Se upp: Här kommer pratpolisen! Eller: Inte kan de läsa heller!

När man pratar fritt kan det ju märkas att man (i bästa fall… 😉 ) tänker och formulerar medan man pratar, inte innan. Själv har jag mycket större ordförråd skriftligt än muntligt. Och kan ibland märka att jag till och med pratar utan att tänka förrän efteråt…

Men att läsa upp en färdig text – hur svårt kan det vara? Särskilt när man har det som yrke.

På radio och TV verkar man använda mycken kreativitet för att hitta alla möjliga sätt att betona texten. Utom det naturliga. Det som samma personer faktiskt använder när de pratar med någon.

Jag pratar här inte om dialekt eller brytning, det har jag aldrig haft problem med. Utan:

Antingen. Betonas. Alla. Ord. Utan. Undantag. Även. I. Ganska. Långa. Meningar. Vilket. Gör. Att. Man. Ganska. Snabbt. Tappar. Den. Eventuella. Tråden.

PUST!!

ELLER så BETONAR man SOM om MAN satt i EN liten BÅT ELLER gungstol OCH gungade upp OCH ner UPP och NER.

Åtminstone den här åhöraren tappar snabbt tråden i sökandet av vilka ord som ÄR viktiga och vilka som bara råkat bli betonade …

Betoningen kan ju till och med innebära betydelseskillnad, jämför:

– Han HADE lite pengar. (faktiskt!)
– Han hade LITE pengar. (…men inte var det mycket)

. Det gick ganska BRA! (över förväntan)
– Det gick GANSKA bra. (… men inte så bra som förväntat)

HÄLSA på (= Säga ”hej” till)
Hälsa PÅ (= Besöka)

Jag tror att betoningskonstigheterna är ett försök att vara tydlig, på samma sätt som att en del SPOTTAR ut orden. Vilket påminner mig om en episod i Vänner, där Joeys motspelare, den professionella skådespelaren, spottade ut konsonanterna så att även spottet sprutade. ”When you enunciate, you spit! ” förklarade skådisen.

”Well, I’ve got news for you: You don’t!” Säger jag. Till och med som lyssnare blir man uttröttad, får kramp i läppen. Hur ska det då inte vara för talaren?

Varför gör man så här?

Det lite sorgliga är att jag ju tror att det är välment, på samma sätt som när ungdomar ibland säger ”Ni” till oss gamlingar för att de tror att det är artigt. Medan en del av oss som var med före Du-reformen har obehagliga minnen… Själv blev jag som tonåring utskälld för att jag använde Ni (jag visste bättre, men hade glömt efternamnet): ”Ni ska inte säga Ni till mig, Ni ska säga fröken NN!” (Det var OK att säga både du och Ni till tonåringen, eftersom hon hade lägre status…) . ”Önskar disponent Rosenkvist lite kaffe?” var vad som gällde, om någon glömt. En annan som minns citerar en kommentator: ”Faktum är att jag hellre blir kallad gubbjävel än ni” .

Inte konstigt att Du-reformen blev så uppskattad…

Ibland undrar jag om Sveriges Radio håller kurser i hur man ska läsa upp texter onaturligt. För det rör sig ofta – men inte alltid! – om yngre personer. Och när samma person pratar och intervjuar är det inga problem. Något skumt är det.

När jag var på studiebesök på Sveriges Radio frågade jag faktiskt om det här. Utan att jag nämnde namn förstod guiden genast vilket program jag främst syftade på och bekräftade att de fått in samma reaktion från andra lyssnare… Men något svar fick jag inte. 😦

En annan sak jag irriterade mig på redan på Radio Ellens tid var när jag måste lyssna på intervjuer två gånger: först på originalspråket, sen i översättning. Antingen förstår jag inte det ursprungliga språket, och då tillför det ju inget, eller så förstår jag, och kan höra hur tveksam översättningen ofta är. Resultatet blir detsamma: IRRITATION! Jag antar att tanken är att man får höra intervjuoffrets röst, men ALLA ord behöver ju inte vara med. Eller har man inte material för att fylla ut programtiden?

Radio Ellen finns inte längre, men häromdagen fick jag ”njuta” av ett-ord-i-taget-rösten i en engelsk intervju, som sedan översattes ofullständigt och felaktigt .. BINGO!

Annonser