Jag läser om de höga krav som en del verkar ställa på sina närmaste, sina relationer och, ibland, sig själva, och blir lite sorgsen. Det ska vara perfekt, alltihop. Annars får de va’.
Men inget levande kan väl vara perfekt, tänker jag, annat än mkt korta stunder. Det gäller även oss människor och och de relationer vi lever i. En marmorstaty av en människa kan vara perfekt, men när den levande modellen byter ställning ändras linjespelet. För att inte tala om vad som med åren händer med den levande kroppen… 😦
Det är lätt att förstå hur olika en relation kan vara och förändras, om den är levande: Flera människor med sina unika förutsättningar och erfarenheter samlas i en gemenskap, som därefter, liksom de ingående människorna och yttre omständigheter, är i ständig förändring. Snacka om oändliga möjligheter…
Vi delar väl alla en urgammal längtan efter det enkla livet, evig kärlekslycka, tydlig indelning i gott/ont och (framför allt) lyckliga slut. Det är därför vi har folksagor och fantasy. Själv ägde jag en sönderläst pocketutgåva av ”The Lord of the Rings ” långt innan den blev allmänt känd. Och älskar den fortfarande.
Men vi är varken alver eller orcher – vi är lite av varje. Och gör så gott vi kan.
Jag blir sorgsen när jag läser om människor som känner stark kärlek till varann, men inte tycker sig kunna leva upp till sitt jämställdhetsideal, inte har samma inställning till gemenskapens yttre ramar, inte vågar ge sig hän och satsa – en gång till. Utan hellre bryter upp än försöker hitta egna lösningar.
Alla har rätt att leva som de vill. Även om det innefattar relationsformer som jag själv bara (storögt) hört talas om, och som gammal monogam CIS-hetero inte alls förstår mig på. Under förutsättning att det är – och fortsätter att vara – ett frivilligt val för alla inblandade.
Själv har jag levt 45 av mina 68 år i två goda äktenskap, men hävdar inte att det är det bästa sättet att leva. Ens för mig själv. Det jag vet är att för just mig, just då, med just dessa två män var det självklara val. Och har fortsatt att vara det. (Vi pratar ibland om att man borde omförhandla regelbundet, och det gör vi väl – lite informellt.) Det var inget intellektuellt beslut ens andra gången, när jag ändå var över 50 år… Vi bara ”schmockade ihop”, som min man säger.
Samtidigt har jag alltid haft ett stort behov av att vara ensam, så jag hade säkert trivts som singel också. Om jag inte hade ”schmockat ihop”. För tanken att vara tillsammans med någon bara för att slippa vara ensam tycker jag är kuslig.
Att vilja ha barn eller inte är också något djupt privat. Med tanke på det livslånga åtagandet måste motivationen vara stark. Med två mycket yngre syskon visste jag hur jobbigt det var med barn, så jag väntade tills längtan blev oemotståndlig. Men det känns trist om anledningen till att man väljer bort barn är att man tror att de skulle innebära kris och slut för förhållandet…
Bara den som lever i en relation kan veta om det är ett bra ställe att vara på. Det KAN vara bra om man aldrig är oense, med det kan också bero på att man inte bryr sig… Gräl och bråk är inte i sig dåligt, det beror på vad man gör av dem när man lugnat ner sig. Om man då öppnar sig för varann kan de leda till ökad insikt, både i sig själv och andra. Men de kan också vara destruktiva. Man kan fastna i något dåligt så att man behöver andras perspektiv för att våga erkänna hur dåligt det är. Men utomstående kan aldrig veta hur det känns att vara inuti relationen.
Jag känner till långa äktenskap, som utifrån sett verkat mycket idylliska, men inte ens borde ha kommit till, än mindre varat livet ut. Det är sorgligt. Men lika sorglig är motsatsen: att sticka vid minsta imperfektion, eller så fort den första förälskelsen tonar bort för att – kanske – övergå i något annat, djupare.
Tar man inte chansen, fast man egentligen vill, får man ett fattigare liv än man behövt, och utvecklas inte som man hade kunnat. I sitt sökande efter perfektion riskerar man att bli sittande med insikten:
Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet.
Och det vore ju trist…
Så tänker jag... 🐾 
Efter ett mindre lyckat första äktenskap, ett sisådär samboskap, och ett underbart andra äktenskap sitter jag här och funderar på vilka krav jag har och varför det blev som det blev.
Och som med det mesta inom mänskligt beteende finns det så många faktorer att vilken teori man än skapar sig om sin egen lilla värld så är den en konstruktion, och någon annan skulle utifrån kanske se något helt annat…
Det jag helt subjektivt upplever är att det är fantastiskt att vara i en relation där det är okej om jag förändras, men jag får förändras på egna villkor, det finns inget påtvingat. Så gamla som vi är – jag är 52, min man är 70 – så ”borde” allt vara fastlåst, men ändå sitter vi och pratar och upptäcker nya saker hos varandra, och tycker det är kul. Jag vet att det alltid sägs att man bara är förälskad i ett halvår, men förutom att jag älskar min man så är jag fortfarande lite kär i honom efter 16 år. 🙂
Samtidigt ska jag kanske vara tacksam för tidigare mer negativa erfarenheter, som har givit mig perspektiv på hur det också kan vara.
GillaGilla
Va härligt att höra att vi är fler!
Ibland säger min man: ”Tänk den dan vi känner varann utan o innan. Då kanske det blir tråkigt.”
Med tanke på att jag fortfarande inte känner mig själv lär det aldrig hända…
Och visst uppskattar man det man har mera numera, när man verkligen vet att det inte är självklart. Så i en del avseenden blir man liiite klokare med åren.
Fast lika förälskad 🙂
PS: Jag har följt din resa med stor beundran.
GillaGilla
Håller verkligen med om att ingen människa är perfekt. Vi har massor med fel och brister. Det hindrar väl inte att relationen kan vara riktigt bra. Att vi kan älska eller vara förälskade och trivas tillsammans, att vi kan leva ett liv tillsammans med någon där båda kan känna samma lycka och glädje. 🙂
Trevlig söndag! 🙂
GillaGilla
Jomenvisst! Vi har det alldeles oförskämt bra, ända sen vi ”schmockade ihop”. det pratar vi ofta om (o gläds över). Tack detsamma!
GillaGillad av 1 person