Spridda tankar om infantilisering

Eftersom jag från första ögonblicket (nån gång 95) fascinerades av den möjlighet till kommunikation som webben gav trodde jag att jag småningom skulle engagera mig i exempelvis Facebook. Så blev det inte. Är helt oförstående till den underliga utveckling jag ser i s k ”sociala media”.

Det verkar pågå en märklig infantilisering, försök till förenkling. Ska bli spännande att se hur det slutar, hittills har trenden gått från bloggar via Twitter och vidare till Instagram. Då slipper man ju de bångstyriga orden helt och hållet 🙂 Man förväntas ständigt kasta ner bilder o möjligen korta noteringar: Så här ser min lunch/hund/nya klänning ut, respektive svara: Va gott! Sött. Jättesnyggt..  (Kräks lite i munnen).

Den oreflekterande förleds att tro att alla andra är jättelyckade.

Kanske är det den inte fullt så lyckade som ägnar sig åt alternativet till det puttenuttiga – näthat: ”Vad ful du är, du borde dödas långsamt.”  (Kräks mera).

Medan jag står bredvid, kliar mig i huvet o agerar rumpnissa:

”Voffor gör di på detta viset?”  

Man förväntas gilla eller dissa. Bara tummen upp eller ner, utan närmare motivering. (Ja, just det: VOFFOR DE DÅ?) Utan något resonemang kring omdömet blir det ju automatiskt fullständigt meningslöst. Tycker jag.

Jag blev inlurad i Facebook, som påstod att en kompis lagt in bilder där. Det var lögn, men det är lika bra att vara med, nu när en del tidningar och företag (tyvärr) ibland hänvisar bara till sin Facebooksida. Men jag uppdaterar aldrig. Får ibland meddelanden från Facebook att någon jag känner fyller år. Om jag trycker på en knapp kan jag gratulera. (Ja, just det: VOFFOR DE DÅ?) Vari ligger värdet i att skicka iväg en automatisk hälsning när man inte ens behövt anstränga sig för att komma ihåg rätt datum?  ”Tack för att du på uppmaning tryckte på knappen, blev så rörd över din omtanke!” – eller? ❓

Infantiliseringen sprider sig, åtminstone i media. Om vi inte kände ungdomar skulle vi tro att ALLA unga kvinnor vill bli programledare,  ser likadana ut i sitt långa blonda (falska) holllywoodhårsvall och gör duck face, med eller utan läppförstoring, I media läser jag att man inte längre nöjer sig med att lägga in konstmaterial på valda ställen och spruta in nervgift för att inte kunna röra ansiktet(!), därmed orsakande rynkor, utan man plastikopererar BLYGDLÄPPARNA(!!!)  för att de ska se prydligare ut…

Jag säger som doktorn när patienten frågade om hemorrojdoperationen kunde medföra fula ärr: ”Med ett visst raffinemang i klädedräkten brukar man kunna dölja sådant.” Om man lät den naturliga behåringen ha kvar sin funktion behövde man  inte ens använda klädedräkten… 😉

Fast nu (2014)  läser jag att det blivit inne med naturlig kroppsbehåring, för dem som är avancerade nog att våga. Och så jag, då.

För att vara allvarlig: Det är faktiskt känsliga funktioner man dribblar med.

Infantiliseringen fortsätter, främst bland unga kvinnor: När bloggerskan tar kort på sin ”outfit”… ser det alltid ut som om hon håller på att kissa på sig, tårna ihop, gärna även knäna. Detta tillsammans med rakningshysterin och den dagisflickeröst som verkar ha blivit vanlig i radio och TV ger mig obehagliga pedofilvibbar: Är det den lilla barnsliga (ofarliga?) flickan som ska fejkas? I så fall:

Vofför det då?

 

Samtidigt förväntas tjejerna (i media!) vara sexiga, o ställa upp på både det ena o det andra. OK med oralsex o akrobatiska ställningar, men jag hoppas att någon talar om för dem att analsex faktiskt kan leda till att man BAJSAR PÅ SIG resten av livet. Hur sexigt är det? På tal om att dribbla med känsliga funktioner.

De unga kvinnor vi känner lever ungefär som vi gjorde, som verkliga människor i det verkliga livet. De unga paren är goda vänner – också! – och jobbar för att få allt att funka. Precis som vi gjorde. Guschelov!

Inte heller verkar man i vår IRL-närhet intressera sig för det märkliga (amerkanska?) frieriet, som plötsligt dykt upp. Såvitt jag förstår innebär det  att när två vuxna människor har en relation förväntas den ena gå o vänta på att den andra (den utan blygdläppar) ska falla på knä och på olika  fantasifulla sätt FRIA! I förväg ska han dessutom ha köpt en ring. Jag skulle alltså resten av mitt liv (eller i varje fall äktenskap) varje dag bära en ring som jag inte själv fått välja! Redan där går det bort.

Rumpnissa direkt.

Infantilt är väl även den omedelbara behovstillfredsställelsen som griper omkring sig. Det räcker inte med snabbmat och snabbsex. Har man ont ska man omedelbart inta värktabletter (fort, innan det går över av sig själv), är man lessen kallas det för depression och kräver piller, är man bakfull eller nervös heter det ångest och åtgärdas snabbast (och resurssnålast) med piller.

Om jag får ont nånstans finns det oftast en anledning, som jag behöver veta. När jag är lessen brukar jag klura ut varför och ta itu med det. Blir jag alltför lessen kan jag behöva hjälp. Ibland behöver jag bara vara lite lessen ett tag, hur ska jag annars kunna uppskatta min glädje?

Själv gillar jag att prata länge och skriva långt. Så att använda bloggen som här, för att fundera och formulera sina tankar: YESS!

En like från mig ;).


 

Annonser