De unga kommunikationsgenierna i våra hem

Jag älskar inte alla barn. Inte alla vuxna heller, för den delen. Dessutom saknar jag vårdinstinkt och praktiskt handlag samt kan bli blyg för barn jag inte känner. Men de barn jag fått förmånen att lära känna närmare har samtliga varit genier – åtminstone i kommunikation.

Även innan de lärt sig säga ett enda ord.


Det alldeles nyfödda barnet har jag starka minnen av – den mörka intensiva blicken på förlossningsbordet. Som går från den ena föräldern till den andra (BRA att papporna är med numera!), djupt in i ögonen med outgrundlig min. Vi undrar: ”Ska vi duga?”. En intensiv känsla av stor vishet, som från en annan värld. I den stunden kan man tro på själavandringen – här kommer en gammal själ.

Och här börjar kommunikationen – livsviktig för en nyfödd med sin totala hjälplöshet.

Man kan bara försöka tänka sig in i hur det känns att utan förvarning, från en helt perfekt tillvaro, genom en plågsam och jobbig process kastas in i något okänt, med skrammel, starkt ljus, hunger, törst, kyla. När man tidigare inte ens behövt andas själv! Vi som fött barn vet hur jobbigt DET är, tänk då hur det ska vara för barnet!

Den livsviktiga ögonkontakten söker bebisen genast, men annars är kropp och sinnen bångstyriga och obegripliga. Det enda man möjligtvis kan känna igen från livet i magen är vissa ljud – röster, sång, hjärtslag. Men även de är förvrängda och skramliga.

Plötsligt känns det hemskt utan att man vet varför. Hunger, magknip, törst, smärta, trötthet, vi vuxna vet ju själva på hur många sätt obehag kan kännas. Tänk då att inte ens veta vad som är fel, än mindre kunna göra något åt det, fast det verkar livsfarligt. Och inte veta att det oftast går över. Man kan bara skrika.

Det vi kan erbjuda för att ”sälja in” den nya skrämmande tillvaron är trygghet och närhet. Förr isolerades nyfödda som hade svårt att hålla värmen, lades under värmelampa i kuvös utan bakterier – och mänsklig kontakt. Sen (åter)upptäcktes kängurumetoden – för den måste väl ha funnits långt före kuvösen… Med kroppskontakt, värme, hjärtslag, människolukt så nära livmodern man kan komma. Barn och föräldrar får dessutom lära känna varann – vilken skillnad även för föräldrarna! Tro mig, jag vet.

Småbarn har långa arbetsdagar. Tänk om man kunde magasinera småbarns energi! De VILL inte ens vara lediga. Någonsin. Med obetvinglig entusiasm jobbar de nämligen på att erövra världen. I ständig kommunikation med omgivningen.

Det är det jag ser så tydligt i den uttrycksfulla ögonkontakten: ”Vad gör du nu? Är det här rätt? Titta vad jag kan!

Till skillnad från andra djur lär människan använda en tredjedel av sitt liv med att lära sig vad tidigare generationer vet och kan. Inte ens våra nära släktingar aporna lär sina ungar aktivt, de får själva komma fram till hur nötter ska knäckas (”apa efter”..). Men i den mänskliga kontakten vuxen – barn är lärandet centralt. Utan att vi ens tänker på det.

När man försöker föreställa sig hur det är för barnet blir en del uppfostringsmetoder för mig obegripliga. De verkar utgå ifrån att en maktkamp pågår. ”Det är nyttigt för lungorna att skrika, gå ut om ni inte står ut.” Jag hoppas att barnläkare inte längre säger: ”Har hon blivit snällare nu?” om ett några veckor gammalt barn som efter en jobbig BB-vistelse inte sov på nätterna. Men säker är jag inte. Den unga förstabarnsmamman hade som tur var större inlevelseförmåga.

Det som däremot är begripligt är hur utmattande det kan vara att ta hand om ett litet barn som av olika anledning skriker mycket. Då behöver man hjälp, man ska inte behöva vara ensam i det. På samma sätt som det lilla barnet inte heller ska behöva vara ensam i sin vånda.

Småningom lär man känna sitt barn – och barnet lär känna sig själv. Man kan särskilja smärt-, hunger-, trötthetsskrik. Då blir det enklare för alla. Även vuxna vet ju hur jättejobbigt det är om man inte kan sova. Hur svårt måste det då inte vara för ett litet barn som inte förstår varför det inte orkar leka. Försöker, men det går inte. Försöker gå, men det blir alldeles vingligt. Då behöver man hjälp, den man fick från början (trygghet, närhet, (hjärt)rytm), d v s vagga, vyssja, sjunga. Kanske lägga i sängen och klappa, gå ifrån en stund och se om det lugnar ner sig. Prova sig fram. Tillsammans.

Uppfostras behöver man inte.

Hjärtslag – och därmed rytm – finns med från början. Är det därför små barn reagerar så fascinerat på sång och musik? Litet barn sitter på golvet. Vuxen börjar sjunga och dansa. Barnet släpper omedelbart vad det har för händer, stillnar och intensivtittar. Och börjar gunga med kroppen. Det är också en kommunikation.

Men den mest fantastiska kommunikationen är med blickar och leenden. Den gemenskap som uppstår när man skrattar tillsammans är ju stark även mellan vuxna, men med små barns leenden blir den magisk. För det lilla barnet fjäskar inte, flinar inte upp sig eller ler artigt. Det tittar granskande, (skeptiskt?) på den som försöker göra till sig. (Det är då jag kan bli blyg…)

Och ibland, i vissa dyrbara ögonblick, blir man godkänd, får ett strålande leende. Ingen vuxen kan le så.

Och all denna kommunikation äger rum i tiden före språket...

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s