Mera Sofia Helin åt folket!

Så tänker jag efter att i bilen på väg till landet ha lyssnat på ett superbt avsnitt av ”Sommar” i P1. Efteråt pratar vi om vilken upplevelse det var. Hur det tagit upp sånt vi ofta funderat kring.

Jag tänker: Det här borde alla få lyssna på. Det ger hopp om människorna. Jag känner igen mig, trots att min bakgrund och mitt liv är totalt olika hennes. Så känner jag ändå igen mig. Så lika vi är, vi människor… Sen läser jag recensioner.

Det som ligger mig särskilt nära:

Familjehemligheter och hur de skadar i generationer. För att man blev så ensam i att försöka dölja något som ändå inte gick att dölja. Och som växer i mörkret. Ur programmet: ”Jag tog chansen att öppna upp såret och göra rent. ” ”Jag är ofta rädd, men jag fortsätter”.

Depression och medberoende – själv har jag prövat på att nästan gå in i någon annans depression. Det som skulle hjälpt mig: Att få prata, helst med andra i samma situation. Ur programmet: ”Vi kan inte förstå allt, men vi kan dela på känslan eller upplevelsen av det som inte låter sig förklaras.”

Ungefär som jag tyckte bland annat Malin Collin i Expressen: Helin väjer inte för tunga ämnen

Det är ett smärtsamt ärligt och vackert sommarprat och både melankolin och hoppet kommer att stanna kvar hos mig hela sommaren.

Sen läser jag flera recensioner. Tänk vad vi människor är olika!

Tobias Holmgren i GP håller med om problemetSommar i P1 11/7: Sofia Helin

Tabut mot att tala om psykisk ohälsa är ett av vårt samhälles allra sorgligaste. Att bryta ett ben blir en rolig berättelse fem år senare, likaså diskbråcket som uppstod under charterresan. Men inre demoner? Depression? De inre farsoterna fortsätter att vara skambelagda.

Men har invändningar mot presentationen:

Mer än en gång passerar hon gränsen och låter sommarpratet handla för mycket om det privata och om hennes egna karaktärsdrag. Vikten av hålla ett framförande allmängiltigt är en gammal läxa …

Så kan man tycka. Men  Helsingborgs Dagblad begriper jag mig INTE på: Nana Håkansson: Sofia Helin

… många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort. Och jag håller inte med om att depressioner fortfarande är lika tabu som hon vill ha det till. Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.

Jag känner min fridfulla stämning av själsfrändskap med hela mänskligheten BLIXTSNABBT gå upp i rök och ersättas av en primitiv lust att slå käringen på käften (pinsamt, men sant!) : Du har då inte fattat mycket! Av nånting!! GRRR!!!   😈

Efter en stund inser jag: Nu är jag ju sån igen! Och har inte fattat mycket själv: Hela grejen är ju just att vi är OLIKA. OCH lika.

Och det är gott så. Som en chef sa till mig apropå en MYCKET jobbig samarbetspartner: ”Så här tänker jag: Om inte såna som han fanns behövdes ju inte såna som vi.” 🙂 Jag får jobba på det.

Sen kan jag (precis som Sofia kunde ha gjort 😉 fortsätta att  intresserat fundera över både att man kan uppfatta saker så olika och varför jag reagerar som jag gör.

När är man för privat? Är det möjligt att öppna sig, tala om ett svårt ämne så att andra kan känna igen sig och få tröst av det, utan att vara privat? Jag vet bara att jag inte skulle ha blivit lika starkt berörd av något ” allmängiltigt framförande”. Just i det personliga, privata, känner jag igen mig. Trots att mina erfarenheter är annorlunda. Precis som Sofia känner igen sig hos sin farmor, trots att de levt helt olika liv.

Intressant är också att den ena recenscenten instämmer i att tabut mot att tala om psykisk ohälsa är ett av vårt samhälles allra sorgligaste, medan den andra inte håller med om att depressioner fortfarande är lika tabu som Sofia vill ha det till…

Och hon fortsätter:

många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort.

Vad betyder det?

En mig mycket närstående person var deprimerad i decennier, trots medicinering, sjukhusvistelser och elchocker. (Samtal däremot var, precis som för Sofia d ä, en bristvara.) Skulle jag ha sagt: Nä, nu har vi hört det där, det är gjort. Hitta på nåt annat, jag är uttråkad.

Ilsknast blir jag dock av slutklämmen :

Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.

”Romantiserar”!?! Har vi hört samma program? Jag hör en människa som kämpar med sin depression, bl a grubblar över hur hon påverkar sina barn? – den värsta oron av alla! Och vill ge hopp till andra: Det går att leva med detta, man kan hitta tekniker för att brotta ner tankarna när de kommer. Var inte rädd.

PUST! Nu blev jag sån igen… lagom länge för att skriva en arg kommentar till recensionen.

Sen känns det bättre! 🙂


 

Annonser