Dagens glada nyhet: Det KAN faktiskt vara skitkul att bli gammal! :)

Brasklapp: OM man har turen att vara frisk. För livet är orättvist. Rättare sagt: Livet bara ÄR. Varken rättvist eller orättvist. Det är, dess enda mål är att fortsätta att vara. Meningen får vi stå för själva. (Det gör vi gärna.) 

Så jag vet att det är fullständigt oförtjänt… men vill ändå gärna tala om – och inge hopp till er klentrogna, som läser så mycket om att det automatiskt är ruggigt att bli gammal, speciellt i Sverige. Det är faktiskt valfritt om man med åren stelnar i sitt tankesätt – eller inser att man har större frihet att vara sig själv när förpliktelserna (jobb, småbarn) avtar. Så:

Det KAN faktskt vara skitkul att bli gammal – SANT

Det tycker även Bodil Jönsson, som jag såg intervjuas om sin bok i ett morronprogram. Gillade direkt när hon sa: ”Jag har inga problem med att vara gammal. Tycker det är lite genant att man ska säga ”äldre”. Tycker man illa om att bli gammal måste det ju vara ännu värre att bli äldre.” I sin bok kallar hon det att bli ”årsrik”, eftersom man har kvar alla tidigare år inom sig… Sant!

Här vill jag ge en motvikt mot repliker som: ”Att säga att det skulle finnas några fördelar med att bli äldre tycker jag snarare liknar en sorts besvärjelser än sanningar. Man börjar få ont och det är en föraning om att man är på väg mot döden.” – (och värst är det förstås i Sverige… )  (ur intervju om en bok, som för övrigt verkar mycket intressant.)

Här sysslar jag jävlar inte med några besvärjelser! Vill jag bara säga. Och jag är över 10 år äldre än den intervjuade, och lever därmed efter den ”efterålder”, som hans bok handlar om (vilken ålder blir det?). Men ”alive and kicking”! Kommer osökt att tänka på en skämtteckning jag hade på jobbet: Två tanter pratar, en lite ödmjukt kutryggig, den andra med uppkäftig blomma på sin tanthatt:

– Det är ingen som räknar med oss gamla mänskor.

– Den som inte räknar med mig får räkna med bråk!

Jag var urdåligt i jumpa i skolan – som (fysisk) fegis vågade jag aldrig hoppa över bockar, stå ivägen för tuffa baskettjejer – eller hjula… Har ett traumatiskt minne av mitt första och sista hjulningsförsök i ljusgården i mitt gamla plugg. Och ALLA gapskrattade – tre våningar upp…

Sen var det kört för mig.

När jag blev äldre och tuffare vägrade jag alltmera. Ibland fick jag stöd. Minns särskilt en gång i gymnasiet när en stadigare klasskompis skyddade mig med sin kropp när vår gamla tjocka jumpafröken JAGADE mig(!) runt salen. Tack, Solveig! (Tror det var samma fröken som försökte TVINGA i mig gröt i matbespisningen – ”Vi är tre stycken här!” hotade hon. Gamla tiders skolor… hoppas jag verkligen ;).)

Varför nämner jag detta? Eftersom jag läser överallt att det viktigaste för att må bra är att röra på sig – hela livet. Har jag aldrig gjort. Natursmal var jag (det orättvisa livet igen!). Rökte gjorde jag förstås aldrig, och jag gillar fortfarande inte fet mat, däremot frukt och grönsaker. Men träning? Så fort det luktade jumpasal gick det bort. Trist men sant. (Skol-skada?)

Fast jag som aldrig varit snabb, stark och smidig lider kanske inte lika mycket av det kroppsliga förfallet? En tanke.

För ändå: Här är jag nu som ålderspensionär, och har det jättebra. Är (oförtjänt) frisk och dessutom (lika oförtjänt) gladlynt, har fina barn, som verkar vilja umgås med mig (bonus!). Jag lever i en god relation (andra gången är man äldre och klokare;), i ett samtal som pågår även när vi är tysta. Precis som jag vill ha det – har jag nu insett. Vi bor växelvis i stugan och i Stockholm, alltefter vad vi känner för. (Bonus)barn och (bonus)barnbarn har vi på båda ställena.

Mina jobb trivdes jag  i allmänhet bra med, särskilt det sista. Webben tyckte jag var så kul att jobba med att jag ängslades lite för att man skulle upptäcka det – och sluta betala mig… Det behöver jag inte ängslas för numera, inte heller behöver jag passa deadlines… 😉 Nu gör jag det jag gillar: Skriver, läser, snackar. Och lär känna mig själv. De jämnåriga jag träffar tycker jag genomgående är mycket roligare nu än i unga år – mera avspända och ”sig själva”.

Det är bara att tacka och ta emot. Så länge det varar. För oförtjänt är det.

Och döden? Vi närmar oss faktiskt alla döden ”vart vi går” (surprise surprise!?), tragiskt blir det när den kommer för tidigt. Jag har haft ett bra liv, barnen är vuxna, jobbet avklarat. Hur jag kommer att reagera när det är dags kan jag ju inte veta, men nu känns det lugnt. Enda nackdelen med en god relation är att vi båda egentligen vill dö först – eller helst precis samtidigt  😉 … samtidigt som vi sköter vår hälsa efter bästa förmåga. Logiskt?

Och därefter lever vi kvar i människors minne. En tid. Och då menar jag inte bara de närmaste. Jag minns människor som nog skulle bli väldigt förvånade om de visste det.

PS om träning: Fast sen min midja efter klimakteriet började bukta utåt istället för inåt HAR jag faktiskt kört lite (dans)träning, mest för att kunna känna igen min kropp. (Men bara hemma i vardagsrummet, inget gym för mig!) Så:

Jag har blivit mycket bättre nu på gamla dar

som Zarah Leander sjöng.

Annonser