Mer förvirrad än vanligt – av feminism och H B T Q + ???…

Har varit på upptäcksresa bland feministbloggar. Invecklat. Inte nog med att allt som sägs är antingen RÄTT eller FEL (tummen upp och ner IGEN!), dessutom finns det så många olika RÄTT eller FEL att hålla reda på. Det är som att kika in i en getingbo (inte för jag vet hur det ser ut där ;).

Snubblar över två bästisfeministbloggare som börjat bloggkrig mot varann, refererat och kommenterat i Flashback. Jag tittar storögt: Så det kan bli!   😮

Kommer att tänka på när Mark Levengood i ett TV-program sa att han inte vågar definiera ”HBT och Queer-rörelsen”, för att en del är så känsliga. (hihi, skrev först könsliga)

HBT o queer-rörelsen är totalt besatta av hur saker sägs, till den milda grad att de glömmer bort ibland att göra saker. Om man säger fel saker segnar en hel falang ner, för att de är så kränkta.

Apropå HBTQ har jag funderat om ytterligare bokstäver kommer att tillfogas, som skedde med vänstern på sin tid: (Från Vänsterpartiet Kommunisterna via Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna via KPML(r) till Kommunistiska Partiet.)

Vore det inte enklare att skapa nåt sammanfattande begrepp, speciellt som man nu diskuterar att införa ytterlgare ett kön? Kunde inte Queer duga? (Fast man kan fråga, som Mark: Finns egentligen normal?)

Och just när jag tänkt det ser jag att man redan skriver ”hbtq+-are”. I en bloggkommentar läser jag att :

… en överväldigande majoritet av hbtq+-are AVSKYR qx-galan eftersom den riktar sig till vita cisbögar och cisheteros. den är inte direkt en bra representation av hbtq-kampen.
(och jonas gardell är transfob och rasist)

Det verkar som om jag är ”cishetero”, det beigeaste (stavning?) av det beigea (stavning?). And proud of it! 🙂

Åter till feminismen: Jag är alltså inte så naiv att jag hävdar att vi är jämställda. Det är metoden konfrontation jag inte tror på.

Märker ju att jag själv ibland oreflekterat halkar in i lite märkliga resonemang. Men då får jag väl jobba med det. För:

Den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några. / Veikko A. Koskenniemi 🙂

När jag exempelvis läser artikeln Måste jag verkligen vara någons dotter? uppfattar jag att man vänder sig till män helt enkelt för att det måste vara svårare för män att identifiera sig med ett våldtäktsoffer. Men det kanske är jag som är naiv och i det längsta tolkar allt positivt. Så är det nog, minns ju stridspilottestet jag genomgick en gång…

Som jag känner människan kommer hon aldrig att bli helt PK. Men hon kan bli bättre.  Ständigt.

Jag vågar mig på en kommentar/fråga på en annan blogg och får faktiskt ett för mig begripligt svar från annan kommentator. Tyvärr får jag inte svaret att passa ihop med det jag reagerade på: bloggarens punkt 1 på lathund ”Feminism för män”:

Sitt ner o håll käften, för det här begriper du inte!

Jag anser fortfarande att det är en misslyckad början på en dialog. Och begriper inte varför man vill utesluta halva befolkningen ur sin kamp. (Plus såna som mig, som stöts bort av attityden. Det verkar finnas fler 🙂

Så jag drar försiktigt ut huvudet ur getingboet (är ju faktiskt överkänslig mot getingar – sant! ;), avlägsnar mig diskret.

För att fortsätta mina stillsamma funderingar.

Uppdaterat: Just nu kom en kommentar till, tyvärr ”proving my point”: här hör jag INTE hemma…   😦

Du behöver inte känna dig tvingad att göra en Pudel för LD’s skull. Vilka intentioner män har som engagerar sig feministiskt visade kapten klänning mer än väl.

Annonser