Amatörpsykologen undrar: Bortträngda minnen – finns det?

Som ivrig amatörpsykolog har jag läst mycket om de plötsligt uppdykande minnesbilder som i terapi kan få allt att falla på plats. I debatten efter Quick-frikännandena började jag fundera på om de över huvud taget finns. Nu inser jag att det till och med pågår ett ”minneskrig” mellan experterna. Då blir jag riktigt nyfiken. Och börjar läsa på. 

Här skriver jag genomgående ”bortträngda minnen” sen någon sa: ”Den enda förträngning jag känner till är förhudsförträngning”… 😉 . Annars verkar minnena kallas omväxlande förträngda och bortträngda.

Uppdatering: I mars 2015 läser jag en sammanfattande artikel i DN: Falska minnen kan orsaka stort lidande.

Så här uppfattar jag sammanfattningsvis de olika lägren i ”kriget” – eller ”matchen”:

I ena ringhörnan: Forskning visar att människor som råkar ut för traumatiska händelser, som svåra olyckor eller sexuella övergrepp, brukar minnas dem väl, även efter lång tid. Ju mera upprörande och emotionellt belastande ett trauma varit, desto bättre minns vi det, särskilt dess centrala aspekter. Det är viktigt för vår överlevnad.

I studier har man dessutom visat att det är oroväckande enkelt att skapa falska minnen. Det gäller åtminstone otraumatiska minnen, eftersom det vore djupt oetiskt att försöka skapa traumatiska.

I andra hörnan: Terapeuter har sedan över ett sekel arbetat enligt Freuds teori om bortträngning: att ett trauma kan vara så ångestladdad att minnet trängs bort ur medvetandet, men finns kvar i det omedvetna. Därifrån utövar det sin destruktiva påverkan på människans kropp och själ. Först genom psykoterapi kan minnet bli medvetet och bearbetas, varefter problemen försvinner eller mildras.

En egentligen ovidkommande aspekt är att bortträngda minnen – på samma sätt som det man förr kallade multipla personligheter – är oerhört tacksamt att dramatiskt och åskådligt skildra i film och böcker. Jag har själv sett/läst ett antal. Kan detta ha bidragit till att de även har blivit ”populära” i domstolar? Med ett antal felaktiga domar som resultat… Jag vet inte.

I det utmärkta programmet ”Min sanning” intervjuades Elisabeth Massi Fritz, som ju gör en beundransvärd insats för utsatta kvinnor. Men ett intervjusvar fastnar och gör mig olustig. På frågan/påståendet att det ju finns fall där oskyldiga dömts (tittaren inser att man främst syftar på ”Fallet Ulf”, se nedan) svarar hon:

Berättelsen kanske inte är sann till fullo… , men behöver det verkligen vara så att dottern inte varit utsatt för sexuella övergrepp och våldtäkter?… Det finns nog inget fall där man med säkerhet kan säga att det här barnet inte har varit utsatt. Däremot finns det många fall… där mannen frikänts, men det behöver inte betyda att ett brott inte varit begånget. Det betyder att bevisningen inte räcker till för en fällande dom.

Jag kan inte förstå annat än att det betyder att man är skyldig tills motsatsen bevisats – istället för tvärtom. Eller? Påminner på ett obehagligt sätt om en annan jurists sätt att resonera: Lamberz i Quickfallet.

Med den inställning blir det väl oundvikligt att det bildas två lag som krigar med varann. Ena sidan: ”De säger alltid hela sanningen! Barn ljuger aldrig!” den andra: ”De ljuger bara!” I min värld har jag mödosamt upptäckt att vi har olika sanningar.

Jag läser vidare, nu i Modern psykologi, där man skriver ”historien om en riskabel allians mellan psyko­terapi och svenska domstolar”.

Jonas Sandberg, leg psykolog och leg psykoterapeut med specialitet klinisk hypnos och mental träning, har egna positiva erfarenheter av att bearbeta bortträngda minnen. Men är kritisk mot när terapeuter medvetet söker efter något de tror finns där, med starka terapeutiska metoder, ”Många gånger gjorde man mer skada än nytta. ”

Yvonne Freund-Levi, medicine doktor, överläkare, psykiater och neuroforskare, håller med Rickard L. Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, om att det inte finns vetenskapliga bevis för att bortträngda minnen existerar. Hon tror inte att det över huvud taget finns några minnen som är helt sanna ur ett rent objektivt perspektiv. Så fort vi varit med om något så börjar minnet förändras, tolkas. Hon fortsätter (min fetning):

I en terapi spelar det egentligen ingen roll om det klienten upplever har hänt eller inte hänt. En helt annan sak är det förstås om minnena ska ligga till grund för en dom.

