Om farligheter – rädsla för och myter om det okända och främmande

Och hur farligt det är att vara rädd.

Jag är rädd för alla djur, stora som små, trots att jag inser att risken för att jag ska dö i björnangrepp torde vara minimal, speciellt som jag aldrig vistas i villande skog. Människor och bilar däremot är jag märkligt orädd inför. De utgör självklart ett betydligt större hot mot mitt liv. Men de är inte okända.

Alltsedan valet funderar många kring vad som orsakade Sverigedemokraternas tillväxt. Man verkar enig om att rädsla är en viktig komponent.

Maciej Zaremba skrev exempelvis om ”strutspolitiken som bäddade för SD:s raketval”:

I de flesta länder har människor som har behov av att skylla sina problem på lömska krafter flera partier att välja på. …. Den väljare som vill ha syndabockar har numer endast Åkessons parti att ty sig till.

Sen läser jag om hur viskleken skapade bilden av vad som var farligt i Malmö – nämligen det främmande:

När medier reste från hela världen för att skriva om Lasermannen som härjade i Malmö for de genast till Rosengård. Vinkeln var given. Den laglösa gettoförorten…. … det är inte ens en förort. … Och när den där seriemördaren till slut greps visade det sig vara en malmöit som spelade elbas. Ingen frågade vad det sa om basister.

Det påminner mig om när jag efter en flytt sa till min kusin i Norrland att det var skönt att bo vid tunnelbanan igen. Hon frågade oroligt: ”Men ska du verkligen bo så nära tunnelbanan?” Jag trodde hon tänkte på oväsendet och lugnade henne med att den inte låg inom hörhåll. Men det hon menade var att banan väl var farlig? Det enda hon visste om tunnelbanan var nämligen det som stod i tidningen ibland: Att det var bråkigt där.

Själv har jag utan problem åkt tunnelbana i princip sen den öppnade. För jag föddes 1946 vid gröna linjen och fortsatte att bo längs med den (fast på olika ställen) ända till 1971. Vår familj hade ingen bil, så jag har åkt T-bana vid alla tider på dygnet – till skolan, jobb, danser, ja allt. Åren jag gick ut och dansade gällde det att ha koll på när sista tåget gick. Aldrig har jag varit med om någon obehaglig situation. När jag tänker efter minns jag att en gång när jag var 14 år ställde sig en gubbe misstänkt nära – men det var på spårvagnen och mitt på blanka eftermiddan.

Som vuxen bodde jag i Täby många år. Vi flyttade faktiskt dit bland annat för att man planerade att förlänga tunnelbanan dit. Men det gjordes aldrig. Man var nämligen rädd att det skulle medföra för mycket busliv. (För att det skulle bli lättare att ta sig dit? Snacka om att kasta ut barnet med badvattnet…) Okänt = farligt, remember? För mig blev det under många jobbiga år Roslagsbana + buss + tunnelbana.

Så när det blev dags att flytta igen ville jag ha nära till jobb och kommunikationer. Det blev Kista – ni vet alldeles bredvid Husby, där man bränner bilar…

Inga hotsituationer för mig där heller. Och då ska man veta att jag är oerhört lättskrämd. Men inte för människor, som sagt. Är det naivitet? Eller den tillit som skapar världen, som Karin Boye skrev?

Det är klart att jag vet att det förekommer bråk och oroligheter. Jag läser ju också tidningarna, hör till och med polishelikoptern ibland.

Men det som för mig känns verkligt hotfullt och skrämmande (främmande med, för den delen) är hatiskt aggressiva (skrämda?) människor som lägger ut texten om vad man borde göra med tiggare, ”skynken” och demonstranter, m fl.

I allmänhet blir jag dock bara skrämd, inte aggressiv. Och aldrig nånsin hatisk.

Den arbetsplats jag trivdes på i många år var mycket internationell. Å andra sidan var alla högutbildade och språkkunniga. Och alltså egentligen mera lika än olika.

Jag bor (och trivs) i ett område med många s k ”invandrare” (vad nu det är). Å andra sidan: området är lugnt. Om min nattsömn regelbundet stördes?? Då skulle jag nog kunna bli ganska förbannad, jag är mycket beroende av min nattsömn och har kort stubin. Men hatisk? Tror inte det.

Och hur främmande är då invandrare? Det slog mig nyligen att min dotter statistiskt sett faktiskt inte är infödd svensk, fast hon är född i Stockholm liksom sin svenska mamma och har bott här hela sitt liv. Men hennes pappa är från Berlin och var ännu inte svensk medborgare när hon föddes. Eftersom vi var gifta blev hon därför automatiskt tysk, i flera veckor, tills vi ansökt om svenskt medborgarskap för henne. (Hade vi inte varit gifta hade hon blivit svensk direkt.) Blir hennes barn då andragenerationens invandrare?

Så komplicerat är det.

Tänk om vi kunde känna igen det okända. Min arbetskamrat från Mellanöstern hade två söner, som jag träffade ibland under många år. En dag i jobbkorridoren mötte jag en ”stöddig ung hanne”, okänd för mig, lång och kraftig, axelbred och tjurnackad, med blanksvart hår i häftig frisyr. Jag hann faktiskt ängslas till (”Vad vill han här?”) innan han kom närmare (jag är ganska närsynt). Då kände jag igen hans snälla bruna pojkögon. De växer fort i den åldern…

Jag tycker att de stöddiga unga hannarna är ganska rörande. Minns hur det var att vara ung och osäker. De nedhasade byxorna provocerar mig inte det minsta. Jag associerar till blöjbakar och känner modersinstinktiv lust att hjälpa till att dra upp dem. Fast det har jag inte riktigt vågat…

Vi kan aldrig välja att leva i femtiotalets trygga folkhems-Sverige. (Som i och för sig inte var den idyll vi nu gärna vill att det ska ha varit…)

Vi finns här och nu. Den som är rädd för det har olösbara problem.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s