Att skiljas

Efter trettio år skildes vi, jag och mina barns far. En vänlig och sorgsen skilsmässa. Upplevde åtminstone jag det som, ska jag väl tillägga. Det hjälpte inte stort. Känslomässigt var det jättejobbigt.

Hela världen stannade. Minns att jag tänkte: Vad tyst det är. Det var mina tankar som tystnat. Insåg att jag i vanliga fall hela tiden ”hör” små omärkvärdiga vardagstankar. (”Om jag skulle ta o gå ut en stund. Vad var det som lät? Får inte glömma att handla. Skönt det är i solen.” Etc etc). Nu var det alldeles tyst i mitt huvud. Chockat.

Kunde inte äta, inte sova. Satt på natten och skrev och skrev ner mina tankar. Pratade med den som orkade lyssna. Jag minns inte längre exakt vad jag pratade om, men det var oerhört viktigt att jag fick göra det. Eftersom jag måste förklara varför jag var så fruktansvärt okoncentrerad berättade jag kort vad som var på gång för en del av dem jag jobbade med. Och förvånades över vilken förståelse jag mötte, särskilt bland kvinnor, även sådana jag inte kände särskilt bra.

En erbjöd mig med stor värme att bo hos henne ett tag om jag ville komma ifrån – i hennes minimala andrahandsetta… Andra svarade kort, men inkännande. När jag sa att vi gick i rådgivning svarade en kvinna jag inte kände särskilt väl, nyss hemkommen från idyllisk(?) familjesemester med make och litet sladdbarn, ”Då har ni kommit längre än vi. Vi skulle ha gått förra året.”

Det var ju inte det att jag blev glad över att även andra hade problem, men till slut föddes känslan att jag inte var så ensam som jag kände mig. Innan dess minns jag en hemsk promenad hem från tåget efter en arbetsdag. Eftersom äktenskapet sprack på semestern var det ju lika bra att börja jobba tidigare – på jobbet var ju allt som vanligt. ALLA andra var lediga och grillade i total harmoni i sina villaträdgårdar. Bara jag var ensam och ratad. Jag visste ju i huvet att det inte var så, vi hade snarast varit originella i bekantskapskretsen med vårt långa äktenskap. Men det hjälpte inte mot känslan.

Gick ut på nätet, hade tidigare blivit rekommenderad att kolla in s k ”News groups” där man diskuterade många olika ämnen (föregångare till ”sociala media”?). Fastnade nu särskilt i en diskussionsgrupp om relationer (naturligtvis!). En kvinna berättade livfullt om hur hon tagit sig igenom sin kris och gav råd och förståelse till andra i samma situation. Hennes beskrivning fastnade:

I’m now soaring with the eagles.

Jag minns inte hur hon gjort, men jag minns att det ingav hopp. Och jag kunde inse att jag ju faktiskt klarat svåra saker tidigare.

Till slut dök en ny känsla upp, i en mycket konkret bild: Jag hade stött mot botten längst ner i vattnet och legat där ihopkrupen ett tag. Sen tog jag avstamp och sköt upp genom vattnet och vidare upp i luft och sol. Som en delfin, omgiven av glittrande vattendroppar. Och jag kunde andas igen. Djupt.

Ja, jag inser att bilden väl är en kliché (fast klichéer uppstår väl just för att många känner igen dem?). Och jag är mycket undrande över bildspråket – kan ju knappt simma och skulle aldrig våga dyka…. Och jag höjde mig ju inte till örnhöjd, som kvinnan på nätet.

Ändå: Precis så var det. Och känslan var så stark att jag bär den med mig. Plus den förnyade insikten att jag kan klara en kris.

Fördelen med att bli gammal:)


 

Annonser