Hur gör man med barn?

I väntan på första barnbarnet läser jag bloggar och föräldraråd av olika slag på nätet. Kan se hur bara under min livstid  frälsningslärorna avlöst varann. En i taget – nu springer alla hitåt… Tänk vad starka barn ändå är, de flesta har ju dock överlevt.

Minns dock att jag för länge sen hörde talas om en kvinna på ett mentalsjukhus inlåst i total isolering sedan många år. Hon hade uppfostrats efter en bok, sas det.

Min mamma utbildade sig till barnsköterska på fyrtiotalet, på ”Vita bandet”, minns jag att det hette. Nu hittar jag dem på nätet  och ser att det var en omfattande verksamhet, under mottot ”För Gud, för hem och alla land”. (Vet inte hur mycket mamma visste om det.) Egentligen ville hon jobba på kontor, men hon fick stöd av prästen till vidareutbildning, och han tyckte att hon skulle ta hand om barn, eftersom hon hade varit så bra barnflicka åt prästbarnen.
(Edit: sidan ”vitabandet.se” verkar senare borttagen)

När jag fick mitt första barn 1974  gav hon mig (som kuriosum) sin lärobok, skriven av en österrikisk (manlig) läkare. Läste fascinerat om vikten av att uppfostra spädbarnen: ”Var fjärde timme skriker alla barn, får mat och somnar om… Vid X månaders ålder byts ett helt mål ut mot mos..” Tydligt var att om man inte lyckades disciplinera spädbarnen var man en dålig förälder, som förstört barnens liv.

Ju mer erfarenhet jag fick av egna barn desto mer verklighetsfrämmande verkade de stränga instruktionerna. Min mamma hade med stort inkännande  tagit hand om barn hela sitt liv (från tre års ålder, brukade hon säga). Förutom som anställd barnsköterska hos flera fina familjer, hade hon också skött om småsyskon, barn, syskonbarn, fosterbarn, dagbarn och barnbarn. Jag frågade: ”Följde du råden i boken?” Svar: ”Nej, aldrig.” (Tack, mamma!)

Sen kom Anna Wahlgren. Jag trodde att någon här ville visa att man kan vara mamma på ett annat sätt än det vanliga (bullbakande i kärnfamilj) och ändå vara tillräckligt bra, tyckte att det verkade intressant. Men jag insåg snabbt att så var det inte. Alla skulle nu göra precis som Anna… Efter mycket ifrågasättande på senare tid hittar jag fortfarande hennes hängivna fanclub på nätet. Som ALDRIG ifrågasätter.

Anna anser att alla spädisar ska lära sig att sova hela natten ensamma i eget rum och säljer instruktionsböcker om detta. Orolig pappa frågar i föräldraforumet ”Vi har jobbat på att få barnet att sova hela natten och inte ta upp även om han bajsat på sig. Tyvärr gör han det ofta på natten, så nu har han sår i stjärten och vi undrar om Anna tycker det är OK att vi tar upp och byter blöja, så att inte såren förvärras?”…

Anna tycker att (alla, förstås) barn ska sova på magen (som på den tiden hon och jag hade spädbarn). Numera finns statistik på att detta medför ökad dödlighet i plötslig spädbarnsdöd. Anna motsäger inte detta, men man får komplettera med andningslarm. Så att alla barn kan sova i den ställning Anna vill…

Samsovning har tydligen rekommenderats under en tid. Nu (slutet 2013) säger Socialstyrelsen att det medför risker. Orolig förälder frågar i ett forum om de gjort rätt: När deras son blev så stor och stark att han kunde åla sig och göra motstånd gjorde han det mot samsovning. Föräldrarna fick hålla fast honom för att få honom att ligga kvar hos dem. De tyckte då att det var humanast att låta honom sova i egen säng.

