Om min korta men minnesvärda tid i ”fastighetsbubblan”

Det var på det glada åttiotalet och började lovande: Stor maffig annons ställde höga krav på sökande till jobbet som självständigt arbetande chefssekreterare med lång yrkeserfarenhet. Jag fick flyga till Skåne för att testas, bland annat som stridspilot(!). 

Det blev ganska tuffa förhandlingar – de krävde provanställning (mycket ovanligt på den tiden) och jag sa nej, vilket tydligen ingen annan gjort. Det verkade imponera på min blivande chef (INTE identisk med ägaren).

Bristen på nejsägare på företaget var skriande, skulle jag upptäcka…

Jag minns egentligen bara en enda återkommande arbetsuppgift. Inlåsta i ett kassaskåp fanns kilometervis av pyjamaspapper innehållande utskrivna fastighetsförteckningar. De sas vara var väldigt viktiga och på något sätt hemliga (hade man knyckt dem?) Jag skulle fortsätta min företrädares jobb att skriva in dem i ett (även för den tiden) MYCKET primitivt ordbehandlingsprogram, med en myckenhet koder. Med hjälp av en kod kunde man söka på EN A4-sida i taget – det blir många A4-sidor av kilometerlånga datalistor, kan jag intyga… För att uppgifterna över huvud taget skulle bli användbara begärde jag att få använda ett registerprogram – och fick genast i uppdrag att skaffa ett sånt. Det var bara att börja läsa in sig på registerprogram, som jag aldrig jobbat med… Det är ju alltid kul att lära sig nytt, men rationellt arbetssätt? Njää.. .

Att hela arbetsuppgiften kändes ganska meningslös, datautskrifter är ju i princip föråldrade redan när de skrivits ut, kunde jag ju inte göra mycket åt.

Något arkiv verkade man inte ha, papperen låg lite här och var på kontoret. När någon hade slutat (och man hade stor personalomsättnng) stod hängmappsvagnarna kvar lite här och där. Så jag köpte några hurtsar och arkiverade åtminstone ”mina” grejer. (Hoppas verkligen att ekonomerna hade bättre koll. Fast när man senare läste tidningen undrade man ju…)

När jag sa till min chef att det här inte var ett chefssekreterarjobb svarade han förvånat: ”Men jag är ju chef och du är min sekreterare”… Det fanns nån sorts avväpnande oskuldsfullhet även när en av de unga männen inte visste hur ett affärsbrev ser ut. Även om just det var lite märkligt, med tanke på att de var handelsstudenter.

Det man koncentrerade sig på var att hitta fastigheter, köpa, belåna, sälja, allt i rasande fart. Så snabbt gick det att man ibland höll på att köpa fastigheter man redan ägde. (Det hade nog varit bra med ett fungerande register…) En av de unga männen blev hotad med polisanmälan när han trängde sig in i fastigheter med videokameran i högsta hugg. Gamla hyresgäster vräktes i snabb takt. Min chef var betydligt mer charmerande än ägaren, så han fick rycka in som ”sång- och dansman” när det uppstod problem.

Ja, det var ett liv och ett kiv.

I entrén till det flotta, centralt belägna kontoret stod världens dyraste veteranbil. Den var inget vidare som bil betraktat fick jag höra, men det viktiga var att det var VÄRLDENS DYRASTE. Den köptes för ett antal miljoner och såldes snabbt för ännu fler (jag minns inte hur många, men det var tvåsiffrigt).

På samma sätt handlade man med konst – både tillvägagångssätt och prisnivå.

För att kompensera att ägaren inte gått Handelshögskolan anställde han uteslutande nyutexaminerade (manliga) handelsstudenter. (För de ”riktiga” jobben, menar jag då, inte såna som mitt 😉

På veckomötena spred ägaren sin visdom över de andäktigt lyssnande unga männen. Allt spelades in på band (som sen slängdes i en låda någonstans). Jag skulle föra protokoll, vilket var ett helvete – alla såg ju likadana ut! Samma blanka kostymer, likadana märkesslipsar, samma frisyr, de som hade glasögon hade exakt likadana som ägaren. Ett antal av dem hade dessutom samma förnamn. Jag antecknade ”han med liiiten antydan till polisonger” etc för att senare i protokollet kunna rekonstruera vem som sagt vad. (Det var i och för sig inte så viktigt vem som sa vad, eftersom de sa i stort sett samma saker också.)

