Jag älskar sagor. När de får vara sagor.

Men den som börjar tro att livet är sånt lever farligt. Fast visst är det frestande.

För ibland kan man ju önska att livet vore enklare – tydligare indelat i ont eller gott, tummen upp eller ner. Men när jag träffar människor som uppfattar livet sånt blir jag först uttråkad, sen livrädd och springer mycket fort åt andra hållet. Eftersom den inställningen ofta samvarierar med en obehaglig pyrande aggressivitet.

Som Bertrand Russell sa:

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla av tvivel.

(fast var han tvärsäker? 😉

I Amerika verkar allt mycket enklare. Trots USAs långa filmtradition ser jag sällan riktigt bra amerikanska filmer, jämfört med exempelvis danska och engelska. Jag saknar riktiga människor, med olika utseenden och sammansatta personligheter i ett komplicerat samspel.

Det blir för mycket svart eller vit cowboyhatt, igenkänningstecknen för skurken och hjälten i de klassiska västernfilmerna. I amerikanska filmer är alla unga vithattar glada, charmiga och sociala (samt l-i-t-e lagom uppkäftiga – åtminstone killarna) med jättemånga likadana kompisar. Eventuellt förekommande nördar är charmigt nördiga. Efter en kort period med (charmiga) fräknar och tandställning är de dessutom vackra – eller åtminstone JÄTTEcharmiga… Tänder kan vara LITE (charmigt) snedställda, men aldrig någonsin missfärgade eller trasiga. Sen friar drömprinsen till drömprinsessan och de lever lyckliga i alla sina dagar. Eller?

Inte konstigt att det blir många och ofta bittra skilsmässor.

Alla stackars kändisar dignar under tyngden av förväntningar på att vara antingen helt igenom gränslöst onda eller helt o hållet goda, vackra, lyckade…

Det verkar kuligare att vara ond.

Men Dr Phil är god (först skrev jag faktiskt ”God” – snacka om freudiansk felskrivning  🙂 ). Han är vår vithattade hjälte, som pekar med hela handen, kan, vet och fixar allt. Människor med spektakulära problem visar i TV osannolikt skruvat (omsorgsfullt ihopklippt) beteende. Det är som när man vänder på en sten och nånting slemmigt kryper fram. Inga depressiva grubblare, det gillar inte sponsorerna.

Deltagarna skäller på varann medan dr Phil (och publiken!) förfasar sig och dr Phil ideligen förtydligar hur dumt de beter sig. Inget lyhört lyssnande och funderande här inte. (Väldigt långt ifrån kärlek och Imago, om jag säger så. ) Efter varje reklampaus repeteras alla dumheterna – tills även de dummaste begripit. (Bland åskådarna, alltså, på scenen är det bara doktorn som förstår – han förstår i gengäld allt.)

När några minuter återstår säger dr Phil: ”Jag vet hur detta ska lösas och ställer nu världsledande experter till förfogande, så blir allt bra.” Alla tackar honom översvallande och gråter av glädje. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar. Eller? Kanske de är så skadade att det inte kan bli mycket värre. För det här exponerandet kan ingen må bra av.

I själva verket har dr Phil inte haft psykologlegitimation sen 1989, då han blev prickad för olämplig relation med en 19-årig patient. Han har därför inte rätt att praktisera som legitimerad psykolog.

Men det gör han inte heller – han är ”TV-underhållare inom pop-psykologin”. (Intressant artikel om hur han lyckas med denna balansgång att vara psykolog och ändå inte: Is Dr. Phil actually a psychologist?)

Han erbjuder snabbfixar på alla problem, och tittarna får känna sig överlägsna (”Jag är åtminstone inte lika knäpp som de där idioterna”:) För

That’s entertainment.

 


 

Annonser