Att känna att man inte är ensam om det.

Det är något av de centralaste jag vet. Och då ska man veta att jag är introvert, vilket bland annat innebär att jag gillar att vara ensam, och inte samlar kraft genom att umgås med andra, utan snarare måste återhämta mig efter (även angenämt!) umgänge, för att  i lugn och ro smälta alla intryck.

Ändå märker jag gång på gång hur viktigt det är för mig att känna att jag inte är ensam i min situation. Att jag kan dela den med andra.

Tydligast blev det när jag insåg att vi skulle skiljas efter 30 år.  Jag hamnade i ett chocktillstånd – det var alldeles “tyst i huvet”. Sömnlös satt jag uppe på nätterna och skrev ner mina tankar i ett kollegieblock – det fanns inga bloggar på den tiden 😉 Äta kunde jag just inte heller. Eftersom jag ju inte funkade särskilt bra måste jag förklara anledningen för dem jag på olika sätt skulle arbeta ihop med, på jobbet och i en föreningsstyrelse. Utan att ens vara ute efter att få stöd sa jag bara: “Om jag fungerar väldigt dåligt nu ett tag beror det på att jag antagligen kommer att skiljas.”

Männen på jobbet sa något vänligt medkännande, en tillade: “Om du vill kan du prata med NN, han har ju också gått igenom en skilsmässa. Själv vet jag ju inte hur det är. ” Helt OK, vad jag förväntat.

Men kvinnorna! Även de jag inte känt länge delade med sig av sin situation eller erbjöd sin hjälp. Inte mångordigt, utan bara kort, men uppriktigt. En erbjöd mig att bo hos henne (i en minimal lägenhet) om jag behövde komma ifrån ett tag. En berättade att hon var i precis samma situation, och vi hade stor hjälp av varann under den kommande tiden. Galghumor, det är grejer det! 🙂 Men jag vet inte om hon talat om det om inte jag berättat först…

Och allt det här gjorde en ENORM skillnad för mig. Innan dess såg jag bara idylliska familjer vart jag såg, alla var lyckade utom jag. Det hjälpte inte att jag i huvet visste att det inte var så. Men att få bekräftat från andra att de också kämpar, det hjälpte.

Det fick mig att lyfta.

När min mamma i många år led av ångest och depression saknade jag mest av allt kontakt med människor i liknande situation. Både för mig och mamma. Jag försökte hjälpa henne, men jag visste ju varken hur det var att vara deprimerad eller vad man kunde göra åt det. Inte fick jag nån information av vården heller – fast jag var den som fick ta hand om henne. Men anhöriga i vården är ett ämne för sig, minst lika aktuellt idag som då.

Min man stödde mig, och under en period även min morbror. Men jag hade behövt utomstående för att få ett perspektiv på vårt elände. Jag hittade en patientförening, men de var mest inne på oral galvanism på den tiden. Och det var väl ett av de få problem mamma INTE hade…

Och mamma hade säkert haft hjälp av kontakt med såna som visste hur det var. Den bästa hjälp hon fick av vården, som jag minns det, var en kurator, som tyvärr egentligen hörde till ett annat distrikt, och en sköterska som höll henne i handen ibland när hon var inlagd.

Oavsett vad som idag skulle drabba mig skulle jag gå ut på nätet, både för att få tips om anhöriggrupper etc, och för direktkontakt med människor som är i liknande situation. Jag följer ett antal intressanta bloggare, som lever liv lika mitt – eller olika. Alla lika givande. Och ändå i grunden lika mig.

Det är det bästa med nätet. Jag tycker det uppväger ganska mycket av det negativa…

Annonser

7 thoughts on “Att känna att man inte är ensam om det.

  1. 1995 gick jag till en psykolog efter en livskris och valde att berätta om det på jobbet. Det var inte odelat positivt. På jobbexpeditionen förklarade dom fint att dom inte la läkarkvittona i min ”rulla” utan vid sidan om så att dom inte skulle finns kvar efteråt.
    Eh? Som om jag hade en allvarlig störning? Jag mådde dåligt inuti och sökte hjälp, är inte det bra?
    Däremot så blev en del glada och lättade över att jag vågade prata om det, dela med mig för inte var jag ensam på något sätt.
    Vi borde dela med oss mer. Fast jag säger till den hemmaboende dottern att jag inte vill veta om resultaten av hennes toabesök som hon har en benägenhet att dela med sig av för ofta 😉

    Gilla

  2. Trist. Det borde vara lika självklart som att gå till doktorn. Jag har gått några ggr för att få hjälp att fatta jobbiga beslut. Minns att psykologen sa att det hon gillade med dr Phil (som jag ju tycker blivit alltmer skruvad, men det här var ett tag sen…) var att programmet kunde visa att man kan söka även den typen av hjälp om man känner att man behöver. (Fast knappast på ”national TV”, o knappast med dr Phil, tänker jag… 😉

    Gilla

  3. Att vara introvert betyder ju inte på något sätt att man vill vara ensam, inte i betydelsen känna sig ensam, Det betyder att man laddar sina batterier i ensamhet och blir trött av umgänge hur trevligt det än är.
    Att dela erfarenheter och få stöd från andra är en av de centrala sakerna i att vara människa. Min erfarenhet är att människor ställer upp mycket mer än man tror, till och med de där personerna som man inte trodde brydde sig finns plötsligt där för att sträcka ut en hand.

    Gilla

  4. Kraka: Precis så menar jag! Och samma erfarenheter har jag.

    ”Ensam” är för mig inte negativt. (På andra språk finns ju olika ord för olika sorters ensamhet. En del använder ”själv” för positiv ensamhet, men det är inte den betydelsen jag lärt mig. Kanske håller på att ändras.
    )
    De gånger jag INTE gillar att vara ensam är vid upplevelser jag vill dela (resor, bio etc).
    Att utbyta tankar är viktigt, och så här funkar det perfekt, för då gör jag det när det passar mig. Leve den nya tekniken1 Särskilt när man inte behöver kunna den 😉

    Gilla

  5. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på hur mycket internet har betytt för mig personligen sedan 1995… det har berört flera ämnen där jag inte haft någon person i min omgivning som varit insatt och kunnat stötta, men därute har det funnits människor som förstått precis. Några har också gått från ”nätvänner” till ”riktiga vänner”.

    Ja, nu när man är gammal behöver man inte kunna så mycket teknik heller, man bara ringer ungarna för support. 😉

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s