Om vikten av att kunna uppföra sig opassande

Jag vet inte hur andra tänker, men för mig känns det lite trångt över höfterna om jag ständigt ska uppföra mig passande.  Hur klarar man sig exempelvis utan galghumor??? 

Inte för att jag ständigt uppför mig illa (hoppas jag…), det är mest tanken på att jag inte FÅR som jag reagerar mot. Ungefär som att jag vill bo nära stan, för att veta att jag KAN åka in. Vilket jag inte gör särskilt ofta.

För mycket länge sen hade jag som arbetskamrat en ”duktig liten flicka” (fast vuxen). Hon bodde hos sina föräldrar, klädde sig prydligt och talade prudentligt och vårdat (bara om passande saker), lätt chockerad över allt opassande i omgivningen. Hon liksom väntade på att springaren på den vita hästen skulle komma snart, nu när hon var fyrtio. En dag brast det för en annan arbetskamrat, som väste till mig: Ibland får jag sån lust att skrika KNULLA KNULLA! Och jag förstod precis vad hon menade… (Förtydligande: Vi skulle alltså aldrig agera på känslan – eller lägga ut det på nätet, om det hade funnits – men att dela den lättade på trycket.)

Som sjuk humor kan göra.

Humor kan bli en andningspaus i elände. Under en mycket jobbig period för min mamma (och mig, som försökte hjälpa henne) delade vi en sån upplevelse: På en uteservering fick vi syn på en gråsparv som såg ut precis som dåtida kändisen Carl-Axel Broström. Både näsan och det tunna håret var på pricken. Mamma och jag skrattade så tårarna rann. Det blev en oerhört välbehövlig paus från allt omgivande elände och gav oss nya krafter.

(För den som inte känner till dåtidens skandalomsusade skeppsredare finns information på Wikipedia. Visst är det likt:)

Min man och jag har kommit överens om att vi får skoja med varann hur opassande som helst. Men om det blir för mycket säger vi till – och respekterar det. Att tassa på tå är inte bra för en relation. Och vi skrattar väldigt mycket.

Här skriver DN: Trams på jobbet ökar kreativiteten

Fast den organiserade lekfullheter är inte min grej, jag föredrar spontantramset i vardan. Vilket visar hur svårt det här med humor och ”kul” är…

En helt annat aspekt på ”passande”:

Om någon har sorg vet vi inte hur vi ska bete oss. Det mest oförlåtliga, säger man, är om vi undviker kontakt, tystnar och går undan. Det förstår jag. Men när jag söker råd i program, artiklar, kommentarer finns det till slut så mycket man ska undvika att säga, att resultatet riskerar bli – just att man undviker kontakt…

En person tar illa upp om man säger ”Beklagar sorgen” och tycker att man bör hitta på något eget. (I Ribbings etikettspalt diskuterar man t o m om uttrycket egentligen är grammatiskt korrekt, om man tänker efter… Själv tycker jag väl att det finns väsentligare saker att tänka på i sammanhanget.) En annan sörjande beskriver hur svårt det var att orka ta emot alla ”Beklagar sorgen” och hur outhärdligt det blivit om alla hade stått och letat egna ord…

Min reaktion på somliga feministbloggar är ju att det är VÄLDIGT stramt definierat hur man får uttrycka sig – och vem som överhuvud taget får yttra sig.

Ett annat resonemang väcker också min förvirring:

  1. Alla ska få vara som de är. Självklart!
  2. Man ska inte diskrimineras pga kön, ras, utseende etc. Självklart!

Men när man sen drar ut konsekvenserna blir det svårt att förstå, åtminstone för mig.

Som jag uppfattar dem: Eftersom utseendet inte är viktigt bör man bli förorättad om man får en komplimang. Det blir inte jag. Jag trivs bra med mitt utseende, och tycker inte det är särskilt viktigt vad andra tycker om det. Men om en komplimang känns vänligt uppriktig är det väl lite småtrevligt att få. (För att inte tala om hur det skulle kännas om någon blev arg för att jag ger en komplimang 😦

Eftersom jag inte riktigt förstår detta skulle jag alltså behöva passa min tunga jävligt noga för att ”göra rätt”.

Vilket innebär att jag inte riktigt skulle få vara mig själv… Att jämföra med punkt 1 ovan…

Min seriösa fråga: Hur ska man våga. Nånting. Om spelrummet är så ängsligt litet?

Annonser