Utseendefixering eller: Bör man bli arg om man får komplimanger?

En del tycker att man bör bli arg över komplimanger, eftersom utseendet inte är viktigt. Funderar över det. Själv trivs jag med mitt utseende och bryr mig egentligen inte så mycket om vad andra tycker. (Åtminstone inte numera…) Om någon skulle tala om för mig att jag borde byta kläder eller frisyr skulle jag bli arg för att man la sig i. Men om någon gillar mina val tycker jag helt osofistikerat att det är lite småtrevligt att flera delar min goda smak 😉 

Hur mkt gör man sig fin för sin egen skull och hur mycket för omgivningens? Det är väl den springande punkten.

Min fåfänga på äldre dar bottnar i att jag vill känna igen mig själv. Jag tror fortfarande att jag är blond, alltså slingar jag mitt mörknande hår. Fram till klimakteriet hade jag smal midja, alltså är jag nu motiverad att träna för att åtminstone återfå en antydan till midja. (Eftersom jag alltid haft mycket lågt blodtryck har jag även svårt att acceptera att det nu förhöjts, men det har jag inte lyckats fixa, så det får jag leva med. 😉

Just därför har jag så svårt att förstå när man ändrar sig för att vara fin. Man skaffar hårförlängningar, lösögonfransar och färgade kontaktlinser. Man förstorar bröst och läppar, man opererar blygdläppar (blotta tanken gör ont!).

MEH… Då är det ju inte JAG!

Hur ska vi göra med kroppen då?

För första gången mitt liv jympar jag nu regelbundet hemma framför TVn – inte på gym, så långt från skoltidens gymnastikfobi har jag inte kommit. Och det känns inte som ”gymnastik” (fobin igen!), utan mera som en svettdrivande dans med magfokus. Detta är odiskutabelt nyttigt för mig, soffpotatis som jag är.

Men vilken är min motivation. Egentligen? Att jag har fortsatt med detta i åratal beror på belöningen: Midjan återgår till att bukta åtminstone lite inåt, och jag rör mig smidigare. Det rör sig alltså om ren fåfänga.

Är det därmed av ondo, omoraliskt? Eller har jag bara lyckats slå två flugor i en smäll? Här sammanfaller ju läkarens rekommendationer med rådande skönhetsnormer – och min tillfredsställelse.

Efter vad jag förstår hänger dessutom yttre och inre mående ihop: Mår man bra tar man hand om sig, depression kan mildras – åtminstone temporärt – om man rör på sig, ett depressionstecken är när man slutar tvätta, kamma och klä sig, etc.

Att inte bry sig om sitt utseende låter ju skönt – och rätt. Men är det möjligt? Eller ens eftersträvansvärt? Vi människor är ju egentligen djur med inbyggd superdator. Hela paketet ingår i vem jag är. Kroppen är är dessutom förutsättningen för att jag ska leva vidare. Om jag inte sköter om min kropp kan inte hjärnan funka heller.

Dessutom tycker åtminstone jag att det är roligt känna mig fräsch och till min fördel.

Och hur presenterar vi oss?

När jag var ung och gick ut och dansade var det viktigt för mig att jag var söt och att jag kunde få killar intresserade. Det ingick i uppbyggandet av min självbild, lika viktigt (tror jag) som att kompisarna tyckte att jag kunde vara trevlig och rolig samt att jag inte var dum i huvet. (Jag är inte säker på vilket som vägde tyngst …) Och när jag läser min dagbok från den tiden märker jag ju att min livsinställning över huvud taget inte var särskilt utvecklad. Rodnar när jag ser mina förnumstiga inlägg om hur tjejer skulle vara – och detta var ändå på det frigjorda sextiotalet! Den goda nyheten är alltså att en del har hänt sen dess, både i mig och i samhället.

Så jag har produktförbättrats på olika sätt. Hur skulle min självbild ha påverkats om jag inte varit hyfsat söt? Det tål att funderas på.

När mina barn var små gällde unisex, Polarn och Pyret-randigt och neutrala färger. Lillebror ärvde utan problem storasysters praktiska snickarbyxor och manchesterjeans. Leksakerna var Brio träleksaker och Lego (basvarianten).

Jag föredrar fortfarande det stuket och har hittills kunnat undvika att köpa rosa plastgrejer till närstående småflickor. Det finns ju alternativ.

Men om en treåring vill leka ”pjinsessa” och ”älskaj josa” ska hon då inte få det, för att det inte är politiskt korrekt? (Kanske rentav bara pojkar ska få det?… 😉 Såg en artikel där en pappa ställdes till svars för att han tittade på rosa stövlar till sin dotter. Det finns ju exempel det är enklare att ta avstånd ifrån: klackskor, smink och BHar för småtjejer.

När min morbror uppfostrade sina söner fick de inga krigsleksaker (utmärkt!). Då sköt de med pinnar och tejpbitar… Föräldrarna hade också bestämt att inte läsa serietidningar för dem, bara riktiga böcker. Min morbror veknade, men protesterade genom att läsa superhjältens repliker på bondska – barndomens dialekt. Jag tror han slapp läsningen ganska snart.

Om man undviker det man verkligen inte kan acceptera så får man väl förklara resten för barnen – som så mycket annat. För världen är inte perfekt och omgivningen kommer aldrig att göra precis som föräldrarna vill.

Inte barnen heller, om de är friska och starka.

Knepigast blir det när det gäller fetma.

Annonser