Nätet – tummen upponer

Vad fick mig att från början fascineras av nätet? Och varför blir jag nu ibland så TRÖTT – och känner mig tvärgammal?

Jag fick genom jobbet mycket tidigt kontakt med webben, redan på mitten av nittiotalet. Älskade från första början länkningen och den fantastiska möjlighet till fördjupning som det ger.  Möjligheten till kontakt med människor i samma situation utnyttjade jag redan i samband med min skilsmässa 1996.

I dåvarande ”newsgroups” kunde jag byta tankar. Fast redan då fick man ju skilja ut tramset. Jag minns att de ”newsgroups” som seriöst ville dryfta relationer fick flytta runt, allteftersom de invaderades av olika porrvarianter. Lite senare fick jag till och med kontakt med min nuvarande man via nätet 🙂 Snacka om tummenupp!

Idag läser jag tidningarna på nätet, vilket ger mig möjlighet att se även tidigare inlägg och artiklar i samma fråga. Mycket intressant att få en helhetsbild av rapporteringen och kunna följa exempelvis hur uttalanden förändras under resans gång.

Kontakt med människor i samma situation tror jag inte kan överskattas, vad det än gäller (sjukdom, kriser, intressen). Inte minst: Vilken möjlighet detta ger för ALLA att kunna ”vara med” – även gamla och handikappade. Eller blyga.

Ett fantastiskt exempel var Kristian Gidlunds blogg ”I kroppen min”, som samlat enorma mängder följare och kommentarer. Bara det sista inlägget har idag över 3500 kommentarer. Jag har köpt boken och sparar här citat ur DNs intervju med Kristian G:

Jag tror att mina texter har blivit så lästa för att det finns ett enormt uppdämt behov av att prata om döden. Vi försöker att ignorera den, men hur mycket vi än sopar tankarna under mattan eller plastikopererar oss för att för evigt se ut som 17 så kommer döden inte att glömma bort oss. Det är därför det känns så onödigt att vara rädd för något vi alla måste gå igenom. Jag tror inte på rädsla, den bara förminskar oss.

Och tummenner då?

Snuttifieringen o tummenupponerande  i Twitter, Facebook, Instagram. Jag trodde att jag skulle tycka det var jättekul att ägna mig åt Facebook när jag fick mer tid. Men upptäckte att jag inte begriper mig på Facebook – än mindre Instagram och Twitter (som verkligen är snuttifierade).

Klassifierar detta som mingelprat, i motsats till riktiga SAMTAL som i princip är det jag lever för. Någon skriver in två rader, sen följer en hoper tummen upp (eller ner). Vad betyder tummandet? Tycker man det skrivna är bra eller dåligt (i så fall med vilken motivering?), är man jätteglad att någon skriver något överhuvudtaget, eller gläds man över att man kan läsa? Jättegammal känner jag mig plötsligen. Hoppas man får uppleva en backlash, det har ju hänt några gånger tidigare under ens snart långa liv 😉

Bloggande däremot kan ge möjlighet att ”tänka högt”, ha riktiga – just det, SAMTAL.


 

Annonser