Beige CIS-hetero funderar fritt

Jag har varken förutsättningar eller ambitioner att bli debattör, läser och skriver inte för att bli läst utan för att försöka förstå – mig själv och andra. Nu har jag förstått att jag är ”CIS-hetero”. Man lär sig nåt varje dag. I bästa fall.

Heterosexuell visste jag att jag var.  Wikipedia:

Heterosexualitet är en sexuell läggning där personen uteslutande eller huvudsakligen känner attraktion till personer av det motsattakönet.

Ganska fantasilöst, speciellt som jag måste erkänna att jag är ”uteslutande” – inte minsta lilla bisexualitet så långt ögat når.

Men inte nog med det, jag är tydligen ”cisperson” också. På tal om fantasilöshet… Wikipedia igen:

En cisperson är en person med ett linjärt kön, där det biologiska,  juridiska,  sociala och kulturella könet,  könsuttrycket och könsidentiteten pekar (och av andra uppfattas peka) entydigt åt ett håll.

Och INTE NOG MED DET! Jag attraheras bara av ”justa” män. Ärligt! Jag väljer dem alltså inte för att det är smartare eller tryggare att satsa på trevliga män, utan jag tänder uteslutande på ”justa” män. Speciellt de som är lojala och goa mot barn och partners. Det gör det ju omöjligt för mig att ha en otrohetsaffär. Inte p g a min höga moral, utan därför att så fort en karl visar sig öppen för otrohet så är han ju inte juste längre – och: POFF! försvinner hans attraktionskraft. För mig.

Det värsta är att jag trivs väldigt bra med allt detta – för jag är dessutom förnöjsam! Och gillar vardan 🙂 Visst är jag tråkig? Beige?

Kanske är det därför jag storögt läser om de aggressiva feministerna på nätet. Varifrån kommer denna oerhörda aggressivitet? Hur omfattande är den? Mitt främsta studieobjekt har många fans/följare och framträder i olika sammanhang.

I ett inlägg oroar hon sig för skolstarten:

Nu börjar helvetet. Det är i skolan själen börjar dö. Det är nu skiten börjar. Tafsandet. Kränkningarna. Retandet. Elaka kompisar som lär henne att det är dåligt att vara tjock och ful och att man måste ha rätt rosa på klänningen annars får man inte vara med. Pojkar som tar plats på hennes bekostnad, som tystar henne, som stökar och bråkar och stör och skrämmer. Och usla lärare som låter dem komma undan, som ursäktar och ignorerar. Hon kommer lära sig en massa värdelösa sanningar som kommer pressa in henne i en trång mall där hon, det som är hon, sakta kvävs. Fy fan.

Och jag tänker på förstaklassaren, som får dessa förväntningar med sig till skolan – uttalade eller inte. När man vet hur barn suger i sig de vuxnas (särskilt föräldrars) stämningsläge och ansiktsuttryck i sin intensiva strävan att tolka världen.

Det är meningslöst att kommentera inlägget, en som försöker ifrågasätta den mörka bilden får svaret: ”Nämen titta. En jävla idiot som förminskar min ångest.”…(Och jag som trodde det var barnet det handlade om…)

En annan kommenterar försiktigt:

… tycker det är lite fel av dig att säga pojkar kommer tysta henne o störa o bråka o skrämma… Tycker tjejer kan vara minst lika elaka. Min son … är lite mer den blyga o försiktiga typen.

… och får tydligt svar på tal:

Du borde oroa dig för andra pojkar. Visst kan tjejer också vara elaka men att pojkar styr o skrämmer o tar plats på bekostnad av de andra barnen ÄR ett faktum.

Jag blir förvirrad. Snacka om att tvinga in i trånga könsroller? Diskriminera? Sprida fördomar? Ännu mer förvirrad blir jag när samma person (i ett annat inlägg) skriver om sin barnuppfostran (kunde inte ha skrivit det bättre själv):

… jag fostrar dem som barn, inte som en flicka och som en pojke och att jag fostrar dem till medmänniskor och individer. Inte till kvinna eller man. Jag tror det gör dem friare att vara de personer de faktiskt är ”…

Men alla andra fostrar alltså sina söner till förtryckare? Jag begriper inte hur man får ihop det. Eller – kan det vara så illa att alltihop går ut på få ALLAS gillande/tummenupp/följande? För att citera Marx (Groucho alltså!):

Det här är min åsikt. Passar den inte så har jag en annan.

”Man måste hata alla män för man kan ju inte veta vilka som kan skada en?” skrev samma bloggare. Meh… hur ska då något kunna ändras?

Alltså: Är du född med snorre har det ingen betydelse vad du gör, du ingår i alla fall i ”den förtryckande gruppen”… Ny variant på ”Hur man vänder sig har man ändan bak”?  (Fast här är det s a s fram…)

Har alla aggressiva feminister – och deras fans – traumatiska barndomsupplevelser?

Jag återfår lite hopp när en annan feministbloggare reagerar just på aggressiviteten:

Vill du bli bemött med respekt är förmodligen inte det bästa sättet att vinna den respekten genom att kalla någon för ett ”sabla kukhuvud”.

Får gensvar (bl a från mig faktiskt). Mitt studieobjekt dyker också upp i kommentarsfältet (ovanligt lågmäld denna gång):

Jag anklagas ofta orättvist för att vara hatisk och arg när jag i själva verket oftast är tillmötesgående och saklig.

(Min fetning. Hon nämner inte var ”kukhuvud” kommer in här… 😉

Smaka på den: Vem kan bedöma hur man uppfattas av omgivningen? Om det gällde mig skulle jag säga omgivningen. Sen kan jag försöka förklara mig: ”Så menade jag inte”. Och idka lite självrannsakan.

Men det är ju jag, det…

Annonser