Curling och helikopterföräldrar

Uttrycket ”curling” tror jag mig begripa: föräldrar som ”sopar” banan, undanröjer alla hinder för sina barn. Men vad är ”helikopterföräldrar”? I TVs morgonprogram förtydligas det som: ”föräldrarna hovrar över de stora barnen”. 

Curlat har jag nog aldrig gjort – inte av ädlare skäl än att jag är alldeles för lat. Men nog hovrar man över sina stora barn? För mig innebärande att på avstånd hålla kollen, känna in hur de har det, etc. Det slutar man väl aldrig med? Fast liknelsen haltar när man vet hur fruktansvärt störande motorbullret från en hovrande helikopter är… Då har man misslyckats, kan jag tycka.

När jag tittar på programmet inser jag dessutom snabbt att detta innebär något HELT annat. Här pratar vi föräldrar som följer med vuxna barn och söker jobb, försöker löneförhandla med arbetsgivaren!!! Den ungen skulle jag aldrig anställa. Inte ens om det var min egen, höll jag på att säga. I lindrigare fall beklagar sig föräldrarna över att de fick sköta all marktjänst, barnen hjälpte inte till. Och vad kan det bero på?   😉 En dotter sa, helt logiskt: ”Men så här har det ju alltid varit hos oss?”).

Vet inte om mina barn var speciella (ja, för mig förstås! :). Själv är jag som sagt ganska lat och verkar inte ha så stark vårdinstinkt, för jag minns inte att jag någonsin gjort mera för barnen än vad jag själv velat. Lagade mat gjorde barnens far, då var det ganska självklart att jag fixade disken. Lika självklart tvättade jag hela familjens tvätt – annars hade det varit svårt att fylla maskinen. Men förutsättningen var att övriga familjemedlemmar sorterade in sin tvätt och hämtade den när jag hojtade ”Come and get it!”. Det fungerade utmärkt. Barnen städade sina rum vid behov. De hade ju egna rum, så jag sprang inte och kollade vilka behov de ansåg sig ha. Det hade jag ju inte velat att min mamma skulle göra heller.

Och det är väl sin egen barndom man instinktivt upprepar. Jag har funderat över varför jag – såvitt jag minns – aldrig hjälpte barnen med läxorna. Det gjorde inte mamma heller. Hon hade fått hjälpa till med hushåll och barn så mycket att hon ville jag skulle slippa det. Jag hade ansvaret för skolan. Punkt. Därav troligen det jag kallar min lättja i hushållsarbetet… Eftersom jag är så totalt opraktisk fick jag lite uppförsbacke när jag som vuxen måste lära mig det basala, men jag förstår och uppskattar mammas goda tanke.


 

Annonser