Vad ska jag bli när jag blir stor?

Då, i början av sjuttiotalet, fanns det jobb även för den med slumpvist hopplockad examen…  Jag kunde ju språk, och maskinskrivning hade jag lärt mig själv för att kunna extraknäcka på loven medan jag pluggade. Då kunde man ju alltid bli sekreterare…

Efter ett år på den ärevördiga advokatfirman hade jag lärt mig mycket om formalia, avtal, bouppteckningar etc. Men mest av allt fick jag lära mig att icke röra ett finger utan att vara beordrad… Det här var på sjuttiotalet, men här hade inget ändrats sen 1930. Fast jag fick en supermodern IBM KULA, istället för trasslande typarmar. 🙂 De andra kom och beundrade moderniteten. 

Och min unge chef la bort titlarna med mig, jag fick alltså säga ”du” till honom. Jag svarade spontant och naivt ”Ja, vad skulle jag annars säga?”, men fick senare veta att seniordelägaren jag småningom vikarierade hos ansåg att ”Du får göra hur fan du vill, men jag tänker aldrig bli du med dem!” (Han talade om sekreterarna, och givetvis inte till mig, utan med en på samma nivå, d v s den delägare som kommit med det opassande förslaget…)

Mer än ett år vågade jag inte stanna kvar, då hade jag riskerat att bli helt handlingsförlamad. Citat från samma seniordelägare: ”Ni ska inte tänka, mänska! Skriv, bara skriv!”  Och ”Ursäkta att jag skriver på engelska, min sekreterare behärskar inte tyska” – fick jag skriva efter diktamen, trots att både han och jag kände till mina akademiska betyg och min tyske make… Men det kunde ju inte vara advokaten som var okunnig. 

Även min unge sympatiske chef sökte sig ganska snart därifrån.

På nästa jobb var det tvärtom. Efter att ha gjort min första tyska översättning frågade jag vem som skulle kolla den. Svar: ”Det är ingen här som kan tyska, det är därför vi har dig”🙂 Så småningom märkte jag att jag i alla fall inte gjort samma fel som min företrädare. Handläggarna hade ansvaret för innehållet, vi för den språkliga utformningen – formuleringar och översättning. Sånt som jag var bra på. Självförtroendet växte.

Ännu mer växte det när vi verkligen blev involverade i satsningen på de supermoderna ”ordbehandlare” företaget började sälja. Det var ännu inte bestämt om det på svenska skulle heta ”ordbehandling” eller ”textbehandling” (som jag nu ser är finlandssvenska). Begreppet var så okänt att tidningarna ändrade till ”orderbehandling”  i våra platsannonser… Maskinerna användes redan i Tyskland och Schweiz (tror jag det var), men det var först i Sverige man tog in synpunkter från användarna, d v s oss 🙂

Sverige var föregångsland på den tiden.

Det var nog väldigt nyttigt för mig att ha ett jobb med praktiska inslag, eftersom jag är så fruktansvärt opraktisk. En ”akademikerkarriär” hade möjligen tillåtit mig att gå alldeles vilse i verkligheten. Nu var jag tvungen att försöka fixa även praktiska sysslor. Och gjorde mitt bästa.

Nackdelen med att vara sekreterare/assistent var att det var så diffust. (Vad ska du bli när du blir stor?) Fördelen var densamma. I det diffusa fanns möjlighet att småningom vaska fram något som passade bättre. I mitt fall tog det lite tid, för ”min grej” fanns inte förrän jag jobbat över 20 år…

Första ggn jag hörde att företaget skulle finnas på ”www” undrade jag: Va fan har han nu hittat på? Det var i mitten av nittiotalet, och företaget var knutet till högskolan, det var därför vi var så tidigt ute. Jag fick beskrivet för mig: Det är inte svårt, du skriver bara <> för att formattera texten.

Sen fick jag sitta en dag med konsult för att lära mig lite bildbehandling och att lägga upp en sida. Och konsulten hade hittat ett alldeles nytt program, så att jag slapp rita <> själv, tänk så bra! Jag tror det hette HoTMetaL (som i HTML…;)

En dags konsultundervisning för mig var alltså vad vår hemsida kostade… Så var det på den tiden 🙂 Den bestod av lite allmän info, adress, telefonnummer, någon bild. Samt en klickbar organisationsplan, som en tekniker fick koda. Det var mycket avancerat att överhuvud taget ha en sida på nätet.

Webben passade mig precis: Skriva, utforma, strukturera, allt utan sådana praktikaliteter som platsbrist eller distribution (som för tryckta alster). Dessutom kunde – ja skulle! – man fortsätta att förbättra och uppdatera i efterhand.

Jag fick nytta och nöje av detta även på andra sätt: I många år var jag webbansvarig för den lilla yrkesförening jag var med i. Sist men verkligen inte minst: Jag hittade min nuvarande man på nätet – långt innan det hade blivit så vanligt som idag. Sannolikheten att vi skulle ha stött ihop IRL är nog försumbar.

Och nu när jag pensionerat mig vet jag äntligen vad det var jag skulle bli! Jag kan sitta här och skriva så mycket eller lite  jag har lust om vad jag vill, och se vad det blir. Slipper göra mitt bästa med andra arbetsuppgifter, kan välja bara det gottaste 🙂

Precis som efter första ring blir det bara bättre – hur ska detta sluta? 😉


 

Annonser