De nödvändiga onödorna

Hur skulle det bli om vi tog bort allt ”onödigt” och koncentrerade oss på väsentligheter? Det är möjligt att vi skulle dö. Välmående och harmoniska blev vi i alla fall inte. Vore vi ens människor? Tveksamt.

I ett klassiskt (och kusligt!) experiment isolerade man apungar och lät dem välja mellan två konstgjorda mammor: en erbjöd mat, en bara mjukhet. Ungarna åt hos ”matmamman”, men tillbringade all övrig tid hopkrupen hos ”mjukmamman”. Och växte upp till mycket störda apor. Och hur är det med spädbarn? 

Jag har läst om försök med spädbarn som dog utan kommunikation och beröring, trots att de fick allt (annat) de behövde. Det KAN vara skrönor. Det vi vet är att barn på barnhem och sjukhus som ingen rör vid ”i onödan” tar stor skada. Och tvärtom – ”kängurumetoden”, där för tidigt födda barn bärs tätt intill mammans eller pappans kropp, förbättrar barnens hälsotillstånd dramatiskt. Alltså så långt ifrån den traditionella kuvösens ”rationella”, steriliserade miljön som man kan komma…

Och de vuxna då? Förutom att även de mår mycket dåligt av att inte få sin ”hudhunger” tillfredsställd ägnar de flesta sig med frenesi åt ”onödigheter”.

I ett radioprogram från ett äldreboende hade man insett vikten av att lyssna på fåglar och klappa hundar – till och med konstgjorda. Onödiga måste väl även gamla tiders utsirade fästfolksgåvor och komplicerade broderier ha varit. Egentligen. Men de var också en del i utväxlandet av symboliska gåvor, vanligare i andra kulturer än vår.

Flera exempel på onödor: Passionerade kärlekshistorier, galna uppfinnare, tokiga upptäcksresande, visionära entreprenörer, dramatiska skådisar, skönlitterära författare, idésprutor, halsbrytande skämt ….

Människan skapar och hjärngympar alltså även utan skönjbar vinning. Så har det alltid varit. Nu har vi dessutom tillgång till nätet och flera och piggare pensionärer än någonsin, som har tid att blogga, släktforska och vara kulturella. Vad kommer det att innebära?

På exempelvis hembygds- och småstadsmuseer är det lätt att hitta engagerade människor med ett oerhört (onyttigt?) kunnande som de gärna delar med sig av. Men när pengarna ska fördelas i kommunen prioriteras annat – för det här är ju inte riktigt nödvändigt. (Gäller det all kultur?)

Kanske skulle det gå att få förstärkning av ”onödighetsjobbarna”? Fast då måste ju beslutsfattarna vara lite kreativa. Testa gärna en ”onöda” och flamsa mer på jobbet – det sägs öka kreativiteten 🙂

Och här sitter jag och lägger ner en massa tid på att skriva, ”just for fun” 🙂 Fast jag känner att jag mår bra av det. För det gör man av onödor.

Andra saker jag tycker är roliga är lika onödiga: fundersamma samtal, dumma skämt, läsning (inget ”matnyttigt”!), stickning, broderi, korsord… Och pussel. Vad kan vara mer meningslöst än pussel? Korsord lär man sig nya ord av, men pussel!? OK, efter intensivt pusslande förbättras min förmåga att särskilja färgnyanser och former, men vad har jag för nytta av det? Och när jag lagt ner massor av timmar på ett pussel, oerhört frustrerad om den allra sista biten saknas, vad gör jag då? Drar isär det, och lägger ibland om det… Men det är avstressande.

Så hur skulle det ha gått utan allt onödigt? Ja, vi skulle nog kunnat ha ett ganska gnisselfritt liv. Där i grottan.

Annonser