Hur kan man avsky nån man inte känner?

Det har jag alltid undrat. Nu märker jag till min förfäran att jag själv verkar kunna (skäms) ^^’    . Jag är ingen hatisk person men det finns några få offentliga personer som jag inte tål, fast jag inte känner dem. (Här ser jag själv att det här låter lite tveksamt, ungefär som ”Jag är inte rasist, men…” )

Jag nämner inga namn, men de här personerna får mig att omedelbart kasta mig över radio eller TV och byta kanal eller åtminstone stänga av ljudet. Jag känner igen den skälmska rösten i sömnen och skrattet åt de egna (dåliga) skämten ger mig rysningar. Jag har kommit fram till orsaken är att jag uppfattar dem som ”tillgjorda”. Och det är bland det värsta jag vet.

Men när jag funderar vidare inser jag att  andra, som jag gillar högt och rent, gör precis likadant: skrattar (även) åt egna skämt, flamsar och pratar i munnen på andra. Exempelvis ”Spanarna” och ”På minuten” är högtidsstunder för mig.

Varför tycker jag inte att de jag gillar verkar tillgjorda? Har jag rätt, stämmer min intuition, instinkt. Eller (hemska tanke!):  Är de jag uppfattar som tillgjorda i själva verket kanske mindre tillgjorda än de andra. Eftersom de inte lyckas dupera mig? 

Hursomhelst: När de dyker upp byter jag alltså program, skriker möjligen: ”Nu är den j-a människan där igen! Grrr) Det nöjer jag mig med.

Det finns de som går längre, och som känner sig kallade att dela sina tankar med hela världen – även om de verkar ha otur när de tänker… Varför?

Jag förstår om man skriver aggressiva kommentarer om människor som (av sig själva eller andra) presenteras i karikatyrform – dokusåpor, kändisar, somliga bloggare etc. (Jag begriper alltså inte meningen med att lägga ner tid och kraft på kommenterandet, men inser att det så att säga ingår i konceptet.)

Men jag begriper inte beteendet exempelvis när Aftonbladet gör en ambitiös satsning på psykisk ohälsa. Under rubriken ”Otillräcklig” vill man med hjälp av erfarenhetsutbyte mellan läsare och ”kändisar” bryta tabut kring att prata om ångest och psykisk ohälsa.

När en ung artist berättar om hur även han har haft panikångest och ”mått skit” tycker jag att det är särskilt behjärtansvärt, eftersom det kan kan styrka hans mycket unga fans om de hamnar i samma situation. Och kommentarsfunktionen är här central, eftersom tanken är att man ska bidra med egna tankar kring detta.

Men en del av kommentatorerna tänker annorlunda. Helt annorlunda. En del – inte alla! – kommenterar istället artisternas utseende och låtval, beskyller dem för att vara ”mediakåta”, ”Låtarna var skit också. Att komma till insikt är ett steg på vägen. hihi  ”. etc.

Kommentarerna bidrar alltså inte på något sätt, de handlar över huvud taget inte om ämnet. Man försöker inte ens vara rolig eller fyndig, vräker bara slappt ur sig sin ilska (över vad?). Vi kan ju alla fälla dumma kommentarer hemma framför TVn. Men VARFÖR känner man sig manad att dela med sig av detta till hela världen? Jag begriper det inte.

En av kommentatorernas förebråelser är att artisterna gör detta för att marknadsföra sig.

Nyhet(?) för alla nätkräkare!: Vi marknadsför oss alla – ständigt! Du är själv ganska synlig när du kräks ut ditt hat, eftersom länken går till ditt Facebookonto… Tänkte inte på det, eller? För när TV besökte identifierade näthatare stod de inte alls för nätåsikten, utan hänvisade till att man ”uttrycker sig så på nätet...”

Nyhet 2 : Nä, man väljer alldeles själv hur man uttrycker sig, i alla sammanhang. Och förväntas ta ansvar för det.

Själv har jag åtminstone vett att skämmas… Trots att jag tar ansvar för att inte offentliggöra mina oreflekterade aversioner.

Annonser