Om vårt ansvar för att göra barns tillvaro begriplig

Som jag ser det har vi vuxna en viktig uppgift i att hjälpa barnet i dess ständiga strävan att göra en komplicerad och mångfacetterad värld begriplig och hanterbar. Alltså den verkliga världen, inte någon idealvariant. 

För det är i den här världen barnen ska leva sina liv. Därför behöver de få ta upp sina funderingar, och prata även (eller speciellt!) om det som inte är så enkelt eller bra. Och om hur man kan tackla det.

Små barn kan klara samtal även kring svåra ämnen, exempelvis sex och död. Om de vuxna verkar trygga i att prata om det. Och gör det på barnens villkor. Först behöver de en begriplig värld, som sen kompliceras och modifieras med stigande ålder och mognad. (Själv håller jag fortfarande på… 😉

Och de är oerhört lyhörda för vuxnas sinnesstämning, märker direkt om något är fel. Om de dessutom inser att man förväntas att tiga om det som känns konstigt växer det i mörkret och blir skrämmande. För barnet får ingen hjälp att hantera det. Jag har sett osäkerheten i ett barns ögon redan när de vuxna är ironiska, så att tonfall och kroppsspråk krockar med innehållet i orden.

Vi vuxna måste själva vara tydliga. Visa vilka vi är och stå för det. Att vi ibland är ledsna eller arga, men det är inte farligt. Att det även händer att vi bär oss dumt åt, då tar vi konsekvenserna och lär oss av det. Att både vi och barnen har rätt att säga ifrån om något är fel.

Jag brukar säga att jag inte gillar ”snälla” människor. Då menar jag inte naturligen vänliga och tillmötesgående personer, utan den sortens ”snällhet” som inte är på riktigt, som gör att man inte vet var man har personen.

Den som är vad jag kallar ”låtsassnäll” säger aldrig ifrån utan gör allt för att alltid och av alla uppfattas som JÄTTESNÄLL. Ilskan undertrycks – med åtföljande explosionsrisk. Man manipulerar den närmaste omgivningen – det går ju inte att framstå som riktigt snäll om inte omgivningen utgör en kontrast…

Tekniken demonstreras i historien om stinsen:

Stinsen står på perrongen (det här är en gammal historia ;), resenär 1 frågar: ”När avgår tåget?” Stinsen gör honnör och svarar: ”Exakt 13.58, min bäste herre!”. Efter en minut upprepar resenär 1 exakt samma fråga. Stinsen: ”Tåget avgår 13.58!”. Efter ytterligare en minut upprepas frågan, svar: ”Fortfarande 13.58. Hur så?”

Sen dyker resenär 2 upp och nr 1 säger till honom: ”Konstig personal de har här, vänta ska du få se!” Går till stinsen och upprepar exakt samma fråga. Stinsen (ryter): ”Tåget går 13.58 människa, ska det vara så omöjligt att fatta!!!

Ett annat tydligt exempel på att komplicera tillvaron i onödan ser jag i oskuldsidealet i Amerika. Man arrangerar ”purity balls” (”renhetsbaler”), där far och dotter klär sig som ett brudpar, äter middag tillsammans och dansar hela kvällen, varefter dottern lovar pappan kyskhet fram till giftermålet, och pappan svär att beskydda henne och hennes kyskhet. Vill man förbli en ”ren oskuld” får man lova att inte ens TÄNKA på sex före bröllopet.

Det måste väl ge samma resultat som när psykologen ber en att INTE tänka på ”ELEFANT”. De enda som säger sig inte tänka på ”elefant” efter det är de som ljuger 😉  Själv får jag dessutom automatiskt kraftiga pedofilvibbar när jag ser bilderna av paren… men det beror väl på att jag aldrig varit en fullt så ren oskuld, ens när jag var oskuld.

Krånglar till tillvaron för barnen tycker jag man gör även när man för sin kamp via sina små barn. Nu senast hittar jag exempel på hur (en del) feminister förbereder sina barn för en ny och bättre värld(?) genom att inte tala om vilket kön de har, genom att berätta att det finns flera kön än två och att killar kan föda barn etc. Det måste vara komplicerat för barn att förstå. (Ärligt talat har jag själv inte heller begripit det här, fast jag jobbar på det.)

Om mammorna menar (som jag tror) att de inte vill att könstillhörigheten ska begränsa deras barn håller jag helt med. Men när jag läser att man inte svarar när barnet frågar ”vad de är” – så att barnet som treåring inte vet att det finns pojkar och flickor, utan får lära sig det på dagis – kan jag inte se annat än att man riskerar skapa förvirring hos barnet: ”Varför är jag okunnigare än alla andra, som vet vad både de själva och jag är? Varför får jag inte prata om det här hemma? Är det nåt fel på mig?

En kommenterare har informerat sitt förskolebarn att ”det finns pojkar med snippa och flickor med snopp”. När barnet sagt det till sin förskolefröken svarar hon att så är det inte. Mammans kommentar: ”Det förvånar mig alltid hur omedvetna de är på alla förskolor”.

Lika omedveten är jag.

Men det jag framför alllt inte begriper är hur man tänker när man skickar upp ett intet ont anande förskolebarn på barrikaderna i den ganska turbulenta debatten kring könsidentitet och -tillhörighet. (Speciellt om man vet ”hur omedvetna de är på alla förskolor”…)

Snacka om att komplicera tillvaron för sina barn.

Annonser