Arbetsförmedlingen har fattat att det är en dålig idé att tvinga arbetslösa att söka jobb de inte kan få

 Välkommen till den riktiga världen! 

Innan jag haft närmare kontakt med Arbetsförmedlingen trodde jag att de ”FÖRMEDLADE ARBETEN”. Men så har jag alltid varit naiv också. 🙂

I artikeln Arbetsförmedlingen sänker jobbsökarkrav citerar Expressen generaldirektören:

För att minska antalet irrelevanta ansökningar som stjäl tid av alla inblandade parter har jag avskaffat den regel som krävde att varje arbetsförmedlare i varje möte med en arbetssökande skulle överlämna ett antal jobbförslag.

Jag hittar inte så mycket skrivet om detta, har man givit upp om AF? Men här får jag skriva vad jag vill, så nu gör jag det. Fullständigt subjektivt!

Jag inser att den höga arbetslösheten är ett komplext problem. Även om min lilla Nalle Puh-hjärna har svårt att fatta att de som vet mer – och verkar kunna se strukturer på ett annat sätt än jag – inte kan hitta något sätt att förbättra dagens modell. För det jag ser i min omgivning är att en del håller på att jobba ihjäl sig medan övriga är arbetslösa eller bara får deltids- eller tidsbegränsat arbete, även om de vill jobba heltid. De som vill ha ett riktigt eftertraktat jobb, exempelvis journalist, får vara beredda att jobba gratis åtminstone en tid, eller ta en evig räcka korttidsanställningar.

Men åter till Arbetsförmedlingens roll.

I min ungdom kände jag inte någon som var arbetslös. Arbetslösa var sådana som misskött sig eller var ”hoppjerkor” och inte ville ha fast jobb. Fasta jobb sökte jag via annons i morgontidningen: ringde och fick komma och visa upp mina betyg. Det kunde ta ett tag, men mer kreativ än så behövde jag inte vara.

Så min enda kontakt med Arbetsförmedlingen var när jag skulle ha sommarjobb/extraknäck. Det här var i den grå tiden före Internet(!), så jag fick åka in till Arbetsförmedlingen och hämta tryckta små häften med lediga jobb. Det fanns ett antal olika listor, jag sökte i allmänhet s k kontorsvikariat, speciellt sen jag stolt kunde meddela att jag lärt mig maskinskrivning. Sen åkte jag hem och ringde upp möjliga arbetsgivare på min svarta bakelittelefon (OK då, inte bakelit, men ni fattar.)

Därför trodde jag länge att Arbetsförmedlingen ”förmedlade arbeten”. Med det menade jag att de (numera med hjälp av sina fina datorer) hade full koll över vilka jobbmöjligheter som fanns, vilka regler och meriter som gällde för olika anställningar samt vilken kompetens som fanns hos de jobbsökande. Med kreativitet kunde de då jobba för att få ihop en fungerande ekvation och se möjliga lösningar – eftersom de hade överblicken.

Om exempelvis någon inte hade säljtalang, men däremot kunnande och intresse för jobb som inte krävde säljtalang (ex vis administration, ekonomi, programmering) kunde AF hjälpa till med att ”sälja in” den sökande till arbetsgivaren. Den sökande som börjat tappa sugen och självförtroendet kunde få tips om alternativ man inte tänkt på, på samma sätt som arbetsgivaren kunde få hjälp att tänka om.

Så tänkte jag. Det var naivt. Inser jag när jag vid mognare ålder kommit i kontakt med olika arbetssökande i min närmaste omgivning.

En medelålders administratör med gedigen utbildning och lång yrkeserfarenhet förbryllades för några år sedan över att AF krävde att hon skulle söka jobb som guldsmed… Det hjälpte inte att hon påpekade att hon inget visste om sånt, det ingick i den listan hon måste bocka av.

En arbetslös med nästan avslutad attraktiv högskoleutbildning, men utan säljaregenskaper och arbetslivserfarenhet behövde kunna visa att han funkar i arbetslivet. För passande jobb fanns det. Den sökandes nätverk läste på AFs hemsida och funderade på om inte praktikjobb vore en bra lösning för att arbetsgivare och -sökande skulle få möjlighet att testa varann. I mitt tidigare naiva liv skulle jag ha trott att det var guldläge för AF att fixa detta. Men nu vet jag bättre. Den som har intresse av sånt (alltså inte AF, utan arbetssökande tillsammans med kompisar och anhöriga) får läsa in sig på vad som gäller för praktikjobb, leta reda på lämplig coach och skaffa fram passande praktikjobb. Alldeles på egen hand.

Och vad gjorde arbetsförmedlaren? Ställde krav på hur man korrekt engagerar den coach man hittat och vilka formulär man ska fylla i för praktikjobb. Dessutom sökte han ivrigt möjliga (och omöjliga) formella hinder, alltså: ”Det går aldrig!”. Inte precis det budskap man behöver som trött arbetssökande. Slutligen, när allt var klart och endast en underskrift från AF saknades, tog han semester. Utan nätverkets ihärdiga arbete hade den möjliga arbetsgivaren tröttnat på att vänta, och med all rätt börjat misstänka att det var nåt skumt med att det hela drog ut på tiden så oförklarligt.

En annan arbetssökande mejlar mig då och då med galghumor de allra mest absurda jobbförslagen. Och det är en person som varit så aktivt sökande att arbetsförmedlaren bett om nedtaggning, för att undvika utbrändhet. Så något behov av spark i baken förelåg inte.

Hur svårt kan det vara att kolla att jobbförslagen är relevanta? Tips: Sätt till ordet ”relevanta” i instruktionerna och checka av listan på jobbförslag mot den arbetssökandes CV – klart!

När själva förmedlingen av arbete överlämnas åt coacher och lotsar av VÄLDIGT olika modeller och kvalitet tycker inte jag att det är konstigt att vi i tidningen hittar diverse exempel på att man tjänat pengar på att förmedla låtsasjobb. Det KAN ju t o m finnas jobbcoacher som kanske inte vill bli av med sina uppdrag genom att fixa jobb jättesnabbt. Då riskerar de ju att själva bli arbetslösa…

Men man kan ju göra som i historien om en påhittad (hoppas jag) arbetsförmedling: ”Idag får alla med udda nummer på sina kölappar jobb som coacher åt dem med jämna nummer.” I ett slag halverades arbetslösa i den gruppen. Och övriga befann sig väl ”i åtgärd”?

En framgångsrik dag på Arbetsförmedlingen!
?

Annonser