Tur att alla är olika – hur skulle det annars gå?

Alla har vi våra olika knäppigheter. Men om vi slår oss ihop kan våra olikheter komplettera varann. Och då funkar det fint 🙂 Visst är det finurligt!

Det gäller i alla sammanhang – arbetsgrupper, familjegemenskap. vänskap. Och kärlek.  När det gäller KÄRLEK måste det vara precis rätt likheter o olikheter, som griper i varandra som kugghjul.  I övriga fall räcker det med lite lagom blandning.

Uppdatering: Läser bokrecensionen Vi gifter oss helt enkelt med fel person och hittar följande citat. Som stöder min tanke 🙂

Ett gott partnerskap är inte så mycket det mellan två harmoniska människor (det finns inte så många sådana på planeten) som det mellan två störda människor som har haft förmågan eller turen att finna en balans mellan sina relativa galenskaper.

Funderar på varför vi reagerar så starkt – och negativt – på det som är olikt oss själva?

Problemet är nog att vi är flockdjur. Från början bodde vi i små byar där alla kände varann. Såg vi nån okänd kunde det innebära fara. Skymtade vi något i ögonvrån kunde det betyda anfallande djur – eller människa.

Därför går vårt alarmsystem igång inför allt som verkar olikt och främmande. Det hindrar oss tyvärr från att lära känna detta okända, och så fortsätter vi att vara rädda och förvirrade. Och kanske aggressiva.

Som vuxet flockdjur på söndagspromenaden scannar jag automatiskt av omgivningen för att upptäcka eventuella avvikelser. (För de kan vara farliga, remember?) Det innebär en snabb schablonartad kategorisering, exempelvis: äldre par = ofarligt, unga tatuerade hannar = möjlig risk, unga fnittrande tjejer = ofarligt.

Skymtar jag något ”konstigt” som faller ur ramen hajar jag instinktivt till.

Kan jag exempelvis inte fastställa könet på en mötande känner jag förvirring, för det stör kategoriseringen. Trots att det är fullständigt onödig kunskap. Är jag en otrygg person kan förvirringen betyda hot, och jag´blir aggressiv. Är jag trygg kan jag le åt min egen reaktion. Jag kan inse hur fyrkantigt jag tänker när jag funderar på om två killar jag möter är ett par, medan jag inte gör detsamma om jag ser pojke + flicka. Eller två kvinnor, för det är vanligare.

Ser jag någon utan armar hajar jag också till, av samma skäl. Reaktionen i sig är inte illvillig eller negativ, även om jag förstår hur jobbigt det måste vara för den som alltid möter den.

Om man då försöker uppföra sig väluppfostrat och inte haja till, kan det bli VÄLDIGT onaturligt.

Små barn kan få tillåtelse att visa sin naturliga nyfikenhet, men inte vuxna. Barn har ju ännu inte byggt upp sina schabloner, utan kollar in ALLT i omgivningen lika noggrant. (Försök bara vinna över ett barn i Memory! )

Men om vi fortsatte så som vuxna skulle vi inte kunna hantera den komplicerade verklighet vi lever i. Innan vi hunnit till jobbet på morgonen skulle vi vara utmattade. För att orka med alla intryck måste hjärnan förenkla och dra slutsatser baserade på bristfällig information. Den funktionen tror jag inte är möjlig – eller ens önskvärd – att stänga av. Eftersom den måste ha varit viktig för överlevnaden.

Frågan är hur man kan hantera den.

Den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några.
Veikko A. Koskenniemi

Ett sätt var när man på svensk television i början av sextiotalet gjorde en dokumentär om neurosedynskadade Peter, en charmig liten kille som varken hade armar eller ben. Man fick följa honom i hans vardag. Och glo så mycket man ville – utan att han drabbades av vår nyfikenhet. Sen var vi förberedda när vi stötte på Peter och hans vänner på stan. När jag berättade om detta program hade min tyska svärmor mycket svårt att dölja sin förfäran. I Tyskland gömdes barnen fortfarande undan, för att skona omgivningen.

De finurliga olikheterna gäller även på jobbet. En period var jag även kollega med en god vän. Vi kom väldigt bra överens både med varandra och med våra chefer, allt var trevligt och fungerade bra. Då sa min kollega:

Har du tänkt på att antingen blir det här väldigt bra. Eller VÄLDIGT dåligt…

Och det hade hon alldeles rätt i. För vi ska vara olika.


 

Annonser