Hur är det för barnen när deras närmaste försvinner i ett svart hål?

Jag läser om fosterbarnen i Mark och funderar över hur svårt det är att vara vuxen och kunna sätta barnens bästa främst.

Detta har hänt fosterbarnen i Mark: 2005 blev två syskon omhändertagna eftersom deras biologiska mamma inte bedömdes kunna ta hand om dem. De var 4 veckor resp 11 månader gamla. Efter fyra år omhändertogs barnen, utan utredning och förvarning. 

Den biologiska mamman har ett intellektuellt funktionshinder, både hon och styvpappan är dessutom dömda för brott och lever ett kringflackande och oroligt liv. Idag (2014) är fem av mammans numera 6 barn omhändertagna. Det yngsta bedöms hon nu – med stöd – kunna ta hand om.

När barnen bott fyra år i fosterhemmet flyttade biomamman till Marks kommun, som beslöt att barnen skulle ha en tätare kontakt med henne, för att snart kunna flytta tillbaka. Dagis och fosterföräldrar märkte att barnen blev oroliga av förändringen och fosterföräldrarna protesterade mot att det gick för fort.

Då omhändertogs barnen, utan utredning och utan förvarning. (De fick inte komma tillbaka efter besök hos biomamman.) De placerades i jourhem för att förberedas för återflytten till biomamman. När den visade sig omöjlig att genomföra flyttades de mellan flera familjehem och slutligen till en ny fosterfamilj.

Detta har debatterats mycket, fallet har tagits upp av Uppdrag Granskning, Socialstyrelsen har kritiserat, tjänstemän har avgått och fostermamman kämpar för att få tillbaka barnen. Barnen bor kvar i det nya familjehemmet. Nu senast (augusti 2014) har en ledamot i socialnämnden JK-anmält sin egen nämnd eftersom de vill ha kontaktförbud mot fostermamman…

Jag är övertygad om att både biomamman och fostermamman älskar barnen. Det sorgliga är att man alltid tappar barnens perspektiv. Till och med om det ursprungliga omhändertagandet varit felaktigt (vilket ingen hävdar!) var det ju för barnen deras hem och föräldrar man plötsligt tog dem ifrån 2009. Hur kan en 4- och 5-åring ha uppfattat det?

Det påminner mig om ett annat fall, för många år sen. En arbetskamrat till mig var ensamstående mamma till en sjuåring. Pojkens pappa var från ett annat europeiskt land, där han hade bildat ny familj. Såvitt jag vet hade de ingen kontakt. När mamman insjuknade och dog togs sonen omhand av sin moster (som han kände mycket väl). Sen skulle vårdnaden utredas…

Jag har självklart bara hört partsinlaga, men mosterns hem kan ju inte ha varit olämpligt med tanke på att sonen bodde kvar där tills han blev myndig. Efter vad jag vet pågick vårdnadsutredningen lika länge… 😦 Vad han själv ville spelade ingen roll, inte heller sen han blivit äldre.

Kanske påverkades han hemifrån. Säkert är att det han upplevde styrkte hotbilden. En gång medverkade social och skola till att biopappan utan förvarning dök upp i skolan. Pojken sprang hem utan ytterkläder och gömde sig under sängen. En tid hade han en sten i fickan för att kunna försvara sig om pappan dök upp…

Som jag ser det: Om sonen hade fått tryggheten att veta var han hörde hemma först, hade chanserna ökat för en naturlig kontakt med biopappan, trots svårigheter (de hade exempelvis inget gemensamt språk). Och om fosterbarnen i Mark fått stanna där de kände att de hörde hemma, måste ju chanserna till en naturlig kontakt med biomamman ha ökat. Hur det skulle kunna verkställas? Det är faktiskt de vuxnas ansvar.

