Berlin 1960-90: Bil till Västberlin

Egna (och andras) minnen om hur det var att ta sig till Berlin på den tiden det var Västberlin och låg i DDR (Östtyskland). Absurd situation som varade länge.

Vi tog färjan till Sassnitz. Man visste inte i förväg vilken färja man skulle åka med – svensk elller östtysk. Blev det den östtyska minns jag – förutom det sandpappriga toapapperet, förstås –  speciellt kaffet, som smakade bränt, dock inte kaffe. Och att det ofta var ganska få av matsedelns rätter som fanns. Men det fick man reda på först sedan man beställt. Många beställningsförsök blev det…

Mitropa hette företaget, på Wikipedia hittar jag bilden nedan, visserligen från tåget, men jag känner igen porslinet 🙂
Läs mer om  Mitropa på Wikipedia. Jag noterar särskilt att deras logga förlorade sitt örnhuvud efter kriget…

När man fortsatte med bil var man hänvisad till speciellaTransitstrecken”, det gick alltså inte att ta genaste vägen. Det kluriga var att man inte kunde följa skyltarna till  ”Berlin”, vilket ju annars verkade logiskt för en ovan svensk på väg till Berlin. Men de skyltarna visade genaste vägen till ”Berlin DDRs hauptstadt” (det vi kallade Östberlin). Blev man ertappad på den vägen istället för ”Transitstrecke Berlin” blev det böter. Som man skulle erlägga i den åtrådda västvalutan, så det kanske inte var så konstigt att skyltningen inte var inte speciellt tydlig….

Sista sträckan före gränsövergången till Västberlin minns jag att vi var tvungna att åka längs med gränsen ett bra tag för att komma till rätt övergång – antklimax, när man nästan var framme… Jag försöker komma ihåg hur vi åkte. Visst känner jag igen namnen Staaken – fast det var nog för tåg? Nauen? Heerstrasse? Var det vägen med ryska militärbaracker och fult vitt staket med gula romber. som blev snedare ju längre från grinden man kom? Och mer förfallet för varje år.

Det visum man måste fylla i för att få åka igenom DDR, på färjan eller i bilen, innehöll personuppgifter och information om hur mycket pengar man hade på sig. Det stämplades med datum och klockslag och samlades in igen vid utresan. Eftersom man inte fick fraternisera med lokalbefolkningen kollades på så sätt både pengar och restid.

Om man stannat och ätit på vägen tog genomresan längre tid än den borde och en del pengar var borta. Då gällde att kunna visa upp kvitto från Mitropa-restaurangen. Priset på menyn var östmark, men man betalade ungefärlig summa i DM och fick tillbaka växel i östmark. Så flöt det in lite västvaluta den vägen också. Man betalade också en vägavgift.

Men människan är ju aldrig helt kontrollerbar… I diskussionsforum på webben hittar jag tips om hur man fick tid att hinna träffa någon i öst: Ta med en trasig reservdel till bilen och visa upp som ursäkt för dröjsmålet.

Läs mer på Forum DDR Grenze om transitsträckorna (tyska).

Vid övergången fick man lämna ifrån sig passet, som försvann genom en lucka och lämnades tillbaka längre fram, efter köande och kontroller. Det kändes lika nervöst varje gång. Man hade ju sett en och annan spionfilm…

Den första gången jag och min blivande man åkte från Berlin blev extra traumatisk för mig: Vi  blev vinkade åt sidan efter att ha lämnat ifrån oss passen, utan någon förklaring. Väntan kändes VÄLDIGT lång… Jag minns att jag tittade på åkrarna och tänkte: Där går man kanske om 20 år och rensar ogräs. Men till slut fick vi veta att problemet var att  jag som utlänning behövde ett extrapapper. Vi var tvungna att återvända till familjen, som nyss delvis under tårar vinkat farväl (vilket antiklimax!), och övernatta en gång till.

Nästa dag fick jag gå ensam över vid Checkpoint Charlie i skuggan av k-pistbeväpnad vakt – 19 år och jättenervös (jag alltså, fast kanske även han). Jag tror att han visslade lite efter mig, det lättade något. Ingen ur min mans familj fick följa med, eftersom de var ”medborgare i den separata politiska enheten Västberlin” och därför inte fick gå in i Östberlin.

