Mina rädslor – och min trygghet

Jag gillar den lugna vardan. Har väldigt svårt att bli uttråkad. Trivs utmärkt med att vara som jag är, nu sen jag luskat ut mig:)

Men jag har ju en hel del rädslor. Och ett och annat som jag borde vara rädd för, men inte är…

Det är OK att vara rädd – om man inte är rädd kan man ju inte vara modig. 

Och frågan är om/i vilken utsträckning jag tänker försöka övervinna mina rädslor. Om man inte längtar efter exotiska resor… bör man då övervinna sin resfeber? Exotiska resor krockar ju med att jag gillar vardan. Och blir bara en prestation…

Förutom resfeber har jag höjd- och cellskräck, är rädd för vatten och alla djur, stora och små. Däremot har jag inte förstånd att vara rädd för människor, trots att jag inser att det är betydligt mycket större risk att jag råkar illa ut p g a någon människa än exempelvis en björn eller spindel. Jag är inte heller ett dugg flygrädd, det är INFÖR resan jag blir nervig. Utan att ha en aning om varför.

Det är den obefogade rädslan jag är bra på.

Exempel:

Maken och jag stöter i affären på en alltmera aggressiv man, som snart sysselsätter alla säljare. Maken drar sig försiktigt (och förståndigt) bakåt, men jag avancerar och protesterar, enbart intresserad av att behålla vår plats i kön.

Fast en småvuxen, klent byggd tant löper helt säkert betydligt mindre risk än en gubbe att bli nedslagen av en medelålders testosteronstinn man. Det är ju ingen utmaning att golva mig.

Apropå det har jag ett förslag: Byt ut den muskliga vakten i krogkön mot en bastant babuschka med många barn och stor pondus. Det ger ingen respekt för den berusade hannen i kön att slå henne på käften.

För ett antal år sen tog jag mod till mig och gick i skidskola. Efter några dagar lyckades jag ta mig nerför barnbacken. SEGER! Skidläraren sa att han aldrig misslyckats med att få sina elever nerför stora backen. Jag säger bara: Nån gång ska vara den första:). Fast jag gjorde som alltid mitt bästa. Några år senare åkte jag med yngre och djärvare kompisar till fjällen, utmanade åter min rädsla och  – YESS! lyckades ta mig ner i NÄST lättaste (vuxen!)backen (fast den var nog felmärkt). Mina kompisars(?) reaktion: Va bra, då kan du pröva nästa nivå. Men då blir jag rumpnissa igen:

Vofför de?

Känner starkt släktskap med Rockys skapare Martin Kellerman, som i intervju med Skavlan säger att han passar väldigt bra att bli gammal. För han kommer att kunna göra det han gillar precis lika bra som idag: skriva, teckna, ta en öl och gå på muggen. Onödigt att bli jättebra på att exempelvis åka skidor, det kommer man ju inte att kunna fortsätta med ”för alltid”.

Här är Kellerman hos terapeuten.

Skillnaden mellan mig och Kellerman är att jag inte är ett dugg rädd för nära relationer. Tvärtom:) Oc h så vill jag hellre ha vin än öl.

Men att bli gammal passar jag bra till:)


 

Annonser