Uppdatering: Eftersom det här inlägget blev väldigt långt och funderande kompletterar jag med en artikel av en överlevare som mycket bättre än jag beskriver de små stegen som ledde till Auschwitz: Idag är jag rädd igen. Steg 1 är att myndigheterna särskiljer och registrerar grupper som inte är ”riktiga” ungrare, tyskar. Eller svenskar. Det är det som gör mig också rädd.
Jag hade tänkt ta en paus från information om Sverigedemokraterna, det stod mig uppriktigt sagt upp i halsen. Men det gick ju inte att låta bli att grunna över vem som (Sverigedemokraterna tycker) är svensk.
För jag är ju faktiskt svensk. Eller?
Först en stämningshöjande uppdatering (kan behövas): Snubblade över Ronny Erikssons klassiker från 1991(!) om ”Invandrare och svenskar”. Kolla in det svenska kulturarvet!
Jag läser intervjun Den leende nationalismen.
Enligt sitt invandringspolitiska program vill Sverigedemokraterna ”återupprätta en gemensam nationell identitet”. I intervjun ger Björn Söder exempel på förekommande ”andra nationaliteter” (än den svenska) bland svenska medborgare: judar, samer, tornedalingar, kurder, araber.
Sen läser jag mera, bl a Britta Svenssons artikel ”Björn Söder du är inte min talman” . Fastnar särskilt för att hon, som ”SD-trollen i hatmejl kallar ”judinna”, vilket de verkar anse är ett skällsord”, faktiskt VET att hon är utan judiskt påbrå i mer än sex generationer bakåt. Hennes moster tvingades nämligen få intyg på det för att få gifta sig i Hitler- tyskland. Hur många sverigedemokrater klarar det? 😉
Och jag börjar fundera: Hur står det till med svenskheten egentligen? Tänk om vi alla skulle kolla runt i vår omgivning. Som vanligt utgår jag från mig själv, den enda jag känner något så när.
Jag är svensk och stockholmare. Visserligen lite kort i rocken, men blåögd är jag och åtminstone i min ungdom var jag blond. Det brukar väl påstås vara typiskt svenskt. Har aldrig behövt intyga icke-judendom och en del av släkten är långt norrifrån, så jag kan inte garantera total icke-samiskhet heller. Och Tornedalen ligger ju inte långt därifrån, så vem vet… Redan där ligger jag alltså tveksamt till. Men det blir värre…
Mina föräldrar och deras föräldrar är alltså (såvitt jag vet!) odiskutabelt svenskar. Med krigets vita bussar fick min familj nära vänner bland de ungerska judarna, jag fick en judisk moster (och småningon kusiner). Under några år hade jag också en halvungersk fosterbror.
Mitt ena barn är invandrare (tror jag). Innan barnens far för många år sen blev svensk medborgare var han tysk – men betraktade sig som västberlinare. Eftersom vi var gifta när dottern föddes blev hon automatiskt tysk medborgare, vi fick ansöka om svenskt medborgarskap för bebisen. Men hon är (väl?) då faktiskt utlandsfödd – fast i Täby… När sonen föddes hade reglerna ändrats, så han är svensk – eller egentligen andragenerationsinvandrare, åtminstone till hälften?
Min nuvarande man betraktar sig som bohuslänning (och därmed historiskt sett både norrman och dansk), fast invandrad till Stockholm för snart 50 år sen. Och så är han svensk, förstås. Som vi andra. Hans svärson är från Frankrike, så hans barnbarn blir väl då andragenerationens invandrare, fast de är födda här och hela familjen bor här?
En del samer betraktar sig inte som svenskar, säger en del. Men min undring är:
Ska några definiera om andra är svenska / tillräckligt svenska? Vilka definierar, i så fall? Och – framför allt – varför?
Här blir jag sådär obegripande igen, fattar inte grejen. (Det händer mig ofta. 😉
Född strax efter kriget på Södersjukhuset kan jag inte påstå att jag upplevt andra världskriget, men associerar ändå direkt: Vad händer sen? Efter att man fastslagit vem som är svensk? Ska detta med tysk – förlåt svensk – grundlighet registreras? Och användas till vad?
De tyska nazisterna fick faktiskt aldrig majoritet i riksdagen. Och när de fått makten började de med små steg. De ville skapa ett judefritt Tyskland, men inte nödvändigtvis genom att avliva människor. Man började med att registrera och särskilja judarna, förtydligat med tvång att bära ”judestjärna”, fortsatte med att steg för steg omöjliggöra för judar (med flera) att leva och försörja sig i Tyskland, för att därmed tvinga dem att fly till andra länder. Sina tillhörigheter måste de lämna kvar. (Mycket lönsammare för tyska staten än koncentrationslägren.)
Men när flyktingströmmen ökade stängde USA och Europa sina gränser för judarna. Och då fick nazisterna fixa sin slutgiltiga lösning (”Endlösung”) på annat sätt. Med massmord.
Det kanske inte är så konstigt att jag får obehagliga vibbar när Sverigedemokraterna nu ”vill betala invandrare för att lämna landet”…
Själv är jag alltså stockholmare, fast i grunden känner jag mig lite som norrlänning, eftersom jag har så starka minnen från somrarna hos mormor och morfar. Men där var ju samerna först, ser jag nu, före den svenska koloniseringen! Försöker förstå: Om samerna inte är svenskar, vad är då vi som kom efter dem till Sverige? Inte fan kan vi väl vara svenskare än urbefolkningen?
Det blir som vanligt: Ju mer man lär sig desto tydligare ser man hur lite man vet.
Jag har livlig fantasi och tycker mycket om att försöka sätta mig in i hur andra tänker och känner, från sina utgångspunkter, erfarenheter, uppfostran, religion, kultur, etc. Det brukar alltid gå att hitta något gemensamt mänskligt, som gör det möjligt att förstå den andres tänkande, även om det ligger långt ifrån mitt eget. Läser exempelvis med stort intresse hur starkt religiösa tänker och hur det kan fungera om inte ”välfärdsstaten”, utan byagemenskapen eller storfamiljen står för kontroll och trygghet – om det nu är i muslimska länder eller i det gamla svenska bondesamhället. Båda delarna mycket långt ifrån mig själv och mitt sätt att vara. Men just därför intressant och lärorikt att ta del av.
De enda jag har VERKLIGT svårt att känna någon gemensamhet med är faktiskt de nationalistiska Sverigedemokraterna.
Så då kanske jag inte är svensk? Egentligen?
Så tänker jag... 🐾 