Barnkontakt och mobiler

Läser att barnläkare varnar för konsekvenserna av småbarnföräldrars ständiga uppkoppling – Iphone, Twitter, Facebook, SMS. Barnen protesterar, en del förskolor inför mobilfri zon. Men detta verkar svårt att ta till sig utan försvarsmekanismer.

Var tredje förälder i Stockholm upplever att barnen klagat på att de använder mobilen och surfplattan för mycket.

Och var femte har förlorat uppsikten över sina barn på en farlig plats, enligt en undersökning Svenska Dagbladet låtit göra.

Nu varnar barnläkare för konsekvenserna. Barnläkaren Roland Sennerstam säger:

Vi ser stora problem i språkutvecklingen i Stockholmsområdet.

En krönikör lyckas med konststycket att få detta till ”curling”(!), jämför med sina föräldrar som ”inte lekte särskilt mycket med mig när jag var liten.”:  Curlingbarn blir deprimerade.

Till min lättnad var jag inte ensam om att reagera. Alla kommentarerna tar upp samma sak som min. En kortfattad:  ”Att vara närvarande IRL och se, uppmuntra, förmana och tala med sin avkomma är inte curling. Det är var förälders ansvar, förr hette det uppfostran.”

Själv glömmer jag aldrig den starka känslan av närhet man får genom intensiv ögonkontakt med ett litet barn. Barnet avläser minspel för att få hjälp att hantera världen. Vi kände aldrig behov av att straffa våra barn, de hade lärt sig att läsa av våra reaktioner och märkte när det räckte. Samma sak nu med bonusbarnbarnen (vars föräldrar guschelov INTE prioriterar sina mobiler, trots stressade jobb.) När jag någon gång pratade i telefon (mobil fanns inte…) blev de förvirrade och gnälliga. Och jag förstod varför: de märkte att jag var där, men ändå inte.

Diskussionen visar hur viktigt det är att ta upp detta, så att alla kan rannsaka sig. För vi ska ju inte välja bort all den nya tekniken, däremot komma fram till hur vi ska använda den.

Tydligen ett känsligt ämne, eftersom så många går i försvarsställning och exempelvis liknar detta vid att man förr läste tidningen eller stickade…  😕


 

Annonser