kan min man träffa barn, barnbarn m.fl. släktingar och jag kan följa med eller ej beroende på dagsformen, de accepterar att jag är som jag är… så på något sätt funkar det rätt bra.

    Gilla

  2. Ja, prata är ju det jag vill – o gör 🙂

    Funderade på hur jag skulle umgås om maken/matlagaren försvann… Men det blir nog på lokal. För det är ju just det att mat inte intresserar mig. (Jag är en jävel på att sticka och brodera, men det kan jag ju inte bjuda på…)

    Ibland blir jag så trött på de ”måsten” som dyker upp här o där. Då är det upplyftande att fp bekräftat att man kan skapa ett liv som passar de inblandade. 🙂

    Gilla

  3. Knytkalas, där du står för drickan. 😀

    Ytterligare något jag plötsligt insåg var en ”norm” som jag inte riktigt följer är att man inte ska umgås med mannens ex, inte för att vi är närmaste vänner, men i vanliga sociala sammanhang kan jag gärna sitta och prata med de två mammorna till hans barn (och även en tidigare flickvän innan hon flyttade till Frankrike). Kanske har jag en naiv föreställning om att min man är tillsammans med mig för att han vill det, och slutar han vilja det så säger han till och flyttar, jag vet att han är en ovanligt ärlig människa. Att sitta och vara svartsjuk över något som dessutom är i det förflutna – nej, jag har bara inte sådana känslor. Men jag har förstått att vissa personer tycker jag är konstig. 😉

    Gilla

  4. Det gjorde jag! 🙂

    Första frånskilda nyårsafton bjöd jag hem några tjejkompisar, som stod för maten, så bjöd jag på dricka ur den del av exmakens vinförråd jag fått vid bodelningen!

    Vi är glada att vi kan träffa exen utan problem, inte ofta, men vid barnbarnsfödelsedagar vore det lite fånigt annars… O visst är det skönt att man inte behöver bry sig om dom där ”vissa”? 😉

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s