Monster är väl också människor? Vårt behov av ”vi och dom”.

Jag har följt den fruktansvärda historien om 8-åriga Yara, som skickades till sin morbror i Sverige efter att ha blivit traumatiserad när skolan i Gaza bombades. Här misshandlades hon under lång tid, ända tills hon dog av skadorna. Moster är dömd till livstids fängelse för mord, (vårdnadshavaren) morbror till sex år. Det gick inte att bevisa att morbror varit aktiv i misshandeln, men att han inte förhindrat den är helt klart.

Grannar och skola slog larm, men utan resultat. Fruktansvärd historia, oerhört viktigt att försöka rätta till vad som gick fel.

MEN: Alla verkar inte tycka att historien är tillräckligt hemsk som den är.  På skvallersajten Flashback är många övertygade om att hon DESSUTOM säkert var sexuellt missbrukad, att hennes biologiska föräldrar säkert medvetet offrat henne för att själva få komma till Sverige, säkert tillsammans med hela släkten. För såna är dom. Dom andra. Monster hela bunten. 

Och framför allt: Sån är inte jag!

Aldrig under några omständigheter skulle JAG skicka mitt barn ensamt till ett annat land… Minsann!

MÄH!? tänker jag:
Själv har jag inte en aning om hur jag skulle agera i en situation jag aldrig varit: I ett krigsdrabbat land, där min dotter blivit bombchockad. Skulle jag kunna tänka mig att skicka henne till sin morbror i trygga Sverige, som hon vill? Jag vet inte. Men jag vet att det har gjorts förr, de fall jag direkt tänker på är från ett annat krig: Undan andra världskrigets bombningar skickades Finlandsbarnen till Sverige, Londonbarnen evakuerades till landsbygden.

”Jag vet att INGEN här skulle slå sitt barn!” utbrister någon upprört. (Och då ska man veta att ”här”, dvs på Flashback, finns ALLA sorters människor. Verkligen…)

MÄH!? tänker jag:
När jag var barn ansågs jag bortskämd, för jag fick inte stryk. Aga inom familjen förbjöds så sent som 1979 i Sverige (och då var vi ändå först). Jag minns de upprörda farhågorna inför förbudet: ”Hur ska man nu kunna fostra sina barn?”

Så någon självklarhet var det INTE, inte ens här, och utomlands sprids hemska rykten om hur det gått i Sverige efter agaförbudet… I Läkartidningen ser jag att 2013 endast 5,4 procent av världens barn hade lagstadgat skydd (i 41 av 193 länder). Och att mörkertalet är stort även i Sverige.

Fast man säger ju aldrig att man misshandlar eller ens slår barn. Man agar, smiskar och daskar. Uppfostrar och bestraffar. Kärt barn har många namn.

Om det gäller att hålla människor och monster åtskilda är det begripligt att exempelvis
artikeln ”Det var inga monster som dödade Yara” möter enorm upprördhet. Jag hittar många olika kommentarer om att det VISST var ett (eller två) monster som mördade Yara… ”För varken du, jag eller någon annan på denna planet som är normalt funtad skulle slå ihjäl någon och definitivt inte brutalt slå ihjäl ett barn.”

MÄH!? tänker jag:
Jag är inte speciellt inläst på kriminalfall, men känner ändå till ett antal tragiska exempel på både våldtäkt, misshandel och mord av barn. Kanske man menar att den som gjort något sådant bevisat sig vara ett monster, inte människa? Fast är inte det vad man kallar cirkelresonemang?

Det låter ju frestande att se det så, att skilja på människor och monster. Själv är man då som människa definitionsmässigt oskyldig, ingen självrannsakan behövs, nånsin. Det gäller bara att identifiera monstren så att man kan låsa in eller skjuta dem, helst redan innan de gjort något. Allra bäst vore förstås fosterdiagnostik och abort. KLARTT!

Grunnar på om jag skulle kunna tänka så, det vore ju skönt att slippa tillhöra samma art som förövarna.

Men det blir som när mamma försökte tro på Gud: Det går inte. För jag minns en väninna till mig, vars särbo hade skrämt henne genom att hantera henne så att hon fick stora blåmärken. När hon ställde honom till svars svarade han, ärligt förorättad: ”Jag är väl ingen kvinnomisshandlare heller!”  Och han menade det. Han var ingen sån där, inget monster. Han var en väletablerad, högutbildad jurist(!) Och han är inte ensam. Jag säger bara: ”Kapten Klänning”, jurist och polischef, som speciellt värnade om utsatta kvinnor… Han skulle väl aldrig…?

Att försöka förstå (alltså ABSOLUT INTE försvara!) är, som jag ser det, en förutsättning för att kunna förhindra en upprepning: Hur kan vi upptäcka att barn misshandlas, vad måste ändras i hanterandet hos polisen och Soc, vad kan jag göra etc.

Fast det är förstås enklare att  – i efterhand – ställa sig på rad och vifta med FY-fingret. Åt dom där monstren.

KLARTT!

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s