Den sanna historien om två gamla barn som träffas på nätet

Nu ska jag berätta om hur min man och jag träffades. Men först en liten varning: ”Don’t try this at home!” (åtminstone inte på precis samma sätt.) För vi var nog naivare än tillåtet. Inser jag i efterhand.

Eller också har tiderna blivit kärvare.

Vi hade båda långa äktenskap bakom oss, han hade varit skild i flera år, jag i ett. Efter 30 års samliv, barn, villa, ja hela köret, var jag ganska inställd på att vara singel resten av mitt liv. Jag gillar ju att vara ensam. Men vid skilsmässan försvann alla par, jag umgicks ”bara” med kvinnor, och det kändes ju lite onaturligt. Det kunde ju vara kul att ha manliga kompisar, tänkte jag.

Eftersom jag jobbade med webb gick jag ut på nätet, till en sajt som nu bytt namn och har en HELT annan profil…  så jag namnger den INTE.

Att internetdejta var väldigt nytt då, 1998, så det var nog mest webbnördar där, misstänker jag, och det var inget man berättade om direkt. (Fast jag gjorde det förstås, för jag tyckte det var så kul!) På internetmuseet läser jag: ”När unga på 90-talet började träffa partners på nätet bedömdes det som minst sagt suspekt.” Fast vi var ju inte unga, förstås. (Vilket gör det bättre eller sämre?)

För mig passade nördstuket bra, sån är jag. Jag la in en beskrivning av mig själv, inget foto, inte heller någon kravspec på möjlig partner. Det enda jag minns att man måste fylla i var ålder (sin egen och motpartens). Jag var strax över 50, men tyckte att män i min ålder verkade mycket äldre än jag. (Det kan möjligen ha spelat in att förra gången jag spanade in motsatta könet var jag 18, så nu hade jag lite svårt att identifiera jämnåriga… ) Jag klämde i med ”45 – 58 år”, för sen närmade de sig ju SEXTIO och då var det ju gubbvarning! Tyckte jag.

Jag skrev till och träffade några män, sympatiska men inte mer.

Men SEN! En måndagmorron hade jag fått ett mail, som jag minns att jag besvarade med: ”WOW! Så här ska ett mail vara!” Och sen mailade vi och mailade och mailade. I efterhand ser jag att det nog bara var en vecka, men det var intensivt. Vi gillar ju båda att skriva, så det här passade oss precis. Sen pratade vi i telefon en gång, bara för att stämma träff.

Sen kommer det allra konstigaste: När vi slutligen träffades ”IRL” fick vi PRECIS lika bra kontakt som per mail. Nu inser jag det märkliga i detta, då kändes det bara självklart.

Nu till det naiva: I alla goda råd till nätdejtare (som jag verkligen tycker man ska följa!) är punkt 1:

Se alltid till att träffas på offentlig plats!

Hur gjorde vi? Vi skulle ha picknick i närheten av hans bostad och jag fick bestämma var vi skulle träffas. Han föreslog vid T-banan, men jag var rädd att inte känna igen honom, ser ju ganska dåligt. Och jag tror inte att han fått något foto, så han kunde inte känna igen mig. JAG tyckte därför att jag kunde komma hem till honom.

Observera: Om HAN hade kommit med det förslaget hade jag dragit öronen åt mig, men nu… OK?

På väg dit insåg jag detta. Och tänkte: ”Tur i alla fall att ingen vet om det!”

Alltså: Om något hänt mig hade ingen vetat var jag var. Och det tyckte jag var bra… OK?

Insåg även detta, började fnittra (på T-banan!) och tänkte: ”OK, jag får skylla mig själv, nån picknick lär det inte bli…” När jag ringde på dörren hämtade min (lika oskuldsfulle) man sin lilla picknicklåda och vi hade en fantastisk picknick på berget alldeles bredvid hans hem.

Nästa välbetänkta råd:

Var tydlig med vad du vill!

Vi visste inte riktigt vad vi ville. Någon kravspec hade vi inte heller. Om jag haft det tror jag inte den skulle ha stämt in på maken. Det viktigaste för oss – samtalen – sökte jag faktiskt inte hos en man. Då.

Den enda konkreta punkten var egentligen åldern. Man skulle slippa dem som var i ”fel” ålder. Maken ljög om sin ålder… Efteråt påstår han att han inte kom ihåg att han nyligen fyllt 59, och det skulle just vara likt honom… Men den enda konkreta uppgift han lämnade skulle alltså ha diskvalificerat honom direkt.

Jag säger bara: Har ni sett ”Sliding doors”?

Men vi var mycket ärliga i våra beskrivningar av oss själva och svarade ärligt på frågor. För vi hade ju inget intresse av att ”kroka” nån som inte ville ha oss.

Och vi skulle aldrig ha träffats annars, hade inga gemensamma bekanta, var inte ute i svängen (åtminstone inte i samma sväng) och visste/vet inte hur man gör när man raggar.

När vi pratar om hur det här gick till brukar min man säga: ”Jag insåg ju att du behövde tas om hand 🙂 ” Men frågan är om just han var lämpligast för det jobbet. Han var ju likadan…

Annonser

4 thoughts on “Den sanna historien om två gamla barn som träffas på nätet

  1. Underbart! 😀

    Tänkte jag skulle sluta stalka dig med kommentarer nu, men kan inte stå emot frestelsen…
    Jag och min man träffades också på nätet 1998! Dock ingen dejtingsajt. Under ett stort antal år hade jag hört talas om min man i mycket negativa ordalag, men så bytte jag totalt umgängeskrets och värderingar. Som någon sorts led i att hitta mig själv undersökte jag mycket av det som tidigare varit fel och förbjudet. En dag skymtade jag förbi min mans namn på nätet, mailade honom och skrev att jag skulle åka och hälsa på honom (inte en fråga utan ett påstående). Några dagar senare stod jag där vid hans dörr (och nej, ingen visste var jag var 😉 ). Höll ett långt förhör med honom, som han tålmodigt underkastade sig, tills jag bestämt mig för att han inte var Djävulen. Det blev en vänskap som växte till kärlek, jag tror vi båda var smått chockade men det kändes nästan oundvikligt…

    Ibland får jag för mig att jag ska vara så där ordentlig och planera mitt liv rationellt. Är väldigt glad egentligen för att jag inte lyckas.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s