Massi-Fritz resonemang känns då inte lika obehagligt. Om man tänker psykologiskt. Problemet är bara att hon är jurist…

Som jag uppfattar det: Vi vet alla att minnen är subjektiva (jämför bara syskons barndomsminnen). Psykologiskt sett kan det kanske kännas likadant om man objektivt sett blivit kränkt som om man bara upplever att man blivit det. I båda fallen kan man behöva hjälp för att bearbeta känslan och kunna gå vidare.

Problemet uppstår när juristerna går in och någon ska ställas till svars. Som kanske ”bara” varit en oempatisk förälder, men då riskerar att spärras in för ex vis incest, enbart på grund av de bortträngda minnena. För det ligger ju i sakens natur att det sällan finns vittnen eller teknisk bevisning i incestfall…

Det kan bli en olycklig korsbefruktning: terapeut + rättsväsende =

Det svåraste problemet: Om ett barn berättar om kränkningar, ska man anmäla, dvs koppla in juridiken? Och det måste man ju. Men hur gör man sen?

Läser i Forskning & Framsteg och börjar undra om det här med minnen helt enkelt är en definitionsfråga: Bortträngda minnen – finns de? Nej, säger minnesforskarna, ja säger terapeuterna.

Enligt Elizabeth Loftus, amerikansk professor i psykologi och den mest framträdande forskaren i debatten om bortträngda minnen, är majoriteten av bortträngda minnen falska och inplanterade av terapeuter som använder sig av suggestiva metoder såsom hypnos och drömtydning. Traumatiska minnen KAN glömmas bort, men att låta bli att tänka på något och sedan bli påmind om det är inte samma sak som bortträngning enligt Freuds definition.

Mycket av Elizabeth Loftus arbete har ägnats åt att se till att människor inte blir dömda för brott utan tillräckliga bevis. När återhämtade minnen används som bevis står ord mot ord, och det blir juridiskt ohållbart.

Jim Hopper, klinisk handledare i psykologi vid Harvard medical school, påpekar att brist på fysiska bevis, vittnesmål eller erkännanden karakteriserar de flesta fall av sexuella övergrepp mot barn. Däremot existerar en annan typ av bevis, nämligen implicita minnen. De sitter så att säga i kroppen, och man förstår inte alltid att det rör sig om minnen när ett skrämt eller undvikande beteende triggas igång.

Jim Hopper ser terapi som ett bra verktyg för att komma ihåg och bearbeta traumatiska händelser. Men ser detta som helt väsensskilt från att gräva efter minnen som inte finns.

Germund Hesslow, docent i filosofi och professor i neurofysiologi vid Lunds universitet , håller med om att vi har ångestreaktioner, där vi kanske inte uttalat minns de händelser som skapade reaktionerna. Men tycker att det är en smaksak om man vill kalla dem för minnen eller inte. Och fortsätter: Det är dock viktigt att förstå att det är omöjligt att i efterhand rekonstruera hur sådana reaktioner har uppkommit hos en individ. Försök att i terapi ta reda på varför en person känner ångest i vissa situationer och trygghet i andra, är i de flesta fall synnerligen otillförlitligt och gränsar till kvacksalveri,

Jennifer Freyd, professor på University of Oregon, tror att det går att glömma traumatiska minnen och har en möjlig förklaring. Glömska är vanligare vid incestuösa och föräldrarelaterade övergrepp och trauman, och de resulterar oftare i ångestsymtom och andra sjukdomsbesvär än trauman orsakade av utomstående. Hon förklarar fenomenet med att

…den svekfulla personen är en vårdnadshavare som man är helt utlämnad till. För att få omvårdnad är det mer ändamålsenligt att glömma bort sveket, än att vända den svekfulle ryggen.

De värsta sveken delar man inte med sig av, vilket förmodligen dessutom gör dem lättare att glömma eftersom man aldrig pratar om det.

När jag skriver det här hittar jag en bloggare, som ger mig en värdefull chans att se patientperspektivet, eller åtminstone hennes patientperspektiv, med grunden i hennes upplevelser. För, som hon skriver, det måste finnas lika många patientperspektiv som det finns patienter. Hon tycker lika illa om svart/vita resonemang som jag och skriver bland annat:

Jag tycker det är viktigt att det är skillnad på juridik och psykiatri. Att som patient bli trodd i det man berättar ska inte behöva bygga på att man har tillräckligt med bevis för att det skulle räcka till en fällande dom.

Läs hennes inlägg här:

I den bloggen får jag också tips om Vetandets världs program ”För och emot bortträngda minnen”, som avslutningsvis efterlyser en mera nyanserad debatt. Ja tack!

Annonser