Men i ett forum fick de rådet att istället madrassera hela rummet o låsa dörren… Inte svårt att föreställa sig scenen hos terapeuten 30 år senare: ”Mitt mest traumatiska barndomsminne är hur mina föräldrar trots mitt motstånd med våld tvingade ner mig i sängen mellan sig – dessa stora kroppar hud mot hud med min lilla hjälplösa – brrr!”

Apropå möjliga problem med amning om man inte samsover säger Eva-Lotta Funquist (verkar vara någon sorts specialist, har inte hittat mer om henne): ”Spädbarn vill amma flera gånger i timman dagtid och någon gång varje timma på natten… ” Min fråga: ”Hur klarar man det?” När jag ammade blev det i lugn o ro ungefär en kvarts amning på ena sidan, tio minuter på den andra, rapning, ofta bajs = blöjbyte, rapning igen. Fixa det ”några ggr i timmen” den som kan…

(Fotnot: Nuförtiden ammar tydligen spädbarn, förr var det mammorna – barnen diade…;)

En ung tjej frågar oroligt om hon är en dålig mamma om hon skippar hudkontakten ibland för att få sova lite. Hon bär tydligen omkring barnet hela dagen och samsover på natten. Hur länge orkar man, och vilken atmosfär skapar det i den nya familjen?

Fast nu ser jag att man i Amningsbloggen ber om hjälp att ”avliva myten att barn behöver rapas, för om man ammar behövs inte det.” Ett antal kommentatorer har dock olika erfarenheter. Några flerbarnsföräldrar hävdar det (för mig) självklara att det är olika för olika barn (även inom samma familj, faktiskt!) Medan någon stackare blev mycket tacksam att slippa försöka tvinga ett barn att rapa fast det inte behöver… =(

Kan man inte bara ta reda på fakta och sen känna in vad som funkar i ens egen familj?  (Lite trist om ungen avlider av det val man gjort trots att man vetat om riskerna …)

För mig gick allt så enkelt. Trodde inte jag skulle kunna amma (taskiga fysiska företräden och en mamma som jag sett KÄMPA med blödande bröstvårtor, vägning och tillägg mycket hårdare än jag var beredd att göra). Men det gick bra. Upptäckte att bara barnet sög anpassades mjölkmängden automatiskt. Ibland matvägrade hon (sant!), då minskade mjölken något, vilket märktes på att hon ville äta oftare. Varpå mjölkmängden ökade = glesare måltider. Genialisk konstruktion! 🙂

Amning har många fördelar – närhet, alltid till hands, färskt, lagom mängd, visst infektionsskydd  m m. Om det funkar. Om man har frågor eller vill ha råd ska man få det. Men om det inte funkar gör det varken mamma eller barn gott att sammanbitet amma till varje pris. Då gör man istället det bästa av de förutsättningarna. En fördel då är ju att även andra, exempelvis pappa, också kan mata. Och man behöver ju inte slänga ner ungen i sängen och flaskan efter. Det går att ge värme och ha både ögon- och hudkontakt även med flaska. Så tycker jag.

Det var mycket jag inte visste. Plötlig spädbarnsdöd hade jag aldrig hört talas om när jag fick barn, men var där ändå ofta och kollade andningen, i alla fall den första tiden. Trots att jag kände mig lite hysterisk. Samsovning hade jag inte heller hört talas om, utom att det under tidigare århundraden hänt att man legat hjäl sina spädbarn i pga trångboddhet delad säng. Skulle inte ha kunnat sova en blund av oro för detta (och slutligen blivit medvetslös av utmattning – och verkligen riskerat att krossa barnet.) Nu finns det tydligen små ”bon” som man kan använda vid samsovning för att skydda barnet.

Själv hade jag spjälsängen intill, hörde varje pip och krafsande och kunde klappa lite om det behövdes. Minns inte när vi flyttade spjälsängen till eget rum, troligen för att barnet fortfarande vaknade kl 5 varje morron =( … men gärna låg kvar o jollrade för sig själv och lät oss sova – om vi inte var så nära att vi hörde varje ljud.


Annonser