Det är förstås knepigt med barns vilja. De är fullständigt lojala och kan givetvis manipuleras (själv känner jag till en vårdnadstvist med ponnylöfte…) Nu sägs ”Mark-barnen” trivas i sitt nya familjehem. Det är ju bra i så fall, men jag tänkte en tanke som sedan dök upp i en bloggkommentar. En f d omhändertagen och omflyttad flicka påpekade att en sån reaktion även kan innebära att man givit upp. På samma sätt som barn på sjukhus förr i tiden: Föräldrarna uppmanades att inte komma och hälsa på, för barnen blev så ledsna när de gick. Om de aldrig kom var barnen lugna. Småningom kom man underfund med att lugnet var apati: Barnen hade insett att de var övergivna och resignerat, gett upp hoppet… Det satte spår.

Måste det bara finnas antingen eller? (”Tummen upponer” igen…): Antingen har man vårdnaden eller har man den inte.

Förr hade barn i första hand en mor. Småningom släpptes flera, mera perifera personer in i deras liv, exempelvis pappor (…) Nu har barn i allmänhet (minst) två engagerade föräldrar. Men de kan dessutom ha andra närstående vuxna, exempelvis bonusföräldrar och bonusmor-/ farföräldrar, ibland i flera lager. Och det är väl jättebra. Under förutsättning att de vuxna är vuxna nog att hantera sina relationer…

För barnen kan det. De välkomnar alla vuxna, inte bara ”vårdnadshavare”, i sitt liv, och klarar galant att ha olika sorters relationer med olika människor. (OM de vuxna kan hantera det. Som sagt…)

Föräldrar äger INTE sina barn. Som jag ser det har föräldrar (av olika slag) inga rättigheter, bara skyldigheter gentemot barnen, eftersom de har ansvaret för att barnen finns och hur de har omhändertagits. (Och det säger jag som bioförälder… 😉

Det förståndshandikappade föräldraparet i Uppdrag Granskning, som bedömdes inte kunna ta hand om sitt barn, kände även jag starkt medlidande med. De visade att de visst kunde göra välling. Men för att ta hand om barn räcker det inte att klara det praktiska, det krävs empati, stresstålighet, flexibilitet, mm. En dotter till en förståndshandikappad mamma skrev en bok om en sådan uppväxt och vilka spår det satt: ”Kärlek och stålull”.

Kan man inte utnyttja ”bonusvuxna”? De som inte kan ha vårdnaden, men ändå vill finnas där.

Barn till förståndshandikappade får ett tryggt hem, men bioföräldrarna kan finnas kvar utan vårdnadsansvar, som extraresurser, i de roller som passar dem. Om nu fosterbarnen i Mark funnit sig tillrätta i det nya familjehemmet och inte bör ryckas upp igen kan väl de ”gamla” fosterförfäldrarna och biomamman också finnas kvar i deras liv.

Med dagens alla skilsmässor och relationsvarianter kan det finnas många extravuxna i närheten.

Där finns det lesbiska paret, som skaffat barn. När förhållandet spruckit kämpade den icke-biologiska mamman för att få behålla kontakten med barnet, ända tills hon insåg att det inte var bra för någon och gav upp. Och förloraren var barnet, som gick miste om sin ena mamma.

Efter skilsmässan: Vad händer med mor- och farföräldrar m fl? Förlorar barnen även dem? Försvinner mamma eller pappa för att de inte var biologiska? Om mor – och farföräldrarnas nya förhållanden spricker eller den biologiska släktingen dör, förlorar barnbarnen kontakten med den ”bonusvuxne”, även om den varit både nära och kärleksfull? Om barn blir föräldralösa och får ny familj, hur mycket kontakt finns kvar med övriga släktingar?

Relationer mellan barn och ”bonusvuxna” kan vara mycket viktigare för båda parter än vad en utomstående kan se. Maskrosbarn har berättat om grannar och lärare som givit dem kraft att överleva. Kanske utan att själva vara medvetna om det.

Men allt det här ställer ju krav på de vuxna – de ska kunna hantera starka känslor på ett vuxet sätt. Och att samhällets representanter ska vara lite kreativa.

Så det går väl inte… 😦

Annonser