Troligen är jag ”nalta eljest”. Som man säger norröver.

Översättning i Västerbottens-Kuriren: ”Nalta eljest: Ett par grader skev, en liten vridning ur normalkursen, som emellanåt får en ny glipa i synfältet att öppna sig för oss andra. Eller som man säger på nysvenska: lite queer. ” 😉

För jag upptäcker gång på gång att det som inte funkar för mig verkar funka för de flesta(?) andra. Jag utgör liksom sällan målgruppen.

Ta bara den OERHÖRT populära deckardrottningen, som inte bara har miljoner läsare, utan även ideligen poppar upp i media i (mycket) skilda sammanhang. Jag menar, det skulle hon inte göra om inte allmänheten var intresserad av henne, för sånt mäter man ju noggrant nuförtiden. Jag däremot bläddrar raskt förbi artiklar eller byter program – boring! Jag klarar inte heller att läsa hennes böcker, trots att jag försökt gång på gång eftersom jag älskar deckare och intrigen låter precis som jag vill ha den. Men redan efter några sidor förstår jag vad som ska avslöjas på slutet (och så smart är jag INTE annars!) Alla bokens personer är dessutom ointressanta pappersdockor som uppför sig och pratar förutsägbart i förutsägbara situationer. Och då ska man veta att jag är en verklig allätare när det gäller böcker – gillar även skräplitteratur. Men inte just denna.

Den mest populära politikern verkar vara den mest aggressiva, med budskapet: ”Vi har minsann inte gjort några fel, utan det är de andra. Hur det ska lösas? Det behöver jag inte bekymra mig för, för (som sagt) vi har minsann inte gjort några fel… ” (och så tar vi det från början igen). Då tappar man mig direkt, för jag begriper inte hur sånt kan leda nånstans. I något sammanhang. Fast det är väl det förenklade som ”går fram”. Inte är jag målgruppen i alla fall. Boring!

Den attraktiva(?) aggressiviteten över huvud taget begriper jag inte: i kommentarer, bloggar, bestsellers, dokusåpor etc. Själv blir jag förtjust i boken/bestsellern ”Ditt kompetenta barn” redan i inledningen, där Jesper Juul skriver om sina tidigare attityder och den feedback han fick:

Några tyckte jag var duktig och andra att jag inte var det, och i min nativitet tyckte jag att jag hade mitt på det torra så länge som de förstnämnda var i majoritet. Först senare gick det upp för mig att det var de sistnämnda som jag skulle ha lyssnat på… Först när jag upplevde min egen brist på kompetens som pappa, började jag långsamt att lära, istället för att enbart skola mig.

Min instinktiva reaktion på reklam: ”Vad är skumt med detta som kräver så mycket reklam?” Jag har t o m låtit bli att titta på TV-program p g a för intensiv förannonsering. (Tur att SVT Play fanns när jag upptäckte att programmet faktiskt var bra. 🙂 ) Fördelen med denna inställning till reklam är att jag trots min allmänna naivitet aldrig går på s k gratiserbjudanden. För ”There’s no such thing as a free lunch”.

Bland TV-program kryssar jag förbi även de (enligt mig) fåniga mat- o tävlingsprogrammen, och undrar hur länge det ska krylla av såna. På udda sändningstider kan jag hitta program jag vill se, på eftermiddagen eller natten finns ofta filmer jag gärna vill se. (Är det billigare att visa en film på natten?) Netflix och nätet är räddningen.

Nöjen och roligheter av olika slag blir ofta en blandad upplevelse för mig. Stora fester och partymingel kan bli en sorts prestation. Man förväntas uppföra sig väl och konversera om passande ämnen med många olika personer. Men hamnar jag i ett givande samtal (vilket oftast innebär allt annat än passande ämnen! 😉 ) vill jag bli kvar där – och då spricker ju hela konceptet. Om jag ”uppfört mig” kan jag efteråt, även im jag haft kul, känna en blandning av ”duktighet” och ”Var det inte mer?” Kanske jag har stora förväntningar på belöning just för att jag ”presterat”.

Det motsatta känner jag när jag verkligen fått sån kontakt jag vill ha, kringarrangemangen är bisaker. En gång bar man bokstavligen bort middagsbordet mellan mig och en rolig samtalspartner. Det skulle nämligen bli dans, men det märkte inte vi… En annan gång tittade mitt lunchsällskap ner på sin tomma tallrik och frågade: ”Vad åt jag?” Så ska det vara! Numera hittar jag en del givande bloggar som jag läser och ibland kommenterar. Perfekt för mig: Noll kringarrangemang! 🙂

(Här låter det kanske som om jag aldrig har roligt, men det är precis tvärtom: Jag har väldigt svårt att ha tråkigt, eftersom jag så mycket gillar att grotta ner mig i vardagen. Och vardagarna är ju definitionsmässigt i majoritet. Good for me!)

Detsamma gäller resor o upplevelser. Jag har gjort minnesvärda resor, men det blir lätt för mycket logistik och kringtrubbel för mig. Det KAN hänga ihop med att jag totalt saknar lokalsinne och lätt blir handfallen i oväntade situationer. Jag har helt enkelt fullt snärj med att hålla reda på var jag är och hur jag ska komma dit jag ska. Upplevelserna blir faktiskt tydligare i efterhand, när jag fått smälta intrycken, gärna skriva om dem. Egentligen skulle jag vilja vara bortrest varannan dag och hemma varannan, just för att smälta intrycken. Jag får väl vänta på att teleportering  blir verklighet. Då slipper jag ju dessutom hela logistiken och därmed kanske resfebern. 🙂

En psykolog sa en gång till mig: ”Måste man vara på ett särskilt sätt?” Då hörde jag ju hur absurd tanken är. Ändå får vi lätt för oss det.

Kanske alla är ”nalta eljest” – fast på olika sätt? Och måste få vara det. Är det därför det är så svårt att få ihop det hela – sig själv, omgivningen, relationerna, världen och livet?

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s