Checkpoint Charlie var övergången för utlänningar – så det var jag och spionerna man sett utväxlas på film… Sen fick jag vänta l-ä-n-g-e i en administrationsbyggnad, som såg ut som jag föreställt mig ”östtyskt ämbetsverk” – ekande tom, stor och mörk.  Enligt anslaget var det redan öppet, så jag hann fundera en del (”Har de glömt mig här?”)  innan luckan öppnades och jag kunde få mitt papper. Pust!

Enligt DDR var min man alltså inte tysk, utan ”medborgare i den separata politiska enheten Västberlin”. Först när han i Stockholm förnyat sitt pass på västtyska ambassaden (någon västberlinsk ambassad existerade ju inte) blev han ”västtysk” för DDR, som ansåg att det fanns följande medborgarkategorier (som jag fattade det):

  1. DDR (Deutsche Demokratische Republik) ”Östtyskland”
    med huvudstaden Berlin Hauptstadt der DDR (det vi kallade ”Östberlin”)
  2. BRD /Bundesrepublik Deutschland) ”Västtyskland”
  3. Separata politiska enheten Västberlin

Hänger ni med? Inte blev det enklare av att DDR av en del politiska motståndare i väst genomgående kallades ”DDR” (med citationstecken) eller Zone. Vad BRD kallades för i öst vet jag av naturliga skäl inte.

Mera om Västberlins födelse och död.

Det var tydligt att västberlinare behandlades speciellt illa av gränsvakterna, västtyskar något bättre, och svenskar ganska bra.

Under åren blev jag vittne till ett antal exempel på vad jag ser som storebrorskomplex hos östtyska gränsvakter och poliser. Min man västberlinaren missade en gång en stoppsignal, väl dold i en trädkrona. Gränsvakten ilsket: ”Ni måste väl rätta er efter rödljus även ”drüben” (på andra sidan)? Vi skulle få betala böter (”Det här blir dyrt!”). Tills gränsvakten i de insamlade passen upptäckte att alla utom en i bilen var svenskar. Då gjorde han bara honnör och önskade trevlig resa. Till vår oerhörd lättnad, vi pluggade båda och hade inte råd med några extravaganser.

Av samma sparsamhetsskäl tog vi en gång med betalande passagerare. En av dem var en ung tjej som skulle hälsa på sin kille i Berlin. Jag tror han tillhörde ockupationsmakterna. Det gick inte så bra. I Tyskland fanns en kopplerilag, så när en granne upptäckt (genom brevlådan?) att hon verkade vilja övernatta hos pojkvännen hotades hon med polisanmälan om hon inte omedelbart flyttade till hotell.

Jag fick senare veta att innan vi gift oss hade mina svärföräldrar kunnat råka illa ut för att jag fick bo där vid besöken. Om någon anmält dem. Läste senare en artikel om ett etablerat (men ogift!) par med flera barn. De hade bott (eller hälsat på) hos mor/farföräldrarna, som blivit anmälda för koppleri…

En gång blev gränsövergången riktigt obehaglig. Vi reste med min mans chef i firmabilen när gränsvakten krävde att vi skulle demontera baksätet för kontroll av att inga flyktingar gömt sig där. Den kontrollen (plus mätstickor i bensintanken, koll av handskfacket och spegel inrullad under bilden) gjordes vid den tiden vid varje genomresa, så vår bils baksäte låg ganska löst. Men firmabilen hade ordentligt fastskruvat säte och min man vägrade. Han visste helt enkelt inte om han skulle få ihop den igen.

Vi stod i regnet (förstås!) och mörkret, medan konflikten eskalerade. ”Vägrar ni att åtlyda en DDR-tjänstemans instruktioner?!!” ”Nej, men jag äger inte bilen och vågar inte ta ansvaret för att demontera den. Ni får gärna göra det.” Till slut hotade vakten med att hämta sin överordnade. När denne kom, efter en kort men intensiv intern diskussion, såg han mycket besvärad ut, sa (strängt!): ”Ni får garantera att detta inte upprepas!” – och vinkade iväg oss. Undrar vad som sagts vid den interna diskussionen…

En senare genomresa, med barnen: Den lille sonen leker på en rastplats, klättrar upp på stenbordet. Då svänger en polisbil in … Vi skojar och säger: Nu kommer polisen och säger till dig att du busar. Men det var inget skämt. Vi hade gjort oss skyldiga till ”möjlig nedsmutsning” av statens egendom… Vi visste visserligen att rastställena var noggrant övervakade, men… Svårt att förklara för det förskräckta barnet. Jag tror han fortfarande minns episoden…

Det finns många personliga minnen samlade exempelvis på Forum DDR Grenze om transitsträckorna.


 

Annonser