Mellan två äktenskap – min korta men intensiva tid som singel

Min förste man träffade jag när jag var 18 år, och just kommit fram till att jag inte kunde leva ihop med nån. Vi hade försökt bo och sommarjobba ihop till en utlandsresan, min gamla kompis och jag. Det gick inget vidare…

Men man kan få ett bra liv även ensamstående. Försökte jag tänka. Det här var så länge sen att begreppet ”singel” inte var uppfunnet, det var väl ”glasberget” och ”ungmö” som gällde, tror jag. Två frånskilda kvinnor kände jag till, och lite udda tyckte vi nog att de(t) var… Sånt var också 60-talet – inte bara pop!

Snabbspolning: 30 år senare skildes vi. Åtminstone jag tycker att vi skötte skilsmässan så bra det går, men det tog ju ändå ett tag tills jag kände att jag kunde ta avstamp från lessenhetens botten och börja mitt nya liv som singel: TARAAA!

Jag tittade mig nyfiket omkring, upptäckte att det fanns MÅNGA olika sätt att leva på. Jag var omgiven av singlar, särbos, sambos, delsbos och en som blivit (lycklig) särbo med sitt ex efter skilsmässan. Singel skulle jag vara hädanefter, tänkte jag, inte alla hade fått leva så många år i ett gott förhållande.

En (flera gånger frånskild) kusin rekommenderade varmt ensamresor, man får lättare kontakt med nya människor då. Kanske det, tänkte jag, jag har ju inte svårt att prata med okända.

Men det räckte med att jag tillbringade EN DAG ensam i en främmande stad: Jag har ju obefintligt lokalsinne, vilket gör att jag oupphörligen (nervöst!) måste ha koll på var jag är, och hur jag ska komma dit jag vill. Det inverkar menligt på själva upplevelsen, kan jag säga. Dessutom insåg jag hur viktigt det är för mig att dela med mig av mina upplevelser. Och inte till vem som helst, utan nån som jag vet är på samma våglängd som jag, intresserar sig för samma sorts roliga detaljer, etc. När jag turistade ensam (EN DAG!) upptäckte jag att jag till slut gick och pratade med mig själv…

En yngre väninna ville lura med mig att åka skidor. OK! Det har jag VERKLIGEN aldrig gjort (jo, i plugget, med lånade skidor och helst på sjöis eftersom jag var så rädd för backar.) Jag åkte med henne och hennes något äldre väninna på skidsemester. Jättekul! Fast mest gillade jag after-skin. I backen lyckades jag slutligen ta mig nerför en backe som inte var markerad som barnbacke. Bra! sa min kompis, nu kan du gå vidare till nästa nivå. ”Varför det?” undrade jag. Sedan mina chockade, darrande benmuskler tvingat vännerna att lotsa mig ner bakvägen, på bilvägar(!) var vi överens om att det bästa var att jag gick och skaffade bra plats vid baren. Men bugga lyckades jag (utan att kunna!) så bra att jag fick belöning…

Min yngre väninnas något äldre väninna (som alltså var nästan lika gammal som jag) föreslog att vi skulle gå ut och dansa tillsammans. Min yngre väninna ville nämligen inte gå med henne till ställen där hon tyckte att kavaljerernas slipsar låg på magen… Just såna var väl inte jag heller så sugen på, men jag behövde lära mig vilka män som kunde vara ungefär i min ålder. Eftersom jag är totalt monogam var jag ju 18 år sist jag spanade in män (före skidresan, alltså…).

”Du verkar inte sådär ovan, som de brukar som varit gifta så länge”, sa väninnan uppskattande. Då kände jag mig smickrad, särskilt som hon faktiskt varit fotomodell och fortfarande ALLTID hade röda läppar, även i skidbacken. Henne hängde jag även med på Spy Bar, minsann: Vakterna öppnade avspärrningen när hon svepte förbi köerna i sin eleganta päls, och i hennes kölvatten slank jag efter i min lilla yllekappa. De verkar fortfarande hålla på.

Fast egentligen var det att kasta pärlor för svin (där jag är svinet, då). För väl inne upptäckte jag raskt att det inte var mycket till dans och prata gick som vanligt inte, p g a ljudnivån. Jag gick runt ett tag och spanade in alla kändisar, som man förväntades (även av kändisarna…). Men snart blev jag jättesömning. (För det var helt fel att gå ut på fredagskvällar, och få sova dagen efter.) Så jag gick hem. Utanför stod köerna tåligt kvar bakom avspärrningarna. Och glodde förvånat på mig. Sen fick jag sova 2,5 timme innan jag skulle upp till jobbet. En morgon hittade jag portnyckeln i dörren… Och då var jag ändå inte ett dugg full – det hade jag aldrig orkat…

En dag kände jag inte igen mig. Efter ett tag insåg jag att det var rastlöshet jag kände: ”Nu har jag inte varit ute och dansat på så länge, så nu MÅSTE jag iväg!”, något jag inte upplevt sen tonåren. ”Men det här är ju inte jag!” tänkte jag och trappade ner mitt uteliv.

Och snart började en helt annan historia: jag träffade min nye man.

Var? På nätet, förstås! 🙂

Annonser

5 thoughts on “Mellan två äktenskap – min korta men intensiva tid som singel

  1. Jag det är väldigt roligt att skriva ner dem – innan man går in i dimman… Sen funderar jag: Om man sitter på hemmet och läser de egna minnen man själv skrivit, kan det väcka minnen? Musikstycken lär ju göra det. Hjärnans mysterium igen. 🙂

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s