(Mitt nästa jobb blev jag tvärkär i redan för att alla såg olika ut när de, med och utan skägg, lurvade upp från labben i sina sandaler. Så var de också forskare, nog så långt från fastighetsbubblare man kan komma…)

De nyutexaminerade unga männen i fastighetsbubblan var mycket imponerade av sin chef och ville alla också göra karriär på samma sätt som han  (eller så spelade de, i så fall mycket övertygande). Min mentala bild: Ägaren springer än åt det ena, än åt de andra hållet. Efter honom rusar de unga männen, gärna med slipsen över axeln (för att markera fartvinden?). Så hade man slipsen även på börsen på det glada åttiotalet… Och BÖRSEN, det var grejer det! På den tiden.

Själv iakttog jag verksamheten, rev mig mig i huvet. och fattade inte mycket… Till och med jag, som brukar beskriva mig som ekonomisk idiot, funderade: ”Men fastigheterna, veteranbilarna och konstverken kan väl inte fortsätta att öka i värde i all evighet, särskilt inte i denna rasande takt?” ”Jodå”, blev svaret. Jag trodde väl att åtminstone ägaren hade en plan B, men det verkar inte så, efter vad som senare skrevs i tidningarna – och där skrevs mycket. Även om till och med obetydliga jag visste betydligt mer… 😉

De unga männen skulle vara på G. Det räckte inte att de hade slipsen över axeln, de skulle alltid prata i telefon. De satt ihopträngda i specialbeställda minimala bås med låg kant, så att man kunde se att de pratade i sina telefoner. Och de skulle i princip aldrig gå hem, åtminstone inte klockan fem. Jag hade som sagt inte mycket vettigt att göra, så jag gick hem när arbetstiden var slut. En gång skulle några avtal skrivas ut, så jag stannade förstås tills det var färdigt. Fick en triumferande blick: ”Jaså, du jobbar också över nu!” (= Du har äntligen sett ljuset!) Jag svarade oskuldsfullt: ”Ja, när det behövs så gör jag det.”..

Och insåg att jag nog var lite udda i mitt sätt att tänka.

Vi åkte på internkonferens också, till det flottaste skidparadiset, där företaget bjöd på champagne (Moettan magnum, förstås, det var ju åttiotal! 🙂 och amatörerna (d v s jag & två till) erbjöds skidskola. (Jag misstänker starkt vi hade roligare i skidskolan än de som snitsigt puckelpistade – även om jag aldrig tog mig nerför stora backen 😉

Ägaren ville alltid hålla alla möjligheter öppna. Hans sekreterare fick boka dubbla biljetter och helikoptrar i olika namn, så att han kunde välja i sista stund. Hustrun skickades till USA för att föda barn. Barn födda där blir nämligen amerikanska medborgare och kan bli president som vuxna:) Det gällde även där att ha alla möjligheter öppna.

Enligt ryktet hade ägarhustrun blivit lovad ”fullservice” på ett tidigt stadium. Och det fick hon. Själv blev jag aldrig inblandad, hade nog inga intressanta specialkunskaper, men de andra användes flitigt i familjens tjänst. På fredagarna kunde telefonen ringa: Först fick vinspecialisten rekommendera vinsort till kvällens middag, därefter skickades receptionisten till Systemet för att köpa det. Jag minns att hon försynt bad om att få uppdraget lite tidigare, för det var så långa köer sena fredagseftermiddagar att hon hade svårt att hinna med posten. (Systemet hade lördagstängt på den tiden.)

Ägarens nya sekreterare visste inte hur man hittade i telefonkatalogen (som man använde mycket på den tiden), men hon var mycket lik drottningen, så det gick bra ändå. Jag, som inte var särskilt drottninglik, kunde ju hjälpa henne med sånt.

Det blev allt tydligare att lite andra kriterier gällde där än dem jag kände till och förstod mig på.

Bäst att sticka innan det här spricker! tänkte jag och sa upp mig efter ett halvår. Jag talade om för min (sympatiske) chef vilken sorts person jag tyckte man skulle söka som min efterträdare, och han bad mig utforma annonsen. Den blev mycket liten och kortfattad (”ingen erfarenhet krävs” var det viktigaste…), och jag förmanade honom att se till att den nya var inställd på att lyda utan ifrågasättande, och då var erfarenhet bara ivägen. Det blev ungefär motsatsen till den annons jag svarat på, alltså. Så där hade jag gjort någon nytta. Betyget blev så bra det kunde, jag fick skriva det själv.

Inte långt efteråt gick hela fastighetsimperiet under i samband med finans- och fastighetskraschen i början av 1990-talet. Ägaren emigrerade med hustru och barn, skilde sig visst senare. Fortfarande kan man ibland läsa om hans eskapader i tidningarna, fortfarande är han visst skyldig några hundra miljoner.

En rolig film skulle det kunna bli, även om man skulle bli tvungen att underdriva en hel del… Verkligheten skulle bli för osannolik.

Annonser