Det här med relationer, det är knepigt. Ja, jag menar LUUVE!

Alltså drömmen om den romantiska kärleken – att hitta sin andra hälft, sin soulmate.

När jag var 18 år kom jag fram till att jag skulle komma att leva ensam hela livet. Jag var fortfarande 18 när jag träffade min förste man. Vi var tillsammas i 30 år. Och det var bara självklart. Visst är det konstigt?

Som nyskild pratade jag mycket relationer med vänner och bekanta. Det var intressant hur många olika varianter jag – yrvaket! – insåg fanns i min närhet: Förutom de vanliga (gifta, frånskilda, singlar, sambor och särbor) fanns de som bodde ihop med någon ibland och en som var lycklig särbo med sin f d äkta man.

Ett år efter skilsmässan började jag träffa män, mest för att det kändes lite onaturligt att bara umgås med kvinnor. Jag spånade med kompisar om att man skulle ha olika män för olika ändamål: samtal, sex, promenader, bio och teater etc. Så blev det inte: Inom några månader hade jag fått kontakt med honom som skulle bli min andre man. Det samtal vi ständigt för (även när vi är tysta) började redan innan vi sett varann, vi träffades nämligen per mail. Mitt första svarsmail börjar: WOW! – och på den vägen är det.

En kompis var glad för min skull, men tillade: ”Men ni tänker väl inte flytta ihop?” Det gjorde mig lite sorgsen, för hon var gift sen många år. Jag har träffat flera kvinnor med samma tanke: Gärna särbo, aldrig sambo. Jag misstänker att det beror på att kvinnor (särskilt i min ålder) i allmänhet har stått för markservicen och är dödströtta på det. Det skulle förklara en del, för så var det aldrig för mig, naturligen lat, opraktisk och bortskämd hemifrån som jag är.

Men det är ändå svårt att förstå att jag trivs så bra med att bo ihop. Att det är så självklart?

När jag var 18 år åkte jag för första ggn på semester med en kompis. Vi sommarjobbade ihop pengar, bodde hos varann när våra föräldrar åkte på semester, och sen åkte vi utomlands tillsammans. Efter det tålde jag inte att se henne på ett bra tag, och det var säkert likadant för henne. Vi som hade känt varann sen vi var små… Det var då jag resignerat accepterade att jag i hela mitt liv skulle förbli singel (fast det begreppet fanns inte än, på sextiotalet var det ett misslyckande att leva ensam, åtminstone som kvinna.)

En ytterligare orsak till att detta är svårt att förstå är att jag, åtminstone så långt tillbaka jag minns, haft en dålig relation med min pappa. Och sånt lär ju betydligt minska möjligheten att fungera i en nära relation med en man.

Som om inte det räckte tillhör jag dem som, även när vi är bland människor vi gillar, behöver ensamhet för att ladda batterierna. Jag är alltså introvert, läs mer om det här, där också min älsklingsförfattare Dorothy Rowe omnämns, i vars böcker jag först kände igen mig.

Så – hur sjutton kan detta funka?

Ja inte vet jag, men på något sätt ”inlemmar” jag min man i min ensamhet. Även med nära vänner känner jag annars att jag måste ta viss hänsyn, men inte med min man. Jag kan vila ut i min ensamhet fast han finns där.

Fast först försökte vi vara särbo, gjorde trevliga saker ihop. Det var trevligt. Men en gång behövde jag handla på Ikea och min blivande man sa: ”Utnyttja mig, jag har ju bil”. Och jag tyckte det var så ROLIGT att göra vardagssaker ihop, faktiskt roligare än att roa sig(!) För jag gillar ju vardagen. Efter ett tag insåg vi att vi egentligen bodde ihop, fast i två lägenheter. Och det verkade ju onödigt dyrt och tidskrävande…

Vi har en större närhet än jag trodde var möjligt. Jag har alltid sagt att jag inte kan sova i samma säng ens som mina barn, det blir för varmt. Vi började vårt förhållande med att turas om att dela våra enmanssängar. En bit in i vårt samboende köpte vi en 140 cm säng, men vi utnyttjar inte hela. Vi har båda svårare att sova om vi är skilda åt.

(Just nu läser jag att det är jättenyttigt att dela säng. Men det är nog bara just nu… )

Det känns som om jag numera vet hur jag vill leva. Vi lär oss av och om varann, skojar om att man borde inte få gifta sig före 50, efter ett träningsäktenskap. En viktig trygghet jag fick efter skilsmässan är vetskapen att jag KAN klara mig själv. Men när jag kan ha det så här väljer jag att inte göra det.

Har vi så olika behov? Så olika erfarenheter? Personligheter? Eller är det, som vanligt, en röra av alltihop?

(OBS: Det är INTE så att vi inte är galna på varann ibland – det ingår ju. Men den grundläggande känslan förblir även då, bergfast: ”Det är du och jag” som Emil i Lönneberga sa till Alfred. )

Det kanske är som med humlans flygande – egentligen går det inte. 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s